BJP har regerat förut, mellan 1998 och 2004, men då visade sig partiet vara ett otillförlitligt redskap för indiskt kapital, då det var fullt av före detta medlemmar av det som i grund och botten är ett hinduistiskt religiöst fascistiskt parti: Rashtriya Swayamsevak Sangh, en organisation som sökte efterlikna Mussolinis Svarta Brigader. Modi var under lång tid tid medlem i RSS som senare gled över i BJP. Men under de senaste fem åren har Modi kommit att betraktas framförallt som ledare för en ”företagarvänlig” regering, som driver det han gillar att kalla för ”Modinomics”.
Modinomics är i grund och botten nyliberal ekonomisk politik som syftar till att höja exploateringsgraden och därmed öka kapitalets lönsamhet för att skapa incitament för investeringar. I detta syfte har Modi infört nya mervärdesskatter (moms) som befolkningen får betala och avskaffat sedlar med höga belopp. Ett försök att ”avmonetisera” ekonomin och ge bankerna en större kontroll över krediter.
Bromsad tillväxt
Under de första åren av Modinomics verkade den indiska ekonomin gå framåt med stormsteg. BNP:s reala tillväxt var högre än Kinas och inkomsterna för arbetare och bönder på landsbygden ökade. Större delen av BJP:s väljarbas kommer från dessa grupper, samtidigt som partiet stöds av storföretag och indiska kapitalister. Men de tidiga åren har banat väg för växande problem. Nu är världens snabbast växande ekonomi på väg mot en inbromsning. Enligt officiella tillväxtsiffror avtog tillväxten till 6,6 procent under de tre månaderna som föregick december, den lägsta tillväxten på sex kvartal. Tillväxttakten ligger på samma nivå som Kinas.
Hur som helst är dessa BNP-siffor tvivelaktiga. År 2015 presenterade plötsligt Indiens statistiska centralbyrå reviderade siffror för BNP. Över en natt höjdes tillväxten med över 2 procentenheter. Uppdateringen applicerades inte på hela dataserien, så ingen vet hur de nuvarande tillväxtsiffrorna ska jämföras med dem före 2015. För övrigt är inte BNP-siffrorna ”säsongsjusterade”. En säsongsjustering skulle visa att Indiens reala tillväxt ligger långt under vad den officiella statistiken visar. Ett bättre mått på tillväxten går att få om man tittar på statistik över den industriella produktionen. Och där har tillväxten precis nått nollstrecket.
Försäljningen av bilar och stadsjeepar har fallit till den lägsta nivån på sju år. Traktorer och försäljningen av tvåhjuliga fordon har sjunkit. Nettovinsterna för 334 företag (exklusive banker och finansinstitut) sjönk 18 procent under ett år, enligt tidningen Financial Express. Den snabba tillväxten i fordonsindustrin under Modis regering hade lett till prognoser om att Indien snart skulle springa om Japan och Tyskland och bli världens tredje största fordonsmarknad. Men förra månaden var fordonsförsäljningarna 17,7 procent lägre än förra året.
Slut på konsumtionsboom
Bilsektorn är ett av de främsta offren för den skuldkris som började i indiska ”skuggbankssektorn” i september förra året, när infrastruktur- och finansgruppen IL&FS inte kunde betala tillbaka inställningar, något som utlöste stora utflöden från aktiefonder och tömde den kommersiella pappersmarknaden på pengar. Denna marknad fungerar som en stor finansieringskälla för finansiella institut utanför banksektorn och hade drivit en tillväxt av lån genom att ta marknadsandelar från de dåligt fungerande statligt kontrollerade bankerna. De så kallade ”NBFC:erna” (reds. anm.: non-banking financial companies) var särskilt aktiva på billånsmarknaden och erbjöd lån till småföretag.
Inte nog med det. I mars ökade tillväxten av passagerare i världens snabbast växande flygmarknad i långsammast takt på sex år. Efterfrågan på bankkrediter har saktat in. Hindustan Unilever, Indiens ledande tillverkare av masskonsumtionsvaror rapporterade sin svagaste tillväxt på 18 månader, endast 7 procent under senaste kvartalet.
Det verkar som att medelklassens ”konsumentboom” som Modi satte igång har brunnit ut. Inkomsterna minskar både i städerna och på landsbygden. Ett skördeöverflöd har gjort att inkomsterna från jordbruk har fallit. Enligt Kaushik Basu, före detta ekonom på Världsbanken och ekonomiprofessor på Cornell University, är den ekonomiska uppbromsningen ”mycket allvarligare” än han inledningsvis trott. Exporttillväxten har legat nära noll under de senaste fem åren och nu försvagas den inhemska konsumtionsboomen.
