BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Hälften av arbetsuppgifterna försvinner

Han släppte nyligen boken ”Technology and the future of work: The impact on labour markets and welfare states”. I den förutspår han hur digitaliseringen och automatiseringen kommer att tränga bort runt 50 procent av dagens arbetsuppgifter inom 10–20 år. Det betyder inte hälften så många jobb men att de blir färre och annorlunda råder det inget tvivel om enligt Bent Greve.

– På Volvo i Sverige kan man redan få en robot att producera en bil specialbyggd efter köparens önskemål utan att särskilt många människor är inblandade Vi är inne i en historisk process, först började produktionsjobben att försvinna och nu har turen kommit till leverans av tjänster. Ta självkörande bilar. Den dag det blir verklighet är det ju slut med taxibranschen. Många som kör frakt och liknande kommer att försvinna.

Han ser automatiseringen som naturlig och ett led i en industriell utveckling som har pågått ända sedan Johannes Gutenberg mekaniserade boktryckarkonsten i Europa under 1450-talet. Det som utmärker ”industrialiseringens fjärde våg”, som Bent Greve kallar dagens utveckling, är att den går snabbare än någonsin förut i historien. Och den sveper över hela arbetsmarknaden. Det är inte bara okvalificerade jobb som försvinner. Redan i dag skriver robotar nyhetsartiklar, granskar juridiska dokument och ställer medicinska diagnoser. Sett ur ett historiskt perspektiv är sänkt normalarbetstid ett logiskt svar på utvecklingen, menar Bent Greve.

Beskatta företag hårdare

Den sänkta arbetstiden måste också följas av ett förändrat skattesystem, hävdar Bent Greve, och menar att skattebasen måste breddas. Vanlig inkomstskatt kommer inte att räcka för att upprätthålla välfärdsstaten.

– Det går inte när det inte är lika många som jobbar, man kan ju inte beskatta en robot. Det uppstår ett arbetsmarknadsmässigt problem och ett ekonomiskt fördelningsproblem.

I ett samhälle där robotar producerar alltmer av företagens vinster är det därför rimligt att beskatta omsättning, menar han.

– Det måste finnas någon form av omsättningsavgift för företagen och för digitala plattformar. Om de har pengar som går igenom systemet ska de betala en skatt eller avgift. Förslagsvis ska man också beskatta höginkomsttagare mer.

Även om vi går ner i arbetstid och delar på jobben kommer det ändå att finnas grupper av människor som kommer att ha det svårt att konkurrera på arbetsmarknaden påpekar Bent Greve. Grundläggande för välfärdsstatens överlevnad är att dessa inte lämnas vind för våg. Han tror inte på basinkomst utan vill hellre se ett system med offentligt finansierade jobb.

– Det kan vara så att vi säger att här ser vi en grupp människor som inte kan komma in på arbetsmarknaden med de produktivitetskrav som finns. I stället kan de få uppgifter som det finns behov av i samhället. Det kan vara att avhjälpa ensamhet hos äldre eller hjälpa barn och unga. Vi får se på om det finns saker som inte blir gjorda i dag men som vi skulle vilja att de blir gjorda. Och så får vi betala dem för det.

Ständig utbildning

På en arbetsmarknad stadd i ständig förändring måste också utbildningssystemen förändras för att undvika att människor slås ut från en arbetsmarknad som ständigt förändras. I nordiska länder tror Bent Greve att det är lämpligast om fack och arbetsgivarorganisationer utarbetar en gemensam modell för utbildning livet igenom. Han ser framför sig ett system där vidareutbildning är både en rättighet och en skyldighet för arbetstagarna.

– Vi har pratat om livslångt lärande i väldigt många år nu. Vad jag har sett får folk väldigt begränsad vidareutbildning fast de varit på arbetsmarknaden i 15–20 år. Det kan finnas rimliga orsaker till det, som exempelvis familjeliv och stress på jobbet. Men det betyder att om deras funktioner försvinner så kommer de inte in på arbetsmarknaden igen eftersom ingen efterfrågar deras kompetens. Vi har inte varit tillräckligt bra på att säkra ett utbildningssystem som gör att människor verkligen konstant följer med i de pågående förändringarna.

Dags att börja förhandla

Bent Greve konstaterar att vi har varit med om denna typ av större förändringar av normalarbetstiden förut, framför allt under de tidigare industriella revolutionerna.

– I Danmark drev fackföreningsrörelsen 1920 igenom åtta timmars arbete, åtta timmars vila och åtta timmars fritid, sex dagar i veckan. Då hade vi kanske en eller två veckors semester. I dag har vi 37-timmarsvecka och sex veckors semester. Historiskt har vi använt den teknologiska utvecklingen för att sänka vår arbetstid.

Han menar att fack och arbetsgivarorganisationer bör sätta sig ner redan nu och förhandla om hur arbetstiden kan sänkas, men betonar att sänkningen inte kan ske i ett slag. Den ska ske gradvis och över flera år. För Danmarks del skulle det kunna handla om att gå från 37-timmarsvecka till 30-timmarsvecka under en period av 15 år.

– De försök som har gjorts i både Sverige och andra länder, där man haft kortare arbetstid eller fyradagarsvecka, har visat att man kan producera detsamma, ibland genom effektiviseringar ibland genom minskad spilltid. Det är ett uttryck för att det absolut kan gå.