Uppenbart är att den verkar i motvind och troligtvis är den del som har svårast att komma till tals och därför dessutom sällan ges tolkningsföreträde när problem formuleras. Därmed inte sagt att den klassmedvetna feminismen inte existerar – vilket debattörer då och då gör gällande, ofta utifrån ett påstående om att den feministiska rörelsen har ”spårat ut”.

Beviset för denna urspårning påstås av någon outgrundlig anledning ofta vara att feminismen inkluderar alla möjliga aspekter av kamp, sådant som kan röra livsstilsfrågor, trans eller sexualitet – vilket den naturligtvis ska göra!

Minns till exempel Belinda Olssons serie av reportage för SVT under titeln ”Fittstim – min kamp” som påstod sig vilja undersöka om ”den vita medelklassfeministen” mest bara diskuterar könsneutrala omklädningsrum och ifall Beyoncé är feminist eller inte. Frågeställningen var förvisso intressant – men inte svaret. För Olsson gjorde i det fallet kardinalfelet att inte alls undersöka frågan och acceptera det svar hon skulle komma att få, hon bestämde sig på förhand för ett svar och sökte mest bara belägg för det hon ville hitta, genom att vända bort blicken från alla de rum där arbetarkvinnors ekonomiska villkor faktiskt diskuteras.

Men frågan om vad som dominerar feminismen av i dag är inte ointressant. jag tror att många med mig vill att en sådan fråga undersöks på riktigt: När Internationella kvinnodagen firas runt om i Sverige idag – vilka teman finns med på föreläsningar, paneldebatter, diskussioner och i demonstrationer? Att både frågor som rör ekonomi, arbetsmarknad, språk, kultur, utseende, stereotyper – och mycket mer – får plats är givet.

Jag har själv rest runt i landet en hel del de senaste tio åren och medverkat på seminarier i de flesta städer, oftast tillsammans med andra debattörer, feministiska forskare och fackliga aktivister för att diskutera ekonomi och arbetsmarknadsfrågor. Till det kan vi lägga en mediesituation där en rad feminister som är riktigt kända (jag ska inte göra en lång uppräkning, men låt mig åtminstone nämna Nina Björk, Kajsa Ekis Ekman, Athena Farrokhzad och Åsa Linderborg) faktiskt når ut brett, trots att de ju fokuserar många av sina texter på genusaspekter av ekonomisk jämlikhet. Som grädde på det moset har dessutom den kanske bredaste alliansen inom kvinnorörelsen de senaste åren, ”Lön hela dagen”, uthålligt och med påvisad framgång drivit frågan om att bekämpa könslönegapet, löneskillnaderna mellan kvinnor och män.

Och vem kan egentligen svara på vad som dominerar den feministiska rörelsen av i dag? Själv är jag inte förmögen att göra det. Har ens någon den överblicken? Men kanske måste vi inte ha en helikopterblick för att ta in att en rad feminister, inte minst de akademiska, lyfter upp frågeställningen på ett seriöst sätt.

Helt nyligen här i Dagens ETC, av klassforskaren Lena Sohl – men även andra forskare, bland andra Soheyla Yazdanpanah: De påstår att klassperspektivet hamnat i bakvatten.

Enheten för välfärd, utbildning och arbetsmarknad på LO går nu dessutom steget längre och påstår sig i rapporten Sveriges jämställdhetsbarometer 2018, som släpptes i förrgår, kunna leda i bevis att den politiska feministiska dagordningen tappat klassperspektivet till förmån för en mer liberal inriktning. Rapportförfattarna drar slutsatsen genom att göra en analytisk tillbakablick över utvecklingen i Sverige de senaste 20 åren (1997 till 2017), inom arbetslivet, omsorgsarbetet och ekonomin – ur ett klass- och könsperspektiv.

En påtaglig slutsats är att ojämlikheten har ökat sedan mitten av 1990-talet.

Det handlar om att toppen drar ifrån, att villkoren på arbetsmarknaden har blivit mer fragmentiserade och att trygghetsförsäkringarna vid arbetslöshet och sjukdom har försämrats. Samtidigt har välfärdspolitikens omfördelande effekter minskat, inte minst inom den ekonomiska familjepolitiken.
En blixtbelysning av dagens situation ger vid handen att endast fyra av tio kvinnor i arbetaryrken har en tillsvidareanställning på heltid. Här sker en kamp som visserligen resulterar i framgång – andelen arbetarkvinnor med fast heltidsanställning har ökat något under 20-årsperioden – men fyra av tio är naturligtvis oerhört långt ifrån målet. Och samtidigt har det dessvärre också skett en ökning av tidsbegränsade anställningar.