I ”medelinkomstfällan”
Till skillnad från Kina verkar Indien vara på väg mot vad Världsbanken har kallat för en ”medelinkomstfälla”, där en majoritet av befolkningen lever kvar i fattigdom medan den rikaste 10 procenten lever väl och spenderar pengar, samtidigt som inga investeringar görs som kan stimulera sysselsättningen, fortbildning, utbildning eller skapa bostäder fåt resten av befolkningen. Indien kommer att hamna i samma situation som Brasilien – till skillnad från Kina, Korea och Japan– och bara stagnera. Under Modis regering har nu arbetslösheten blivit rekordhög. Planen att ”Tillverka i Indien” ser ut att ha blivit en flopp. Och varken Boeing, Airbus eller Apple har investerat i fabriker i Indien.
Två tredjedelar av indiska arbetare är anställda på småföretag som har färre än tio anställda, där arbetares rättigheter ignoreras. Faktum är att de flesta får lön på sporadisk basis och i kontanter; den så kallade ”informella” sektorn som undviker både skatter och regelverk. Indien är det land bland de så kallade ”tillväxtekonomierna” som har störst ”informell” sektorn. Men små företag är inte särskilt produktiva.
Lägsta produktiviteten i Asien
Faktum är att Indien har de lägsta produktivitetsnivåerna i Asien. Mellan 1950 och 1980 var produktiviteten i genomsnitt så låg som 1,7 procent. Under de två sista decennierna innan millenieskiftet mer än fördubblades den genomsnittliga produktiviteten till 3,8 procent. Det var under denna period som Indiens tillverknings- och servicesektorer drog ifrån och sög åt sig arbetskraft från den mindre produktiva jordbrukssektorn. Arbetsproduktiviteten nådde en topp vid 10,2 procent år 2010 och har dalat sedan dess. År 2016 var den så låg som 4,75 procent. Detta bådar inte gått för möjligheten att nå den tillväxt som krävs för att kunna höja levnadsstandarden för befolkningen.
Produktiviteten skulle öka ifall bönder, som generellt sett är undersysselsatta, kunde flytta till städer och anställas i tillverkningsindustrin. Det är så Kina har förvandlat sin arbetskraft. Självklart har detta gjorts så att den bättre kan exploateras av kapitalet, men också för att höja produktiviteten och lönerna. Kina har gjort detta genom en statlig planering av arbetskraftsmigrationen i landet och genom enorma satsningar på utbyggnad av infrastruktur. Indien kan inte göra detta, därför ligger dess urbaniseringstakt långt efter Kinas. Varken indiskt eller utländskt kapital utnyttjar till fullo de enorma reserver som finns i Indien av framförallt ung arbetskraft för att skapa vinst. Detta förklarar att sysselsättningstillväxten är patetiskt låg. Cirka 10-12 miljoner unga indier träder in i arbetskraften varje år, men många hittar inte jobb, antingen på grund av att det inte finns tillräckligt med arbetstillfällen eller för att de saknar kvalificering.
Klyftorna ökar
Indien är redan ett av världens mest ojämlika samhällen. De rikaste 1 procenten av befolkningen äger i dag 52 procent av landets förmögenhet, enligt den senaste statistiken på global förmögenhet från Credit Suisse Group. De rikaste 10 procenten har ökat sin andel av kakan från 68,8 procent 2010 till 77 procent 2018. Detta står i skarp konstrast till den fattigaste hälften av befolkningen i Indien, som äger så lite som 4 procent av landets förmögenheter.
Ett sätt att mäta ojämlikheter är med GINI-koefficienten; en koefficient på 100 procent innebär perfekt ojämlikhet och noll innebär perfekt jämlikhet. Enligt Credit Suisse har Gini-koefficienten för förmögenhet i Indien ökat från 81,3 procent år 2013 till 85,4 procent 2018, vilket visar att inkomstojämlikheten är väldigt hög och på uppgång.
”Medan förmögenheten har ökat i Indien, har inte alla fått ta del av denna tillväxt. Förmögenhetsfattigdomen är fortfarande betydande och speglas i det faktum att 91 procent av den vuxna befolkningen äger en förmögenhet som är mindre än 10 000 dollar. I andra änden hittar man en liten adel av befolkningen (0,6 procent av vuxna) vars förmögenhet ligger över 100 000 dollar”, står det i Credit Suisse-rapporten.
