Det är då köpfesten inleddes. De kommande åren köpte tandemparet Hjörne/Brunegård alla lokaltidningar och tryckerier som de kunde övertala ägarna att sälja. Som mest ägde Stampen, som Göteborgs-Postens ägarbolag hette, 35 bolag utspridda över framför allt Västsverige och omsatte fem miljarder. Företagsekonomiskt fanns det dock ett stort fel, allt baserades på lån och investeringarna betalade sig inte. Intäkterna räckte inte ens till att betala räntorna.
Den värsta skadan uppkom inte på grund av de dåliga affärerna, den uppkom genom att tidningarna värderades till fantasibelopp när de köptes in av Stampen – och andra följde efter. Det blev helt enkelt omöjligt att driva en lokaltidning med de skuldberg som uppstod när Hjörne/Brunegård hade varit framme. Då hjälpte det inte att Brunegård, vilket han berättat i sin egen bok, efter varje stor affär bad Gud om hjälp att få affären lönsam.
Kronan på verket kom när Stampen tillsammans med några andra tidningsföretag köpte Centerpartiets alla tidningar, företag som samlats av först Bondeförbundet och sedan Centerpartiet under en rad decennier.
Budet var på 1,8 miljarder kronor och affären blev klar 2005. Men även efter denna jätteaffär fortsatte köpfesten. Två år senare lyckades Hjörne med något han tidigare inte klarat, efter en budstrid fick Stampen majoritet i Vestmanlands Läns Tidning (VLT) och Nerikes Allehanda. Med det köpet följde en lång rad lokaltidningar. Men det tog inte slut där. En lång rad tidningar och tryckerier fortsatte köpas in, liksom gratistidningskoncernen Mitt i.
Räddad av skattebetalarna
Sedan gick det snabbt utför. Tidningar man köpt in led ekonomiskt – trots att de var djupt skuldsatta efter affärerna tvingades de betala många miljoner till koncernen. De tvingades till avskedanden och neddragningar och flera stod på randen till konkurs. Och att det växt upp en kris kring tryckta tidningar och tryckerier tycks inte Stampen ha märkt – på något sätt hoppades man att allt skulle lösa sig. De digitala satsningarna lyste med sin frånvaro.
Det hela blev till en katastrof. När bankerna till slut insåg att Stampen aldrig skulle kunna betala sina skulder tog man initiativet till en rekonstruktion. Detta blev mycket dyrt för skattebetalarna, som efterskänkte cirka 750 miljoner kronor i skatter och lönegarantier –ungefär lika mycket som Stampen betalat ut i styrelsearvoden, bonusar och utdelningar till ägarna (framför allt till Hjörne själv).
Men efter rekonstruktionen förlorade Hjörne sin makt över Stampen, nya ägare i form av Polaris som består av framför allt norska Schibsted, som redan äger Aftonbladet och Svenska Dagbladet, men också Nya Wermlandstidningen (NWT) och Västerbottens-Kuriren (VK-Media). För detta betalade man 158 miljoner kronor – varav det mesta gick till Hjörne. Han fick dessutom behålla 14,6 procent och fick hedersposten vice styrelseordförande med ett fett arvode.
Utslagning av tidningar
Nu i dagarna har huvudägaren Polaris köpt ut övriga ägare i en sista affär. Peter Hjörne får ytterligare drygt 53 miljoner kronor i sin sista Stampen-affär.
Om Stampen är värt pengarna eller inte kan man diskutera. Inkomsterna för tidningshusen består i hög grad av olika statliga stöd, Stampen redovisade en vinst på 128 miljoner konor förra året – men samtidigt fick man 129 miljoner kronor i statsstöd.
Resultatet av Stampen-sagan blev utslagning av fler tidningar och en kraftigt ökad ägarkoncentration. Idag finns det i princip fyra koncerner som behärskar nästan alla dagstidningar i Sverige.
