Hot om indragna bidrag minskar inte fattigdomen

Med socialbidraget ville 1970-talets reformister täppa till de sista sprickorna i välfärdsstaten. Kommunerna gavs det ”yttersta ansvaret för att enskilda får det stöd och den hjälp de behöver”. Bidraget skulle säkra en ”skälig levnadsnivå”.

På den tiden sågs fattigdom som ett strukturellt problem. ”De grundläggande faktorerna bakom behovet av socialhjälp är de krafter i samhället som skapar ojämlikhet mellan människorna”, konstaterade sociologen Walter Korpi 1971.

Och med välfärd ville man utjämna klyftorna, öka jämlikheten.

Socialbidraget var visserligen aldrig tänkt som en bärande bjälke i välfärdsbygget, men inte heller som ett verktyg för disciplinering av fattiga.

Men så fungerar det numera.

Lokala riktlinjer uppmanar till ”återhållsamhet” och socialsekreterare pressas att vara restriktiva. I många kommuner avslås allt fler ansökningar, för att socialtjänsten inte anser sig vara skyldig att täcka ett visst behov, eller för att den sökande har misslyckats med att uppfylla något krav på ”motprestation”.

Politikerna vill förstås spara pengar, men i bakgrunden finns också en liberalkonservativ klockartro på att hotet om sänkta och indragna bidrag faktiskt kan sporra den som lever i ”utanförskap” att anstränga sig och skaffa ett jobb.

På 1980- och 1990-talet vände liberalkonservativa tänkare och politiker bort blicken från klassamhällets orättvisor och utmålade de fattiga som en oansvarig och arbetsovillig underklass. Samtidigt sågs välfärden som omoralens gödsel. De solidariska trygghetssystemen beskrevs rentav som orsaken till fattigdomen.

Att detta är en galen idé har påpekats av fler än en forskare som har jämfört fattigdoms- och arbetslöshetsnivåer i länder med olika välfärdssystem.

En undersökning inom ramen för Luxembourg Income Study fann till exempel ”inga bevis för att en generösare välfärd skulle hämma sysselsättningsutvecklingen”.

Däremot visar historien att den typ av välfärdspolitik som bedrevs i Sverige från 1930-talet fram till 1990-talet faktiskt kan minska fattigdomen.

I den modellen var socialbidraget bara en komponent. De viktigaste bitarna var en ekonomisk politik för full sysselsättning och generella socialförsäkringar.

Och där har vi det egentliga problemet. För sedan 1980-talet har politikerna valt budgetbalans framför låg arbetslöshet, samtidigt som de generella skyddsnäten har försvagats, trösklarna höjts och tiotusentals har utförsäkrats.

Allt fler har drivits till socialen, där de får veta att de har sig själva att skylla.

Men den som vill motverka fattigdom bör inte söka orsakerna i individens brister, utan i de växande klyftorna och den anorektiska socialpolitiken.