1900-talet är för många något av ett segertåg för svensk jämlikhet. De nationalromantiskt lagda har dessutom spårat denna svenska jämlikhet till folkets, böndernas, allmogens strävsamma väg mot både frigörelse och frihet från 1500-tal och framåt.

Demokrati som självbild

Mot detta opponerar sig nu Erik Bengtsson, ekonomihistoriker vid Lunds universitet, med sin färska bok ”Världens jämlikaste land”, där han gör upp med den svenska självbilden där jämlikhet ingår som ett nationellt särdrag.

– Jag försöker helt enkelt visa att Sverige fram till 1900-1920 var ett väldigt ojämlikt och odemo­kratiskt land. Det var pengar som styrde och alla andra lämnades utanför, säger han.

– Och att det paradoxalt nog var denna brist på demokrati och ojämlikhet som ledde till en motreaktion i form av folkrörelser och arbetarrörelsen, de som hade visionerna om förändring.

Du beskriver händelser fram till 100 år sedan. Vad har den kunskapen för bäring på dagens Sverige?

– Det är ju en historisk bok som inte är tänkt att gripa in i dagens debatt. En lärdom är dock att om man uppskattar jämlikhet är det lätt att luta sig mot att den har ett starkt fäste i Sverige. Men eftersom det är en relativt sent påkommen konstruktion som skapats politiskt så kan den också avskaffas politiskt, till exempel genom den skatte- och välfärdspolitik som förts nu på 2000-talet, säger han.

– En reflexion är alltså att man bör vara mer orolig för den, i alla fall om man köper idén att jämlikhet är ett arv från 1500-­talet.

Vad i boken tror du att du kommer att få mest mothugg på?

– Det finns alltid en skiljelinje bland historiker angående vad som för historien framåt mellan idéer och narrativ å ena sida och institutionella faktorer – som jag betonar – å den andra. Men annars vet jag inte. En invändning från borgerliga debattörer skulle kanske vara att jämlikhet inte är så viktigt, och om man delar den premissen kanske inte boken blir så intressant. Själv utgår jag från att den är det och försöker förklara varför den ibland ökar och ibland minskar.

Nu när vi enligt OECD och andra blivit rätt medelmåttiga avseende jämlikhet och andra variabler – finns det längre något som särskiljer oss från andra länder avseende detta?

– I och med att vi har en berättelse om oss själva som utgår från att vi har demokrati och jämlikhet i oss kan ett sådant narrativ användas som en ideologisk resurs – en som kanske inte finns i andra länder, där en sådan kan låta skum och socialistisk, därför att demokrati hos dem av historiska skäl fått en mer tveksam association.

– Jag tror alltså att det går att få legitimitet för politik inriktad på större jämlikhet eftersom man appellerar till värderingar som många delar. Men då gäller det att se nyktert på det hela och inse att ojämlikheten ökat även här.