BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det slog mig: hur i hela världen kan ”kritik av det vanliga” ha blivit ett signum för just vänstern och feminismen av alla politiska inriktningar? För visst är det så idag att om man frågar en slumpvis utvald person på gatan ”vilka politiska partier förknippar du med normkritik?” så skulle de flesta svara Vänsterpartiet och Fi.
Men ”det vanliga” är ju vänsterns och feminismens styrka! Jag hade inte varit socialist om jag inte hade trott att de flesta, alltså de vanliga människorna, skulle ha kunnat leva bättre liv i en socialistisk värld. Det är trots allt vanligare att arbeta för någon annans vinning än att äga kapital. Och ”50 procent av alla som finns är kvinns”, som Grupp 8 sjöng. Alltså: vi vill de vanligas bästa.
Betyder det att vi inte vill de ovanligas bästa? Betyder det att vi inte ska kritisera ”sociala och språkliga normer som begränsar livet för individer som inte faller inom det som betraktas som normalt i samhället”, som ordet normkritik definieras på Wikipedia? Nej, det betyder det inte. Att uppmärksamma och kritisera de normer som utestänger, osynliggör och försvårar livet för vissa människor är ett arbete som varje humanist måste ägna sig åt. I inget samhälle kommer vi undan det arbetet. Inte i det kapitalistiska. Inte i det socialistiska.
Men det betyder inte att det radikala är synonymt med det ovanliga. En radikal rörelse bygger man inte på att ta avstånd från det vanliga.
Normer byggs in
Dessutom: om vi bygger det radikala på det normavvikande och det gränsöverskridande så bygger vi samtidigt in ett beroende av just normer och gränser. För utan normer och gränser finns ju heller inga avvikelser eller överskridanden. Då blir det radikala enbart en protest, inte någonting uppbyggligt. Och då lever det radikala enbart inom det som är och inte inom det som skulle kunna vara.
Men vänta lite nu. Menar jag att vi inte heller ska ta avstånd från det vanliga förhållandet i vårt samhälle att frukterna av de mångas arbete i högre grad går till företags- och kapitalägare än till arbetare? Är inte kritiken mot det förhållandet själva grunden i en radikal vänster, och är inte det förhållandet just det vanliga förhållandet? Jo, men den vanligheten handlar inte om någon norm, handlar inte om några ”sociala och språkliga normer som begränsar livet för individer som inte faller inom det som betraktas som normalt i samhället”.
Det är för det första mer normalt att vara arbetare än att vara kapitalägare. Och det förhållandet är för det andra inte följden av någon norm, grundad i ideologi eller fördomsfulla uppfattningar, utan det är följden av ett produktionssätt, grundat i en kapitalistisk ekonomi.
Marginalisering ger tillträde
I en nio år gammal artikel i Dagens Nyheter skrev Kajsa Ekis Ekman närmast profetiskt om vänsterns längtan efter det marginaliserade, efter det som vi idag skulle ha kallat ”normavvikande”. Hon utgick från frågan om varför hon kände obehag när hon läste den numera nedlagda vänstertidskriften Arena, och hon kom fram till att det delvis berodde på att auktoritet i deras artiklar ofta byggdes på utanförskap. Den som skrev ville få det att framstå som att hen gjorde det utifrån en position som tystad, som perifer.
Det var just marginaliseringen som gav tyngd åt den skrivandes ord – inte vad hen hade sett i verkligheten och vilka slutsatser hen dragit av det. Att någon eller något var ovanligt och avvikande blev i sig ett argument för att det var radikalt och gott. ”Endast marginalisering ger tillträde till debatten”, som Ekis Ekman skrev.
Är inte det som Ekis Ekman såg för nio år sedan något som har fortsatt att gälla, och kanske till och med i högre grad idag än då? En person från vänstern vinner idag auktoritet genom att hävda ”jag är speciell” och en person från högern genom att hävda ”jag är vanlig”. Ni hör? Individualismen har bytt subjekt. Uniciteten framhävs av vänstern och normaliteten av högern. Det är som upp och nedvända världen här.
Jag läste en tweet från kontot @klavertramp som löd: ”En kapitalist, eller som vi säger idag, en person med en normavvikande position i det kapitalistiska produktionssättet”. Och det är ju just det! Högern har alltid varit tvungen att förklara att det som till synes gynnar de mäktiga – entreprenörerna, kapitalägarna – såsom sänkta förmögenhetskatter, sänkta bolagsskatter, ökade löneskillnader mellan toppen och botten, uppluckrad arbetsrätt egentligen är bra för alla.
Vi skulle inte klara oss utan en Ingvar Kamprad eller en djärv riskkapitalist, de är speciella, unika! De måste få vissa förmåner – för allas skull! Vänstern har inte behövt den omvägen. Det som är bra för de flesta är helt enkelt bra. Det behövs inget ”till synes”, inga omvägar. Och det är vår styrka. Majoritetens styrka. Det vanligas styrka.
