Men jämlikhetsdata handlar inte om att upprätta register, utan om statistiska undersökningar som anonymt frågar efter självupplevd grupptillhörighet. Bara två diskrimeringsgrunder – ålder och kön – brukar finnas med i statistik från till exempel SCB. Med jämlikhetsdata tillförs även övriga fem diskrimineringsgrunder: könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning samt sexuell läggning.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Syftet, enligt motionärerna (Momodou Jallow, Rosanna Dinamarca och Daniel Riazat), är att få fram data om missgynnande utifrån alla diskrimineringsgrunder. Redan idag kan statistik jämföra människors ursprungsland i första och andra generationen. Men en grupp som afrosvenskar kan ha ursprung i många olika länder, inklusive sådana som har en majoritet ”vita”, såsom USA, Frankrike eller Brasilien. De kan också vara svenskar i tredje generationen, och enda sättet att fånga in hela gruppen är då genom att införa en statistisk kategori för hudfärg eller etnicitet.
Därför kan jämlikhetsdata fylla en viktig funktion.
Ingen förändring i sig
Samtidigt bör vi ställa rimliga förväntningar på vad den kan ge. Ökad kunskap är ett bra första steg till förändring, men skapar ingen förändring i sig. Att USA och många andra länder har bättre statistik över etnisk ojämlikhet innebär inte nödvändigtvis att ojämlikheten är mindre där än här.
Statistik som bygger på självidentifikation är också förknippad med metodproblem. Etnicitet och religion är svårfångade kategorier. Mamma finsk kristen, pappa irakisk ateist, uppvuxen i Sverige: vad är jag då? För att inte tala om hur många kategorier för könsöverskridande och sexualitet som används. Det finns risk för att kategorierna blir många och små, alternativt att undersökningarna själva förstärker kategorier och skillnader.
Individuell diskriminering
Jämlikhetsdata kan påvisa socio-ekonomiska skillnader mellan etniska eller andra grupper, men det är inte detsamma som att fastställa diskriminering. Diskriminering uppstår när någon missgynnas genom att behandlas sämre än någon annan i en jämförbar situation. Om till exempel svensk-kurder har lägre genomsnittlig inkomst än andra svenskar är det inte ett bevis för diskriminering. Diskriminering kan bara äga rum på individnivå och förutsätter olika behandling trots likvärdiga meriter.
För att få reda på om diskriminering är vanligare bland svensk-kurder än andra måste datan alltså rensas från andra variabler som också kan förklara löneskillnader, som utbildning, erfarenhet, språkkunskaper. Framför allt kräver det hänsyn till det faktum att arbetsmarknaden är segregerad och ojämlik. Att en arbetsterapeut tjänar 25 000 kronor medan en fastighetsmäklare i snitt tjänar 39 000, båda efter tre års högskoleutbildning, är kanske orättvist men inte diskriminering.
För en (neoklassisk) ekonom är diskriminering en märklig avvikelse från utgångspunkten att alla människor agerar rationellt i syfte att maximera sin nytta. Enligt det antagandet bör arbetsgivare sätta lön utifrån den anställdas produktivitet – hur mycket värde arbetaren skapar åt företaget. Att diskriminera genom att till exempel anställda en svensk till högre lön än en lika produktiv kurd har en kostnad, är därför irrationellt och behöver förklaras. De två vanligaste teorierna kallas preferensbaserad respektive statistisk diskriminering.
Preferensbaserad diskriminering innebär att arbetsgivaren helt enkelt hyser sexistiska eller rasistiska uppfattningar och tycker att det är värt en extra kostnad för att slippa en viss sorts anställda. Statistisk diskriminering handlar däremot om brist på fullständig information. Kanske en arbetsgivare har erfarenheten att svensk-kurder ofta har sämre språklig kompetens eller utbildning än andra svenskar, och därför lägre produktivitet. Eftersom arbetsgivaren inte har fullständig information om alla individer generaliseras erfarenheten till alla kurder, som därför erbjuds lägre lön.
Mot båda dessa förklaringar står en materialistisk, som menar att lön avgörs av styrkeförhållanden, och där kan normer och maktordningar användas på ett sätt som missgynnar vissa grupper.
Även om utfallet av teorierna blir desamma – diskriminering – är orsakerna och lösningarna helt olika. I det första fallet är orsaken animositet och lösningen att förändra de diskriminerandes normer, alternativt bestraffa dem. I det andra fallet är orsaken bristande information, och lösningen att höja de diskrimerades färdigheter och utbildningsnivåer. I det tredje fallet är orsaken ett maktövertag, och lösningen organisering.
Diskrimineringslagar vänder inte trenden
Men huvudpoängen är att ren diskriminering bara förklarar en liten del av de skillnader som jämlikhetsdata kan väntas upptäcka och av den ojämlikhet som vi redan vet ökar i hela samhället. Inkomstklyftorna i Sverige ökar mest i hela OECD, de ökar i 286 av 290 kommuner, och enligt LO tjänar en storbolags-VD 55 gånger mer än en industriarbetare.
Vill man vända den trenden finns inga diskrimineringslagar att stödja sig på: då gäller det att mobilisera till kamp. Och det underlättas av att framhäva det som förenar människor i deras förhållande till produktionsmedlen, det vill säga klasstillhörighet.
Man kan fundera över varför klass inte är en diskrimeringsgrund. Det råder ju knappast någon tvekan om att människor faktiskt kan bemötas sämre eller erbjudas lägre lön på grund av klassbaserade egenskaper, som hur de talar (sociolekt), klädstil, adress i ett fattigt område. Kanske är förklaringen att klasskillnader framstår som så naturliga och självklara i ett klassamhälle att vi inte riktigt ser dem.
Klass i jämlikhetsdata?
Borde självidentifierad klasstillhörighet föras in i jämlikhetsdata? Borde det rent av bli en diskrimineringsgrund? Nja. Det finns goda skäl att inte göra klasstillhörighet till (främst) en fråga om en identitet, utan betona att det är en föränderlig position: arbetare är den som är anställd utan arbetsledande uppgifter, eller arbetslös. Den som gör jobbet och skapar vinsterna. Därutöver kan vi vara på alla möjliga olika sätt.
Arbetarklassen har inte bara ett objektivt intresse av större jämlikhet, utan även den subjektiva förmågan att kämpa för det.
Men framgång kräver enighet i olikheten, eller som Marx och Engels skrev, att ”var och ens fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling”. En gemensam kamp som samtidigt, genom bland annat jämlikhetsdata, är medveten om hur klass skär genom och genomskärs av andra maktordningar borde ha bäst förmåga att stå upp mot den splittring som alltid försvagar kampen för jämlikhet.