Men den feministiska lönekampen har gett resultat – det kan vi vara stolta över. Skillnaderna i faktisk månadslön mellan kvinnor och män i arbetaryrken och mellan kvinnor och män i tjänstemannayrken har faktiskt minskat. Men inte på ett sådant sätt att vi kan slå oss till ro. För samtidigt som könslönegapet minskar, ökar skillnaderna i faktisk månadslön mellan kvinnor i arbetar- och tjänstemannayrken och mellan män i arbetar- och tjänstemannayrken. Arbetarkvinnor har den i särklass lägsta faktiska månadslönen på 18 500 kronor (se fakta), vilket är uppenbart knapert att försörja sig på.

Och ojämställdheten i arbetslivet handlar inte bara om lön. Kvinnor i arbetaryrken är även den grupp som i absolut störst utsträckning uppger att de är uttröttade i kroppen efter arbetet.

Över tid har det för arbetarkvinnor dessutom skett den mest påtagliga försämringen vad gäller inflytande över den egna arbetssituationen, som att kunna bestämma när arbetsuppgifter ska göras och över arbetstempot.

En oroväckande trend på våra jobb är också att den fysiska arbetsmiljön tycks bli hårdare för alla grupper (utom män i tjänstemannayrken).

Arbetarkvinnor sticker ovanpå detta ut i statistiken när det gäller utsattheten för hot och våld, en utsatthet som ökat de senaste 20 åren.

Men det mest intressanta som Sveriges jämställdhetsbarometer 2018 för fram är inte att detta sker – utan varför; att det är en konsekvens av att det skett en dramatisk förskjutning av det politiska samtalet och med det den politiska utvecklingen.

Rapportförfattarna skriver:

Förändringarna inom arbete och välfärd har ackompanjerats av en förändrad uppfattning av vad jämställdhet och feminism är. Under 1990-talet fick nyliberala logiker med fokus på individer, valfrihet och marknadens ”frigörande kraft” stort genomslag inom jämställdhetspolitiken. Det gjorde att frågor om ekonomisk fördelning och social rättvisa föll undan. Politiken kom att rikta sig till en resursstark medelklass snarare än till LO-kollektivet.

Det handlar, i korthet, om att vår tids jämställdhetspolitiska strategier i hög grad har kommit att utgöras av individuella lösningar på strukturellt formade mönster. Som till exempel att problemet med låga löner i kvinnodominerade yrken inte ska lösas genom generella löneökningar, utan förändras för vissa genom att kvinnor uppmanas att välja andra utbildningar och yrken som gör att de byter från kvinnodominerade till mansdominerade yrkesområden. Eller att en jämn fördelning av omsorgs- och hemarbetet inte ska förändras genom en generell arbetstidsförkortning utan ska uppnås genom att enskilda kvinnor ska välja ”rätt man”.

Dessa hurtiga uppmaningar står sig ganska slätt mot bakgrunden av hur globala produktionskedjor i vår tid högst påtagligt påverkar människors möjlighet att ta sig in i och hålla sig kvar i arbetslivet på schyssta villkor.

Det brukar sägas att anledningen till att jämställdheten nått längre i de nordiska länderna är kombinationen av en stark kvinnorörelse, att feminismen har en tydlig position i forskningsvärlden och att det samtidigt finns feminister inom den etablerade politiken som kan ta itu med de problem som formuleras och de krav som ställs. Detta förklarar att kvinnor i Sverige arbetar i högre grad än i alla andra EU-länder. Vi kan göra det för att vi kämpat oss till en fungerande föräldraförsäkring och utbyggd barnomsorg.

Men hur väl fungerar barnomsorgen för arbetarkvinnor som jobbar skift och delade turer?

Och hur värt att fira är gårdagens besked från den av regeringen tillsatta Pensionsgruppen att både garantipensionen och taket för bostadstillägget höjs (detta ska sammantaget kunna ge upp till 1 300 kronor i månaden för pensionärer som har det sämst ställt) mot bakgrund av att könslönegapet handlar om miljoner över ett arbetsliv?

Jämställdheten har många mil kvar att vandra. Vi når löpande framgångar – men de framgångarna är beroende av vilka krav vi ställer. När vi går ut och firar 8 mars idag måste vi ha detta med oss: Att formulera kollektiva krav som lyfter golven, tar itu med såväl arbetsmiljöfrågor om stress som pensioner – och ger värdiga livsvillkor för alla.