BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Men Ruists kalkyl visar inte samhällets kostnader eller vinster av flyktinginvandring. Sådana slutsatser medger inte hans kalkyl. Även om förstås många gärna vill tro det. Att hävda att den gör det leder till absurda slutsatser.
Låt mig utveckla varför med hjälp av ett tankeexempel.
De ”dyra” arbetarna
Ponera att vi har en population där ingen kan beskrivas i termer av inflyttad eller infödd.
Ponera vidare att det inte finns någon arbetslöshet (vi lyfter bort detta antagande senare).
Ponera att vi har ett omfördelande välfärdssystem.
Ponera att vi har en arbetsdelning av modernt snitt och en inkomstfördelning som i dagens Västeuropa.
Om vi nu gör en kalkyl av Ruists sort, men i stället för hans uppdelning gör vi en med den tredjedel som har lägst inkomster och kallar den gruppen ”arbetarklassen” och en med gruppen ”restbefolkningen”, och så finner vi att den offentliga sektorns intäkter från ”arbetarklassen” i form av skatter och avgifter är lägre än den offentliga sektorns utgifter i form av olika välfärdstjänster och försäkringssystem för denna grupp (vilket vi finner är effekten av låga inkomster i denna grupp, progressiva skatter och skattefinansierad skola och sjukvård). Vi beskriver nettot som en transferering från ”restbefolkningen” till ”arbetarklassen”, och i uppställningen kan vi då konstatera att varje individ i arbetarklassen innebär minus X kronor och därmed utgör hen en nettokostnad. Medan ”restbefolkningen” är en nettobidragsgivare där varje individ tillför + Y kronor netto.
Men kan man verkligen överföra detta till att tala om att samhället har en kostnad för ”arbetarklassen” som i detta exempel är fullt sysselsatta? Och skulle restbefolkningen kunna fortsätta som förut utan arbetarklassen? Alltså frågan är om man kan säga att städaren som jobbar full tid är en nettokostnad för samhället medan aktiespekulanten som inte själv jobbar utan lever på kapitalavkastning men skattar mer än hen får tillbaka av det offentliga är en nettobidragsgivare till samhället (ett polemiskt exempel, men poängen torde vara klar)? Eller är det snarare så att kalkylen avspeglar inkomstfördelningen i kombination med ambitionerna för en omfördelande välfärdsstat? Klart är i vilket fall att omfördelning inte kan likställas med samhällskostnad.
För låt säga, att ”restbefolkningen”, efter att ha studerat kalkylen, allihop emigrerar till Gotland för att slippa kostnaden för ”arbetarklassen”. Då skulle de snart upptäcka att fortfarande måste någon vara undersköterska, städerska eller jobba på callcenter. Därmed måste antingen restbefolkningens individer lösa detta själva (själva vara undersköterska, städare och så vidare på en del av sin arbetsdag), vilket bara fungerar i teorin, och med effekten att de genomsnittliga inkomsterna och skatteinbetalningar per individ i ”restbefolkningen” sjunker jämfört med när de bodde på fastlandet. Eller så skulle en ny arbetsfördelning uppstå (troligare), där individer ur ”restbefolkningen” skulle få ta de arbetsuppgifter andra hade tidigare eftersom det är nödvändiga arbetsuppgifter i alla verkliga ekonomier. Men då kan man återigen göra en liknande kalkyl som visar att restbefolkning2 transfererar inkomster till arbetarklass2, fast nu på Gotland. Och så flyttar restbefolkning2 vidare till Fårö för att slippa kostnaderna ...
Oavsett hur man vänder och vrider på detta exempel kan man dock inte på basis av en sådan kalkyl göra gällande att det finns en samhällelig kostnad för arbetarklassen. Arbetarklassen utför nödvändigt arbete i samhällsekonomin, men den inkomstfördelning som marknadssamhället genererar finner vi oacceptabel och därför har vi valt att socialisera en del av inkomsterna och omfördela. Det kan inte heller beskrivas som en kostnad betald av restbefolkningen, då restbefolkningen inte är en verklig ekonomi, den är helt fiktiv och kan inte existera i verkligheten. Därav kritiken som många uttalat: man kan inte räkna på det här sättet, inte för att matematiken i sig är fel utan för att resultaten inte säger något om kostnaderna eller vinsterna av ”arbetarklassen”.
Hur är det då med antagandet om full sysselsättning? Släpper vi detta kommer bara ovan mönster att förstärkas eftersom arbetslösheten tenderar att fördelas omvänt mot inkomstnivån. Och vad händer med arbetslösheten på Gotland? Kommer den att bli lägre när arbetarklassen med sin höga arbetslöshet är kvar på fastlandet? Nej, för arbetslösheten som andel av arbetskraften bestäms av andra faktorer – beroende på nationalekonomisk skola kan man säga antingen av den effektiva efterfrågan (keynesianska teorier) eller av institutionella förhållanden (neokeynesianska teorier) – vilket gör att arbetslösheten på Gotland kommer att omfördelas men gravitera mot de nivåer som bestäms av andra faktorer.
Invandring och arbetarklass
Ponera nu att vi har en population som ovan, med ovan antaganden, men det finns en grupp som flyttat till landet. Vi kallar dessa invandrare. Till följd av olika mekanismer – som vi förvisso kan diskutera – är de överrepresenterade på den lägre sidan av inkomstskalan och därmed i den grupp som vi ovan benämnde ”arbetarklassen”. Gör vi en likadan kalkyl som ovan, kommer de således att framstå som en nettokostnad, på samma sätt som hela arbetarklassen gjorde i ovan exempel. Släpper vi antagandet om full sysselsättning är ovan resonemang giltigt, men med tillägget att man måste säga något om huruvida invandringen ökar andelen arbetslösa eller om det bara innebär en omfördelning av arbetslöshet, ungefär på samma sätt som i ovan exempel. Om andelen arbetslösa ökar till följd av invandring uppkommer en ny kostnad för gruppen invandrare. Men det finns inga belägg för att invandring ökar andelen arbetslösa, så det argumentet faller.
Om man accepterar resonemanget ovan gällande ”arbetarklassen” att en kalkyl över utgifter och intäkter för den offentliga sektorn för denna grupp inte visar kostnader eller bidrag till samhällsekonomin eller kan beskrivas som en kostnad för ”restbefolkningen”, kan man inte heller göra gällande att en sådan kalkyl över intäkter och utgifter för de offentliga systemen kan visa kostnaden för gruppen invandrare för samhället eller för ”restbefolkningen”. Och omvänt, om man säger att en sådan kalkyl visar kostnaderna för invandringen, så måste man samtidigt säga att den förstnämnda kalkylen visar samhällets och ”restbefolkningens” kostnader för arbetarklassen.
Vilket förstås vore absurt.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
