Nja, där får man nog säga att du tog fel, Karl. I alla fall hittills. Nyheten så här 200 år efter att du föddes 5 maj 1818: kapitalismen är alive and kicking.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Krisar gör den ju, krisar som fan ibland. Men att dö har den problem med. Förklaringarna är och har varit många, några var med redan under Marx egen tid. Till exempel den oerhörda anpassningsförmågan hos ett produktionssätt som inte känner några värden, inte har något samvete, inte sätter någon gräns för vad den kan acceptera som sin grej.
Hey, enkla jobb
Gillar ni kvinnor? Det gör jag med; så hey, här får ni kvinnligt lönearbete! Om ni kallar det frigörelse – och varför skulle ni inte göra det i ett kapitalistiskt samhälle där pengar är en förutsättning för att kunna agera som en självständig människa? – så har ni ju till och med fått feminism när jag får fler arbetare att plocka mervärde ur.
Gillar ni barn? Det gör jag med. Hey, här får ni barnarbete! Nähä, det var visst fel svar. Men okej, här får ni en utbildningsmarknad som ni kan subventionera med skatter så att staten bjuder kapitalet på en riktigt fin seglats. Gillar ni natur, gillar ni barriärrev och glaciärer och sådana grejer? Det gör jag med; så hey, här får ni utsläppsrätter! Finns inte en stigande grad Celsius som man inte kan betala med dollar!
Gillar ni inte kriser? Sorry, sådana måste jag på grund av mina inneboende motsättningar producera – jag vill faktiskt inte betala höga löner, men jag vill faktiskt ändå att ni ska ha råd att köpa alla mina varor. Men hey; här får ni Keynes! En kille som vill att staten under kristider ska garantera köpkraften genom att expandera den offentliga sektorn.
Slutade ni gilla Keynes? Hey, här har ni enkla jobb för den som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. För lönearbete gillar ni alltid; det kommer ni helt enkelt att vara tvungna att gilla så länge jag är in charge.
Och om jobben är enkla kan ni kanske förstå att jag inte kan betala så himla mycket för dem? Men vad sjutton, om ett lönearbete inte räcker för att försörja en individ, då får väl individen ha flera lönearbeten. The more the merrier! Ja, det där med kvantitet verkar ni ju uppskatta – jättemånga klick, jättemånga upprördheter över jättemånga dumma människor, jättemånga likes – där har ni en måttstock över det som ni en gång kallade kvalitet. Det går bra nu.
Dödgrävarna tycks ha problem
Ja, mycket har vi sett under de 200 åren sedan Marx födelse, men ännu har vi inte sett kapitalismen ligga i sin grav. De där dödgrävarna tycks ha vissa problem med att utföra sitt jobb som förenade motståndare till kapitalismen.
I en artikel i Catalyst hävdar den marxistiske sociologen Vivek Chibber att detta inte är någonting som borde förvåna oss – tvärtom är det den arbetarnas förening, som Marx skriver om som det självklart kommande, som var och är det anmärkningsvärda. Varför? Ja, vad vill en människa som inte äger kapital utan är vad Marx kallade en proletär, det vill säga egendomslös?
Det är väl inte en alltför djärv gissning att hon vill kunna äta, bo någonstans, klä sig och rent allmänt klara sin vardag. Och i vårt nuvarande ekonomiska system så innebär den viljan att hon även kommer att vilja lönearbeta. När kan hon få, eller få behålla, ett lönearbete? Så länge någon kapitalägare vill köpa hennes arbetskraft. När vill kapitalägaren köpa den? Så länge arbetskraften inte kostar för mycket, så länge den inte ställer till för mycket bråk, så länge ägaren kan göra en vinst på den.
För individen är därför det bästa sättet att säkra sitt jobb, som Chibber skriver, inte att motsäga sig chefens önskemål, utan att göra sig mer attraktiv för henne eller honom – att arbeta hårdare än andra, att skaffa sig nya färdigheter som de andra inte har, kanske till och med att vara beredd att jobba under sämre villkor eller för en lägre lön. För den enskilda kan ett låglönejobb eller ett farligt jobb ändå vara bättre än inget jobb alls.
Ibland går arbetarna samman
Konkurrensen arbetare emellan verkar i riktning mot ett sådant beteende från var och ens sida. Ändå vet vi ju historiskt att det inte alltid är så här löntagare agerar. Ibland går de samman, ibland agerar de som en klass som ställer kollektiva krav och ägnar sig åt det som brukar kallas klasskamp; de går samman för att hitta gemensamma strategier för att försvara sitt välmående istället för de individuella strategier som ofta ter sig mer akuta.
Men en sådan klasskamp, menar Chibber, är inte något som självklart uppstår enbart utifrån det faktum att ett klassamhälle existerar – klasser existerar oavsett hur människorna inom dem förstår sig själva eller hur de identifierar sina intressen. Dödgrävarnas frånvaro är därför enligt honom inte heller tecken på någon svaghet i själva den materialistiska klassanalysen. Marx lever alltså – också – fortfarande.
