BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
För drygt ett halvår sedan skrev jag om att klyftorna ökar trots högkonjunkturen, att många i städernas förorter och glesbygdens bruksorter inte känner igen sig i bilden av att det går för Sverige, och, i vissa fall, dras mot politisk extremism. Sedan dess har det faktiskt hänt en del. Den växande ojämlikheten har lyfts politiskt på flera håll och regeringen har bestämt att satsa flera miljarder på ett socio-ekonomiskt stöd till både förorter och glesbygdskommuner.
Stödet är skattefinansierat, men för att verkligen rå på flera av Sveriges största utmaningar – som arbetslösheten, integrationen, klimatomställningen, bostadsbristen och en åldrande befolkning – krävs stora och långsiktiga samhällsinvesteringar, i första hand lånefinansierade.
Sverige har en negativ skuld
Att låna pengar och öka statsskulden kan ju verka dumt. Sverige är fortfarande präglat av 1990-talskrisen, Göran Perssons motto ”Den som är satt i skuld är icke fri” och normpolitiken med sitt överskottsmål: staten ska gå med vinst och betala av på statsskulden. Från omkring 75 procent av BNP i början av 1990-talet är statsskulden nu under 30 procent. Det är bruttoskulden som avses, det vill säga summan av alla lån. Men den statliga sektorn (myndigheter, statliga bolag osv) har ju också stora tillgångar – faktiskt nästan 1 000 miljarder större än skulderna (2016). Staten har en nettoförmögenhet på över 20 procent av BNP.
Överskottsmålet leder till en permanent åtstramning där pengar som skulle kunna investeras eller konsumeras i stället samlas in till statskassan. I kombination med en länge stram penningpolitik, alltså onödigt hög ränta (som först de senaste åren mjukats upp) har det lett till att Sverige aldrig riktigt tog sig ur 1990-talskrisen. Massarbetslösheten har bitit sig kvar på mellan sex och åtta procent. Välfärdsreformerna har i stort sett avstannat.
Ackumulerad investeringsskuld
Medan staten har betalat av på en krympande statsskuld har en annan skuld ackumulerats: en investeringsskuld. Vi sliter ner våra gemensamma resurser i högre takt än vi underhåller dem. Det kan man göra, men bara ett tag. Sen märks det i form av stopp i tågtrafiken, nedgångna bostadsområden, slitna skolor, trängsel i trafiksystemen och så vidare.
Redan 2013 konstaterade Svenskt näringsliv att investeringarna i infrastruktur, som andel av BNP, halverats sedan 1960-talet och att Sverige byggt upp en infrastrukturskuld på omkring 300 miljarder.
1990-talets sparsamhetsideologi har alltså blivit otidsenlig och ett hinder för en upprustning och omställning av Sverige. Av rädsla för att framstå som ekonomiskt oansvariga vågar varken regeringen eller oppositionen rucka på överskottsmålet. Eller jo, en liten förändring gjordes 2016, när överskottsmålet från och med 2019 minskades från 1 procent till 0,33 procent av BNP i snitt över konjunkturcykeln. Ett så kallat skuldankare infördes då som ska se till att statsskulden håller sig under 35 procent av BNP. Detta trots att Sverige redan har en av de lägsta statsskulderna i EU, där snittet är 89 procent av BNP.
Stryper efterfrågan
Uppgörelsen om sänkt överskottsmål 2016 fick stöd av Vänsterpartiet, som för första gången slöt upp bakom normpolitiken. Men det har väckt kritik. En av de mest omdiskuterade motionerna till Vänsterpartiets kongress i februari heter Totalrenovera Sverige och handlar om partiet borde överge överskottsmålet och i stället förespråka en investeringspolitik.
Motionen är inspirerad av PO Edins rapport Totalrenovera Sverige som gavs ut av LO 2015. Den är en stark argumentation för att Sverige, alltsedan krisen, har strypt den samlade efterfrågan och därmed i praktiken omöjliggjort en tillbakagång till full sysselsättning. Edin föreslår att Sverige medvetet underfinansierar statsbudgeten med tre procent av BNP under en 20-årsperiod. Det motsvarar en upplåning av cirka 120 miljarder kronor per år. Ur 1990-talsperspektiv verkar det som en vansinnig ökning av statsskulden, men ur reformistisk synvinkel är det högst logiskt: Räntan är historiskt låg att det inte skulle bli särskilt dyrt. Behoven har, som vi har sett vuxit. Statsfinanserna skulle, med alla rimliga mått mätt, fortsätta att vara stabila.
