Det finns en förklaring till det. Vid kriser är nytänkande bland det svåraste som finns, visar sociologen Enrico Quarantellis forskning. Tvärtom framkallar katastrofen invanda beteenden och tankemönster som symboliserar vardag och normalitet. Ingen vet vart coronapandemin tar vägen men folk vet att toapapper och pasta kommer att gå åt. Därför ekar hyllorna tomma i mataffärerna. Hamstrandet är en ryggmärgsreaktion.
På samma sätt tycks regeringen och Riksbanken falla in i gamla uppkörda hjulspår. Vid finanskrisen 2008 överöstes bankerna med gigantiska gratislån utan motprestation men den nuvarande viruskrisen kan inte behandlas med samma gamla medicin.
Fysisk distansering räddar liv men behöver inte medföra total social isolering eller egoism. Tvärtom. ”Vi människor har i oss en ocean av solidaritet, men också frön till grymhet. Det handlar om det ganska banala ordet tillit.” Det skriver Herman Geijer i boken ”Zombieöverlevnad” (2014) som är mycket användbar för högst verkliga hot som den nuvarande pandemin. Boken ifrågasätter föreställningen om att det mänskliga naturtillståndet är en ”allas kamp mot alla”, som först myntades av 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes. Tvärtom visar Quarantellis forskning att samhörigheten stärks vid katastrofer. Tillsammans med kollegan Russell R Dynes började de studera den stora jordbävningen i Alaska 1964 och vid varje efterföljande katastrof återfanns samma beteendemönster: människor visade mer vänlighet än själviskhet. Till vardags lider vi ofta ensamma och varje påminnelse om vår egen sårbarhet kan leda till isolering och avundsjuka för att just vi har drabbats av en motgång och inte någon annan. Men vid en katastrof delar människor lidandet med andra och upplevelsen sliter bort oss från ”vardagens banaliteter” och blottlägger ”livets verkliga kärna”. Forskarnas förklaring är att när ”fara, förluster och lidande blir ett offentligt fenomen” skapas en enande psykologisk kraft bland de som delar samma upplevelse. Skillnader tynar bort och ”människor börjar behandla varandra som människor”.
Under den nuvarande coronakrisen frodas solidariteten. På Facebook finns över 70 hjälpgrupper som handlar mat och mediciner till behövande från Vellinge upp till Haparanda. Hotellägare upplåter rum för folk som behöver isolera sig. Kemisterna på Stockholms universitet producerar hundratals liter handsprit åt sjukvården. Så länge vi har ett pastapaket över är det lätt att ställa ut en låda förnödenheter i trapphuset till bättre behövande grannar. Men på gräsrotsnivå har solidariteten en begränsad räckvidd och ett bäst före-datum. Vi måste uppmana våra folkvalda att använda staten till ta hand om det vi inte själva klarar.
”Det kommer några få avgörande stunder i livet då man måste göra uppoffringar inte bara för din egen skull utan också för att ta ansvar för din omgivning, för dina medmänniskor och för vårt land.” Så löd uppmaningen i Stefans Löfvens (S) tal till nationen. När han talar om ansvar för ”medmänniskor och för vårt land”, vilka inkluderas i det nya starka sammansvetsade Sverige? Sträcker sig solidariteten inte längre än till landsgränsen? Och kanske hänger det ihop med Quarantellis forskning om att vi greppar efter det invanda när det stormar. Det börjar formera sig en olustig uppslutning under den svenska fanan och omvärldens lidande halkar långt ner på prioriteringslistorna. Men skygglapparna kanske är som störst i den sektor där de potentiellt kan göra störst skada. Tvärtemot skildringar i katastroffilmerna är det inte pöbeln på gatorna utan börsspekulanter som nu hänfaller åt panik och plundring.
Det kan inte vara något annat än en krisutlöst ryggmärgsreflex som förklarar varför Volvo permitterar 20 000 anställda och samtidigt tänker dela ut tolv miljarder till aktieägarna. Är det samma psykologi som förklarar varför storbankerna ens övervägar att dela ut miljarder? Under krisen 2008 stoppade både Swedbank och Volvo utdelningarna. Varför inte behålla pengarna och rusta inför de svåra tider som kommer?
Stängda gränser är rädslans politik, oavsett om motivationen är att begränsa smittospridning eller migration. När karantänens väggar kryper allt närmare behöver vi få in syre och nya idéer. Därför kommer här fem åtgärder som snurrat runt i debatten som regeringen borde titta närmare på:
1. Spanien ställer all sjukvård under temporär statlig kontroll. Detta bör även den svenska regeringen överväga. Sjukvårdsupproret har en poäng när de kräver att de enorma besparingskraven som ligger på akutsjukhusen i Stockholms måste dras tillbaka. De vill också stoppa alla varsel och istället öppna fler vård- och intensivvårdplatser.
2. Socialdemokraterna bör även hörsamma sina egna partimedlemmars uppmaningar att ta kontroll över apoteken så att tillgången till mediciner säkras.
3. Det är också värt att fundera på Feministiskt initiativs förslag om en akut basinkomst. De tänker sig ett kontantbidrag till krisande låginkomsttagare. Det bör även inkludera ensam- och småföretagare. En kontantinsättning till de som behöver det mest skulle minska lidandet och kan hålla uppe efterfrågan i ekonomin.
4. Regeringen borde också lyssna på Hyresgästföreningens uppmaning att minska vräkningarna med hyresrabatter eller en förstärkning av bostadsbidraget.
5. Läkare utan gränser varnar för förödande konsekvenser om coronaviruset får fäste i världens flyktingläger. Ska Sverige verkligen fortsätta utvisa människor och därmed riskera att sprida smittan till krigsdrabbade länder som Afghanistan?
”Community conflict: its absence and its presence in natural disasters” studie av Russell R. Dynes and E.L. Quarantelli. (Unversity of Delaware, 1975)
”Zombieöverlevnad: din guide till apokalypsen” av Herman Geijer (Apart förlag, 2014).
