– De senare åren har forskarna fördjupat forskningen kring invandringens kostnad och intäkter. Då visar det sig att under ganska lång tid är det höga nettokostnader för invandring, sa Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson till SvD.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Svantesson använder forskningen som motiv för ”reformer” som lägre löner för flyktingar. Detta för att öka ”integrationen”. Källan till dessa påståenden (som även spridits i liberala tidningar och givetvis bland rasistiska rörelser) är nationalekonomen Joakim Ruists uträkningar. I somras kom han med en ny rapport (Tid för integration – en ESO-rapport, 2018:3), baserat på uppdaterade siffror som landade strax över hans tidigare beräkningar. Enligt Ruist kostar flyktingarna Sveriges offentliga finanser 41 miljarder kronor per år, eller 60 000 kronor per flykting. Rapporten gjordes på uppdrag för Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, som är knuten till finansdepartementet. Tyvärr har alltför få granskat rapporten, som därmed blivit något av en självklar sanning i debatten. Ingen har studerat om Ruist verkligen räknat rätt.
Perspektivet har kritiserats
Jo, det har rests invändningar mot rapporten, men inte om själva grundpåståendet. En första invändning har varit att Ruist inte tar med något annat än kortsiktiga och direkta effekter på offentliga finanser. Vad invandringen betyder på längre sikt och för hela ekonomin räknas inte. Ett exempel som illustrerar detta är följande undersökning över andelen ungdomar som går vidare till högskolan efter avslutade gymnasiestudier:
Personer med helsvensk bakgrund går alltså i mindre utsträckning vidare till högskolestudier jämfört med dem som har rötter i utlandet. Om ett antal år kan man då befara att de som hamnar i Svantessons ”reformer” – enkla jobb till riktigt låga löner – blir ungdomar (främst pojkar) födda i Sverige av svenskfödda föräldrar. Det är ju denna grupp som verkar ha svårast att integrera sig.
Rika män bidrar
En andra invändning är att med Ruists sätt att räkna så kommer alla grupper – inte bara flyktingar – med lägre inkomster att kunna ses som en kostnad för samhället. De med högre inkomster betalar – i kronor – mer i skatt än de med lägre inkomster. Om man skulle använda Ruists modell på gruppen kvinnor, så skulle det visa sig att kvinnorna (som tjänar mindre) kostar samhället flera miljarder kronor varje år medan rika män i stället bidrar. Och en tredje invändning är att även om vi tror på att kostnaderna för flyktingarna uppgår till de 40 miljarder kronor per år, som Ruist och moderaterna påstår, så är det väldigt lite jämfört med, exempelvis, de 500 miljarder kronor som överklassen har som undangömda förmögenheter utomlands (Suhonen och Therborn, DN Debatt 21/8 2018). Allt det här är intressanta invändningar mot Ruists och moderaternas påstående om att flyktingarna kostar 41 miljarder kronor per år. Men de missar själva grundproblemet. Siffrorna är helt fel.
Falska siffror, felaktiga slutsatser
När vi går igenom Joakim Ruists uträkningar så finner vi att flyktingarna inte kostar 41 miljarder kronor per år för de offentliga finanserna, utan tvärtom lämnar ett bidrag på 14 miljarder per år. I Ruist beräkningar (se tabell 1) visar första kolumnen offentliga inkomster och utgifter för hela befolkningen i Sverige. Den andra kolumnen visar Ruists beräkningar av flyktingbefolkningens påverkan på offentliga inkomster och utgifter. Tyvärr har Ruist inte summerat sin egen tabell korrekt, så det blir en differens på 7 respektive 0,6 miljarder kronor. Men det är en mindre detalj. Nettokostnaderna för flyktingar är alltså, enligt Ruist, 41 miljarder kronor årligen. Går vi upp några rader i tabellen så ser vi att i stort sett hela den kostnaden motsvaras av kostnadsposten ”Övriga utgifter”. Dessa består, enligt Ruist, av ”försvar, infrastruktur, internationellt bistånd och central administration”.
Helt enkelt inte rätt
Enlig Ruist får dessa kostnader ”anses finnas till i samma utsträckning för hela befolkningen”. Ruist har sedan lagt 7 procent (som motsvarar flyktingbefolkningens andel) av 558 miljarder kronor som en kostnad för flyktingarna. Detta är helt enkelt inte rätt. Det går inte att räkna på flyktingar som kommer till Sverige på det sättet om man vill visa samhällets kostnader. Förklaringen är enkel. De 558 miljarder som årligen läggs ner på försvar, infrastruktur, internationellt bistånd och central administration har nämligen inte orsakas av flyktingarna. Kostnaderna skulle inte ha varit mindre om vi inte haft några flyktingar alls. Hela den kostnaden beror på oss som bor och verkar i Sverige. Inte på de som kommer utifrån.
Flyktingar ger ett överskott
Om vi ska se vad flyktingar kostar eller bidrar med så kan vi inte ha med de fasta kostnader som inte förändras om de kommit eller inte kommit hit. En korrektare beräkning visar vi i Tabell 2. Den visar att flyktingarna ger ett positivt bidrag till de offentliga finanserna på 14 miljarder kronor per år. Våra beräkningar tar fasta på den enkla men i alla sammanhang viktiga skillnaden mellan rörliga och fasta kostnader. En skillnad som Ruist är oförmögen att se. Och då visar det sig att flyktingarna ger ett positivt bidrag till de offentliga finanserna på 14 miljarder kronor per år. Utan flyktingarna skulle vi ha så mycket mindre varje år.
Nu menar vi inte att detta är hela sanningen. Vi menar tvärtom att flyktingar kommer att bidra ännu mycket mer än dessa 14 miljarder i takt med att de får arbeta och delta i samhället. Det är helt enkelt inte sant att fattiga människor är en kostnad för samhället, medan rika är en tillgång. Orsaken är ju att de som arbetar är de som skapar rikedomarna för de som är rika.
Men även om vi nöjer oss med att bara använda Ruists siffror på kostnader och låga inkomster så får vi ett plus till samhället. Färre flyktingar skulle tvärtom göra oss alla fattigare.
Det här är ju en positiv slutsats och något som med siffror skulle kunnat ändra en del av valdebattens värsta påståenden. Problemet med de falska påståendena om flyktingar är inte bara att de är del i en rasistisk berättelse om vårt samhälle. Det stora problemet är att det helt enkelt är felräknat. Och att en så slarvig rapport kan få styra en så viktig debatt är rätt uppseendeväckande i sig.
