Det här är fyra trender som egentligen inte borde finnas samtidigt. Enligt konventionell ekonomisk teori borde lägre reallöner och en lägre andel löner i den totala ekonomin – och därmed en större andel vinster – leda till större investeringar. Det borde i sin tur leda till att lönerna fördelades jämnare, eftersom fler skulle ägna sig åt att grunda nya företag istället för att tjäna bonuslöner på finansiella vinster från de gamla jättarnas välfyllda kassavalv. 

Kännetecknet för en sund ekonomi är att löneutvecklingen håller jämna steg med produktiviteten. Om vi producerar mer per timme är det också rimligt att ta ut en del av detta i lön. Då rubbas inte vinstandelen och företagen kan investera för fortsatt produktivitetstillväxt, samtidigt som det finns någon som kan köpa varorna. Sedan kan lönen tas ut på olika sätt – i fördelningspolitik, utbyggnad av den offentliga sektorn, klimatomställning eller konsumtion. Det väsentliga är att det finns en koppling mellan ekonomins effektivitet och vad vi kan satsa på vid sidan om produktionen. 

Maktskifte i ekonomin

Men löneandelen har alltså minskat i de flesta ekonomier, under ganska lång tid. LO-ekonomen Thomas Carlén visar i en rapport från i vintras med siffror från EU-kommissions databas Ameco att löneandelen av de totala inkomsterna i EU har sjunkit från 70,6 procent 1980 till 60,9 procent 2007. Därefter är utvecklingen mer splittrad (och naturligtvis fördelad på fler länder) men den allmänna bilden är en stagnation. Sverige har ungefär samma utveckling, med en svag upphämtning på senare år och de stora fallen framförallt under 1980-talen och början av 1990-talet. Minskningen har sammanfallit med reallöneökningar sedan mitten av nittiotalet och har därför inte uppmärksammats så mycket. Men den innebär ett maktskifte.

Realekonomiskt visas den här eftersläpningen tydligast när man jämför utvecklingen av produktiviteten med löneutvecklingen. I en rapport som producerats av FN-organet ILO ifjol kan man se att arbetsproduktiviteten mellan 1999 och 2015 utvecklats med ett indexvärde av 118, medan lönernas ökning bara når ett indexvärde på 108. Det här beror bland annat på utvecklingen av osäkra arbetsmarknader och på ökad tjänsteproduktion. Empiriska studier av bland andra de tyska forskarna Engelbert Stockhammer och Özlem Onaran visar att den viktigaste enskilda orsaken bakom den minskade löneandelen är den så kallade ”finansialiseringen” av ekonomin, det vill säga att möjligheten att snabbt flytta kapital eller att hellre använda kapital för att spekulera än för att investera, har försämrat möjligheterna för fackföreningarna att förhandla fram bra löneavtal. Nobelpriskandidaten Mariana Mazzucuato beskriver i boken ”The Value of Everything” hur företagens prioriteringar koncentrerats på vad som bland internationella ekonomer kallas ”aktievärdemyten”, eller kvartalskapitalism om man så vill. Den förändrade företagskulturen förs idag fram som ytterligare en viktig faktor bakom den långsiktiga trenden.

Löneledda ekonomier

Egentligen handlar det här om den brittiske ekonomen J M Keynes insikt från 30-talet, att lägre löner aldrig kan driva ekonomin framåt eftersom någon ju måste kunna köpa det som producerats. Inom det som kallas den post-keynesianska skolan diskuteras alltmer begreppet löneledd tillväxt. Tanken är att undersöka vad som händer i en ekonomi om man höjer löneandelen (och minskar vinsten). De ganska omfattande studier som har gjorts i ämnet tyder på att de flesta ekonomier är löneledda, det vill säga, en ökning av lönerna på vinstens bekostnad leder till investeringar som ökar produktiviteten och tillväxten så att vinstnivån kan återställas. Motsatsen är vinstledda ekonomier, det vill säga de ekonomier som fungerar så att vinsterna måste ökas innan ekonomin tar fart. Till dessa hör skuldberoende ekonomier, som USA, och exportberoende, som Tyskland och Danmark (och kanske Sverige).

Positiva effekter av minimilön

Men även för dessa ekonomier ifrågasätts nu om lönerna ska hållas nere. I Internationella valutafondens senaste landsrapport för Tyskland framhålls att lönerna inte bara generellt måste höjas för att utveckla den egna inre marknaden och minska trycket på resten av EMU-området. Det är också viktigt att minska löneskillnaderna för att minska skuldsättningen och verkligen styra pengarna mot konsumtion. Till ett liknande resultat kom Martin Myant, som i en rapport från European Trade Union Institute betonar de positiva effekterna av minimilön i de central- och östeuropeiska stater som hittills främst har fungerat som arbetskraftsreserv för västeuropeiska företag – inte minst tyska. I deras fall innebär löneökningarna dels att en större del av företagens ekonomi stannar kvar i det egna landet, dels att mer satsas på utbildning och därmed produktivitetshöjningar för att göra den dyrare arbetskraften lönsam.

Det är naturligtvis så att enstaka exportberoende länder som ensidigt satsar på löneökningar tar en risk. På europeisk nivå – och det är på den nivån problemen kan lösas – tyder det mesta på att den enda lösningen framöver är mer pengar i plånboken. Eller åtminstone på skattsedeln.