I Indien kvarstår för övrigt problemet med att tillgodose landets 1,2 miljarder invånares grundläggande materiella behov. I dag kommer 85 procent av Indiens dricksvatten från mekaniskt pumpat grundvatten och grundvattnet är den huvudsakliga vattenkällan för alla typer av bruk. Norra Indiens är en av de områden i världen där grundvattenreserverna minskar snabbast. Och i många områden har man redan nått ”peak water” (reds. anm. när grundvattnet förbrukas i högre takt än det naturligt fylls på). Världsbanken räknar med att majoriteten av Indiens underjordiska vattenresurser kommer att nå ett kritiskt stadium inom 20 år.
Krav om nedskärningar
Indiska kapitalägares stora krav är att staten skärs ner. Trots byråkratin och ineffektiviteten har Indiens statsapparat – både på central och på delstatsnivå – liksom de statligt ägda företagen som skapades under landets tidiga ”socialistiska” år, givit ekonomin en viss stabilitet. Men de multinationella och stora indiska kapitalisterna vill skrota dem. Såväl de centrala myndigheterna som de på delstatsnivå går med stora årliga underskott då de subventionerar mat och bränsle för miljontals fattiga indier. De underskotten finansieras med lån och lånens kostnader har sakta men säkert ätit upp inkomsterna från skatter, vilket gjort att det blir lite resurser över till utbildning, sjukvård eller vägbyggen.
Skatteintäkterna är generellt låga, för att indiska företag betalar lite i skatt och förmögna privatpersoner ännu mindre. Inkomstojämlikheten i Indien är inte lika hög som i Kina, Brasilien eller Sydafrika, men den ligger förmodligen över det officiella GINI-indexet, då de enorma dolda inkomsterna bland de rika ökat. Enligt OECD har inkomstojämlikheten i Indien fördubblats sedan början av 1990-talet. De rikaste 10 procenten i Indien tjänar mer än 12 gånger mer pengar än de fattigaste 10 procenten, jämförelsevis tjänade den rikaste decilen år 1990 ungefär sex gånger mer än den fattigaste.
Denna ojämlikhet är inte bara resultatet av Modis regering. Tidigare indiska regeringar befäste också ojämlikheterna; under den korrupta Gandhi-dynastin fördjupades faktist klyftorna. Och detta är förklaringen till att BJP i dag får sitta kvar vid makten.
Problemen för kapitalet
Det verkliga problemet för indiska kapitalister är den dalande lönsamheten i den privata sektorn. Vinstandelen är hög i internationella mått mätt, liksom i många ”tillväxtekonomier” där massvis av billig arbetskraft strömmar in från landsbygden. Men under de senaste decennierna har kapitalinvesteringar i utrustning ökat i relation till arbetskraften, vilket har skapat en arbetskraftsreserv och fallande vinstkvoter.
Lönsamheten för indiskt kapital sjönk stadigt (om än från en hög ”tillväxtmarknadsnivå”) även innan den globala ekonomiska krisen började. Sedan dess har den fortsatt att falla och ligger nu ungefär 20 procent under 1980-talets nivåer. Utan en drastisk minskning av lönernas andel av BNP är det inte troligt att vi får återse de tvåsiffriga tillväxttalen vi såg under tidiga 2000-talet, när alla pratade om Indiens mjukvaro-outsoursingsindustri och nya bilföretag.
Indiska kapitalister menar att lösningen är privatiseringar, nedskärningar i mat- och bränslesubventioner och höjd moms -alltså det mest regressiva sättet att generera statliga inkomster på, då det slår hårdast mot de fattigaste. Modi stödjer denna politik. Målet med den är (såsom alltid är fallet med nyliberal ekonomisk politik) att öka exploateringen av arbetskraften så att lönsamheten för kapital maximeras och därmed skapar incitament för att investera, något som indiska kapitalister vägrar göra just nu.
Precis som i förra valet, 2014, ställdes Indiens väljare inför valet mellan ett korrupt, familjestyrt parti (reds. anm.: Kongresspartiet, som leds av Rahul Gandhi), som stöds av storföretagens och godsägarnas intressen, och ett extremt nationalistiskt parti som i allt högre grad får stöds av storföretag och utländska investerare. Modi vann deras röster.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