Klimatutsläpp måste avskaffas
PO Edin fokuserar inte så mycket på vad investeringarna ska användas till, men ställer två krav: de ska bidra till högre framtida BNP och till att staten stärker sin reala förmögenhet och skattebas. Hans förslag är:
- Skolan behöver förstärkas med omkring 40–60 miljarder årligen.
- Allt fast kapital – infrastruktur, byggnader, vatten- och avloppsnät osv – ska totalrenoveras för omkring 35–40 miljarder per år
- Integration av flyktingar behöver ytterligare 15–20 miljarder/år.
- Anställningsbarheten av dem som står längst från arbetsmarknaden ska öka till en kostnad av 10 miljarder/år.
- Bostadsbyggandet ska stimuleras med 5–10 miljarder per år.
Lånen förstärker dessutom statsfinanserna genom att sänka utgifter och höja inkomster. Utan att ändra skatten kommer offentliga sektorn att kunna spendera 80 miljarder mer per år vilket motsvarar 100 000 anställda i till exempel sjukvården och äldreomsorgen.
Edins förslag är angelägna men rapporten är blind för att Sverige under de närmaste 20 åren dessutom måste avskaffa klimatutsläppen och bereda sig på ett förändrat klimat. Men hans idéer passar som hand i handsken med behovet av klimatomställning. Ett tredje krav kan och bör ställas på investeringarna: att de bidrar till att minska, eller i alla fall inte öka, Sveriges klimatutsläpp eller till klimatanpassning. Den perfekta matchningen mellan investeringar och grön omställning lyfts även i Jens Holms nyutkomna bok ”Om inte vi, vem?” Han nämner flera angelägna investeringar:
- Höghastighetståget mellan Stockholm, Göteborg och Malmö beräknas kosta 230 miljarder, och ytterligare drygt 300 miljarder behöver läggas på upprustning av befintligt järnvägsnät
- En klimatanpassning kommer att kosta omkring 200 miljarder.
- Att renovera och samtidigt energieffektivisera miljonprogramsområdena kommer att gå på 300-500 miljarder.
Dessutom nämner Holm, utan att prissätta dem, investeringar i klimatsmarta bostäder, förnybar energi, omställning av industrin och elektrifiering av transporterna. De uppgår till flera hundra miljarder ytterligare men skulle ändå rymmas i en Edinsk strategi.
Vägarna kan elektrifieras
Vad gäller transportsektorn är elvägar en intressant lösning. Enligt en uppskattning skulle det kosta 225 miljarder att elektrifiera hela Sveriges riks- och Europavägnät (15 000 km). Då skulle såväl lastbilar och bussar som personbilar kunna köra där helt utsläppsfritt. Det skulle väsentligt underlätta omställningen av bilflottan. I stället för dyra elbilar skulle de allra flesta klara sig med hybridbilar som kan köra cirka fem mil på el utanför elvägnätet.
En annan idé är att använda en del av statens inkomstförstärkningar till nolltaxa i kollektivtrafiken. Kostnaden är omkring 15–20 miljarder i hela landet, i uteblivna biljettintäkter och kapacitetsförstärkningar, men har en positiv omfördelningseffekt och ger alla möjligheter att resa miljövänligt.
Det är hög tid att en gång för alla göra slut på 1990-talets krispolitik som hållit hundratusentals svenskar arbetslösa och fattiga i onödan. Den mest dramatiska inkomstförstärkningen sker när någon går från arbetslöshet till arbete. Att åter stimulera ekonomin och använda den offentliga sektorn till att anställa människor i samhällsnyttigt arbete är de viktigaste åtgärderna för att minska klyftorna. Och mycket av jobbet som behöver göras men inte görs kan göras i just de fattiga förorter och bruksorter som så länge varit satta på undantag.
