Det här är idén bakom Guter Rat, tyska för ”det goda rådet”, en slags medborgarjury i Österrike som ska ta fram idéer på hur förmögenhetsomfördelning, kan se ut i praktiken. Rådet består av 50 slumpmässigt utvalda personer som samtidigt speglar det österrikiska samhället utifrån sådana faktorer som kön, ålder, politiska åsikter och socioekonomisk samt etnisk bakgrund.

Pengarna – 25 miljoner euro, eller drygt 292 miljoner kronor – kommer från Marlene Engelhorn, 32, som fick dem i arv när hennes mormor gick bort för två år sedan. Dynastin Engelhorn har blivit snuskigt rika på att sälja kemikalier och medicinsk utrustning, men också på skatteplanering.

Juryn träffades för första gången i mars och väntas presentera sina slutsatser i juni. Men det är inte resultatet som är det mest betydande för initiativtagaren, utan att det väckt liv i en diskussion.

– För mig är rådet redan en succé. Femtio personer har velat lägga sex helger av sitt liv på att fördjupa sig i hur omfördelning av rikedom skulle kunna se ut och vad det skulle ha för påverkan på klimatkrisen, jämställdhet och rasrättvisa, säger Marlene Engelhorn när Dagens ETC träffar henne på ett kafé i Wien där hon är stamgäst.

Femtio personer har velat lägga sex helger av sitt liv på att fördjupa sig i hur omfördelning av rikedom skulle kunna se ut 

Det är här hon brukar låta sig intervjuas av media. Ägaren skvallrar att hon tidigare har varit mycket blyg. Hennes pressfolk har på förhand varnat för att hon inte vill prata om sitt privatliv, däremot pratar hon gärna om medborgarjurys, demokrati och skatter. 

Var det inte nice att växa upp som rik? 

– Jag kämpar med den här frågan för den insinuerar så mycket som jag inte håller med om, säger Marlene Engelhorn. 

Visst, hon växte upp i en villa i en flott del av Wien.

– Vi kallade det för ett stort hus, förstås, att kalla det för vad det var skulle ha varit vräkigt, fortsätter hon på posh engelska, ett annat arv från privata förskolor och skolor.

– Jag gissar att när människor frågar mig om min barndom så vill de egentligen veta något annat. Varför njuter jag inte bara av min förmögenhet? Varför är jag inte tacksam?

Den rike mannens värld brinner

Den unga mångmiljonären anser att anledningen till att hon och andra superrika kunde födas till enorma privilegier var för att andra människor betalade för det genom att deras löner och levnadsvillkor hölls nere med tvång. Hon kallar det för djupt orättvist och ett skadligt arv från tidigare feodala samhällen där blodslinjer legitimerat makt. En befängd idé som fått bestå än idag för att politiker i första hand värnar om villkoren för dem som har mest. För en annan sida av pengar är att de innebär makt. Marlene Engelhorn menar att alla hennes medieframtåreden är ett exempel på det.  

– Jag är intressant bara för att jag är rik.

Men en rik mans värld är inget vidare att leva i, tycker Marlene Engelhorn.

– Det är den världen vi lever i, och hur ser det ut? Krig, klimatkris, social orättvisa, strukturell rasism överallt, kolonial utvinning av jordens resurser, ett världsomspännande patriarkat. Men vi kan ändra på detta! Folk tror att vissa är rika och andra fattiga på grund av någon naturlag eller gudomlig ordning, men det är helt enkelt inte sant. Det är på grund av beslut som tagits av människor, och därför kan vi ändra på det. Om folk bara visste hur mycket makt de har!

Frågan är bara hur.

Demokratiska brandtal

På en praktisk nivå har det visat sig vara svårt för mångmiljonären att bli av med sin rikedom. Drömscenariot vore att att få den österrikiska staten att återinföra arvsskatten som avskaffades 2008 och förmögenhetsskatten som avskaffades 1993.

Skatt är den demokratiska vägen att omfördela förmögenheter, enligt Marlene Engelhorn. Regeringen i Wien har dock vägrat att beskatta henne mer och att ge pengarna till staten i en gåva vill hon inte göra. 

Om du vill förändra systemet så att du stärker demokratin behöver du göra det på ett demokratiskt sätt. Du kan inte bara köpa det resultat du vill se. 

– Nej, det är en kass idé. Om den österrikiska staten vill ha mina pengar så kan de bara stifta en lag. Easy peasy. Jag tänker inte ge några gåvor till en regering som saknar jämlikhetsambitioner.

