Men det är inte bara begravningen som kostar när någon går bort. Här är några andra saker som tar tid, kraft – och pengar:
Döstädningen.
Min pappa dog på alla hjärtans dag, efter att ha haft sin cancerdiagnos i fem år. Hans käresta, min bror och jag var de som skulle ta alla beslut kring begravningen och sköta hanteringen av bostaden och ägodelarna.
Arbetet var mycket mer omfattande än jag hade trott. Diverse abonnemang och medlemskap i organisationer skulle avslutas, papper sorteras, räkningar betalas (på banken, personligen) och möbler och husgeråd transporteras till nya hem eller till återbruk.
Eftersom pappa bodde ensam skulle vi rensa ut hela lägenheten plus två förråd – ett arbete som var en viktig och stundtals väldigt fin (Hur gullig var han som ettåring? Var kommer alla instrument ifrån?) del av sorgeprocessen, men som också tog ungefär en vecka för tre personer som slet morgon till kväll med det.
Min svägerska, som jobbar i ett internationellt företag, fick tio dagars permission (ledigt med lön), medan mitt kollektivavtal bara garanterade en enda dag. Lagen ger rätt att vara ledig, men om man får betalt under tiden (och hur länge i så fall) är upp till kollektivavtalet eller enskilda företags riktlinjer.
I mitt fall – som i många andras – fick semesterdagar och obetald ledighet täcka upp. I ett land med så pass ambitiös välfärd som Sverige är det märkligt att det inte finns en ”dödspeng” som ger rätt till ersättning från Försäkringskassan i till exempel en eller två veckor.
Bouppteckningen.
En annan sak som måste göras och som kostar tid och/eller pengar är bouppteckningen. Den offert vi fick från juristbyrån var på 15 000 kronor, så vi följde Råd & Röns tips om att göra den själv med hjälp av en blankett från Skatteverket. Det tog ytterligare ett par kvällars jobb, men det var helt görbart.
Kostnaden kan däremot vara svår att undvika om man inte är i skick att hålla reda på alla uppgifter som ska in i bouppteckningen eller om de efterlevande är oense om vad saker är värda. Då kan juristhjälp vara enda lösningen.
Sorgearbetet.
För mig kom sorgen och känslorna ikapp först när jag kom hem från stan där pappa bodde. Innan dess hade hans död varit en så central del av varje dag, i och med planeringen av minnesstunden och slitet med lägenheten. Men när jag kom tillbaka till jobbet och vardagen igen glömde jag då och då av att han var död – och kom på det med en liten chock och ett styng av dåligt samvete. Efter ett par veckor fick jag ångest och koncentrationssvårigheter och blev sjukskriven i ett par veckor, något som många sörjande drabbas av.
Sjukskrivning medför också minskad inkomst, något som har fått bland andra nätverket Samarbete för Människor i Sorg, Sams, att efterlysa en sorgepeng för den som förlorar en nära anhörig. Det skulle avlasta öppenvården, Försäkringskassan och lyfta arbetsgivarens ansvar för de första 14 dagarna av frånvaro. Enligt deras beräkningar skulle den sjukpenning som betalas ut till sörjande kunna omvandlas till en sorgepeng på 100 dagar, som skulle kunna tas ut inom loppet av två år. Det är ett bra alternativ till dagens system – där läkare måste sjukskriva för andra saker, som depression, för att Försäkringskassan ska bevilja ersättning.
Pappas begravning och minnesstund blev en fest, precis som han ville ha det. Strålande sol, rövarhistorier och fantastisk musik som jag grämer mig över att han inte fick höra.
Men alla dödsbon har inte pengar, alla sörjande har inte sparpengar och semesterdagar att ta av.
Att få möjlighet att sörja ska inte vara en klassfråga.
