– En av de största reformerna var det sjätte jobbskatteavdraget och det är ju ingenting som går att reversera under innevarande år. Och jag ska inte ge några förhoppningar om att det ska reverseras sedan heller, eftersom både C och L gick till val på jobbskatteavdrag, sa Magdalena Andersson då.

Men varför gör ingen något åt det?

Dikterar reformpolitiken

Åsa Gunnarsson, professor i skatterätt vid Umeå universitet, poängterar att jobbskatteavdraget – ända sedan det första steget infördes av alliansregeringen 2007 – till följd av sin finansiella omfattning har kommit att diktera villkoren för svensk reformpolitik.

– Men saken är den att även S-väljare upplever att de har dragit nytta av jobbskatteavdraget. Därför måste sossarna ha väldigt bra argument om de ska lyckas få med sig dem på att montera ned detta. Detta trots att själva idén med jobbskatteavdraget går emot hela den socialdemokratiska ideologin, säger hon.

Synen på samhället

Problemet med jobbskatte­avdraget är dels att det tar så pass stora finansiella resurser i anspråk, dels den inneboende idén, som vilar på att det ska löna sig att arbeta, medan det ska straffa sig att ”gå på bidrag”, som det brukar heta, resonerar Åsa Gunnarsson.

– Det handlar ju om vart pengarna ska gå. Ska vi fortsätta montera ned vår gemensamma välfärd och göra det allt svårare för sjukskrivna och arbetslösa, för att de med arbete ska få tillbaka lite mer pengar genom jobbskatteavdraget? Frågan är i grund och botten vilket samhälle vi vill ha, och om vi vill ha någon välfärdsservice kvar.   

Men att den kritiskt ställda frågan ska dyka upp i den politiska debatten är hon inte särskilt hoppfull om:

– Inte förrän man våga börja tänka i nya banor i svensk för­delningspolitik, och där är vi tyvärr inte i dag.