Jag kommer att tänka på den under denna dramatiska höst, där nyheter om det politiska systemets skälvningar varvas med nya rapporter om klimatkrisen. Hittills har klimatet inte påverkat spelet kring regeringsbildningen. Men lokalt i Stockholms stad och landsting har Miljöpartiet använt sin valslogan ”klimatet kan inte vänta” som motivering för att inleda samarbeten med högerpartierna.
Genom att överge det rödgröna blocket och formera ett nytt blågrönt kunde stabila majoriteter uppnås, och genom sin utmärkta förhandlingsposition kunde långa miljöpolitiska överenskommelser presenteras. Inom Miljöpartiet finns en utbredd föreställning om att det är lättare att förhandla med borgarna än med Socialdemokraterna, vars maktfullkomlighet och betongsocialistiska böjelser maler ner alla gröna förslag till örtsalt. Det ligger säkert något i det. Om Stockholmsmoderaterna är så mycket lättare att tas med återstår att se.
Individuella lösningar får stort utrymme
Utvecklingen väckte en mer principiell fråga: om vad vi vanligen avser med miljöpolitik alls är relevant för ett klimat som inte kan vänta. Kan miljöpolitiken rädda klimatet? Det förde tankarna till Atterdag Wermelin.
I sin broschyr klagade han över hur fattiga arbetare allt som oftast får rådet att spara lite av sin magra lön för att bygga upp en ekonomisk trygghet. Men det är i bästa fall en individuell lösning som inte kan generaliseras. Om den mot förmodan skulle praktiseras av alla, skulle fattigdomen snarare förvärras. Ökat sparande leder till minskad konsumtionsefterfrågan som leder till ekonomisk kris i en kapitalistisk ekonomi. En kris i vilken arbetarna alltid betalar det högsta priset.
”Näst religionen är intet salighetspatent så utpuffat som sparsamheten. Både de reaktionära och de liberala ha denna universalmedicin för ett sjukt samhälle. Endast socialisterna rycka hånfullt på skuldrorna åt denna hemmagjorda kur, i vilken de se ett nytt bevis på sina motståndares oförmåga att betrakta de ekonomiska förhållandena från en allmän, samhällelig synpunkt i stället för en inskränkt och individuell”, skrev Wermelin.
Lösningen på fattigdomen är inte individuell sparsamhet, inte heller välgörenhet. Dessa kan inte vara annat än plåster på de sår som ständigt rivs upp av de systematiska ekonomiska orättvisorna. Här finns en likhet med hur klimatfrågan behandlas idag.
Individuella åtgärder
De lösningar som ofta diskuteras för att få bukt med klimatförändringen är antingen fokuserade på individuella åtgärder, som att konsumera mindre eller annorlunda, eller alldeles otillräckliga. Miljöpolitik kan förstås betyda olika saker, men ofta är dess funktion just plåster på såren. Vi har en ekonomisk politik inriktad på maximal lönsamhet och produktionsökning, och en miljöpolitik för att lindra samma ekonomiska politiks värsta konsekvenser.
Ju större sår, desto större behov av plåster. Mer miljöpolitik sammanfaller sällan med en förbättrad miljö, utan en försämrad. Trots att miljöpolitiken i de flesta västländer är i 50-årsåldern (Naturvårdsverket grundades 1967) och får allt större resurser, förvärras läget. Värst är det med klimatförändringarna. Det är nu 30 år sedan FN:s klimatpanel IPCC bildades och tio år sedan det stora publika genombrottet för klimatfrågan med Nobelpriset till Al Gore och IPCC. Men vad händer med utsläppen av växthusgaser? De fortsätter öka. Vad händer med investeringarna i utvinning av fossila bränslen? De växer. Vad händer med nyförsäljningen av fossilbilar? Rekord!
Om miljöpolitiken ändå kan lindra (det hade varit ännu värre utan den) är problemet nu att vi nått en punkt där den förändring som krävs för att undvika ett skenande klimat är så omfattande och krävande att miljöpolitikens normala verktyg inte räcker till. Det räcker inte längre med plåster – fossilekonomin måste amputeras bort.
Hejdå till korallrev
IPCC konstaterar i sin senaste rapport – daterad 6 oktober – att fördelarna med att sikta på högst 1,5 graders uppvärmning, snarare än två grader, är mycket stora. Även 1,5 grader innebär allvarliga risker, men två grader är betydligt värre. Vid två grader kan vi nästan säkert säga hejdå till korallrev och många andra känsliga ekosystem. Vid 1,5 grader finns åtminstone några korallrev kvar. Vad gäller klimatrelaterad fattigdom och utsatthet är skillnaden mellan de två scenarierna flera hundra miljoner drabbade människor.
Ett 1,5-gradersmål är ytterst angeläget, men väldigt krävande. Vi behöver, enligt IPCC, ”snabba och långtgående omställningar” som är ”utan motstycke i skala”, kräver ”djupa utsläppsminskningar i alla sektorer” och ”en betydande ökning av investeringar”. Det finns, konstaterar detta försiktiga organ av konsensusinriktade vetenskapsmän, ”ingen dokumenterad historisk föregångare i den här skalan”. Det handlar om att minska de globala utsläppen med 50–60 procent till 2030 (jämfört med 2010), och till nära noll 2050. Här i den rikaste och mest industrialiserade delen av världen, med både störst historiskt ansvar och störst förmåga att ställa om, är det förstås viktigt att nå målen ännu snabbare.
Så hur går det? I måndags presenterade Naturvårdsverket statistiken från andra kvartalet 2018. Sveriges utsläpp var då 1,1 procent högre än året innan. Det tycks som att miljöpolitiken inte kan leverera de systemförändringar som nu krävs.
För vad vi nu behöver är gigantiska investeringar i elektrifierade transportsystem, förnybar elproduktion, nya industriprocesser för stål och cement, omställning av jordbrukssektorn, stora förändringar av den privata konsumtionen som kräver regleringar snarare än märkningar och styrmedel – och det snabbt.
Omställningen kräver en ny ekonomisk politik, men skär också rakt igenom andra politikområden som industri-, närings-, bostads-, transport-, energi-, jordbruks- och skattepolitik. Den kräver inte minst en ny finanspolitik, en ny (eller snarare gammal, wermelinsk-keynesiansk) syn på statliga lån och skatteintag. Och, apropå Miljöpartiets vägval i Stockholm: i den meningen går inte klimatförändringens politiska skiljelinje mellan grönt och grått (GAL-TAN), utan mellan rött och blått (vänster-höger).
”Så länge människorna samtycka att under den fria konkurrensens spira dras och slitas om sin välfärd som vettvillingar i stället för att med gemensamma krafter bereda den, så länge finns det varken fram- eller återgång ur eländet”, skrev Atterdag Wermelin. Sparsamhet kan inte rädda proletariatet, menade han, och miljöpolitik, som vi vanligen förstår det, kan inte rädda klimatet.
Snarare ligger lösningen på båda problemen i att människorna ”toge hela produktionsprocessen i sin hand och reglerade den förnuftigt”.