Så istället är det alltså de slumpvis utvalda medlemmarna i medborgarjuryn som tillsammans får bestämma hur arvet kan finansiera samhällsnytta.

– Om du vill förändra systemet så att du stärker demokratin behöver du göra det på ett demokratiskt sätt. Du kan inte bara köpa det resultat du vill se. Målet helgar aldrig medlen, säger Marlene Engelhorn och förklarar att hon avden anledningen inte ger mycket för filantropi, eftersom det vidmakthåller en hierarkisk maktordning.

Medborgarjurys har använts framgångsrikt på bland annat Irland, där det användes för att liberalisera rätten till laglig och säker abort samt för att instifta samkönade äktenskap. De anses fungera bra för att hantera komplexa frågeställningar, för när medlemmarna strävar efter att bli överens hittar de lösningar bortom de politiska skyttegravarna. Lösningarna brukar också ses som politiskt legitima eftersom de tas av en grupp som speglar folket. Det är argument som tilltalar Marlene Engelhorn, men samtidigt vill hon öka konfliktnivån. 

Hon vill att gemene man ska se att det är de rikaste som urholkar välfärden. När de drar fördelar av systemet samtidigt som att de vägrar att bidra, och politiker låter dem komma undan med det, fallerar välfärden, berättar hon för Dagens ETC.

Pinsamma svenskar

Guter Rat är inte den enda struktur i vilken Marlene Engelhorn har låtit andra diskutera vad hon ska göra med sitt arv. Hon tillhör olika nätverk för superrika, som Resource Generation and Patriotic Millionaires (”ett hemskt namn”, enligt Marlene Engelhorn), och hon är själv en av grundarna till Taxmenow, en förening som opinionsbildar kring skatt och fördelningsrättvisa i tysktalande länder.

I en artikel i New York Times beskrevs Resource Generation som ett "safe space” för politiskt korrekta superrika, där de kan prata om sina privilegier, samt de negativa känslor som de upplever inför sina arv som ofta har tillkommit med hjälp av kolonial och annan människoexploatering. Ett annat samtalsämne handlar om hur dessa motvilliga mångmiljonärer kan lämna tillbaka sina arv till samhället.

– Jag skulle inte veta något om förmögenhetsomfördelning om inte människor i de här grupperna delade med sig av sina tankar och sin erfarenheter med mig. Jag hade aldrig nått längre än vad min näsa räcker utan samtal och relationer med andra, säger Marlene Engelhorn och glider än en gång över i ett passionerat resonemang om dagens demokratier.

– Alla har sina relationer att tacka för vilka de är. Vi behöver vårda dessa relationer, inte bara med våra vänner och familj, våra arbetskamrater men också på makronivå. Demokrati är till syvende och sist relationer och omsorgsarbete på makronivå, där vi bryr oss om varandra av princip, för att vi upprätthåller tanken om att alla människor föds lika i värdighet och rättigheter, de är utrustade med förnuft och samvete och bör interagera med varandra i en anda av broderskap, avslutar hon resonemanget med att citera artikel ett i FN:s människorättsstadga.

Ännu ett perspektiv har hon fått när hon har lierat sig med ett antal framstående vänsterprofiler, som ekonomen Thomas Piketty och danska Oxfams generalsekreterare Lars Koch. Tillsammans har de lagt fram ett europeiskt medborgarinitiativ – Tax the Rich – som kräver lagstiftning om en europeisk förmögenhetsskatt, och där intäkterna ska gå till att understödja den gröna omställningen.

Rent konkret behöver initiativet, som finns online, samla en miljon underskrifter före oktober, då ska EU-kommissionen ta ställning till förslaget och eventuellt föreslå lagstiftning på området.Inget svenskt parti vill dock se det bli verklighetmed argumentet att de inte vill ge EU beskattningsrätt. 

När Marlene Engelhorn får höra hur de svenska EU-parlamentarikerna resonerar gömmer hon ansiktet i händerna.

– Vilket skräpresonemang! Och jag blir orolig, vet svenska politiker något om hur politiska processer fungerar? Medborgarinitiativet handlar inte om att jag lägger fram en färdig lagtext och så behöver alla medlemsländer rätta sig efter det. Så som det fungerar med många direktiv är att Europaparlamentet och medlemsländerna kommer överens om att något behöver göras och sedan behöver medlemsländerna undersöka hur en sådan lag ska utformas för att passa in i den nationella lagstiftningen och vara lyhörd för omständigheterna i varje land, anser hon. 

– Svenska politiker verkar ha en väldigt nationalistisk inställning, vilket också är något som behöver övervinnas.