Ett kort svar på läsarens fråga är: ja, det nyliberala experimentet har utvärderats. En av dem som gjort det, och framförallt undersökt konsekvenserna av ett sådant ekonomiskt system, är Hans Abrahamsson. Han är freds- och utvecklingsforskare från institutionen för Globala Studier vid Göteborgs universitet.
– I Sverige har vi haft ett jämlikt samhälle men de senaste 30 åren har vi sett en explosion i ojämn utveckling, säger han.
Keynesianism levererade inte
Men för att gå till botten med det som också går under beteckningen nyliberalism, behöver vi börja från början. På 1970-talet ansågs keynesianismen, den tidigare ekonomiska teoribildningen på vilket det svenska välfärdssystemet byggde, inte leverera när det efter globaliseringen och en framväxt av ett antal transnationella företag blev allt svårare för staten att driva omfördelningspolitik. En nyliberal föreställning om att marknadskrafterna var bättre lämpade som samhällets främsta aktör växte sig allt starkare.
– Andra hälften av 1970-talet präglades av både inflation och arbetslöshet, stagflation, och då urholkades statens förmåga att driva aktiv omfördelnings- och skattepolitik. Staten skulle då förvisas från det politiska rummet och istället tog marknadens aktörer dess plats, som ju drivs av kortsiktiga avkastningskrav och därför söker sina investeringssubjekt inom de områden som har bäst lönsamhet. Den ojämna utvecklingen tog vid, såväl geografiskt som socialt, säger Hans Abrahamsson.
Nyliberalismen misslyckades
Enligt Hans Abrahamsson finns det två framträdande skäl till att nyliberalismen misslyckades, som han ser det. Det ena är att den teknologiska utvecklingen innebar att investeringar skapade allt mindre sysselsättning, vinsterna ökade på lönernas bekostnad och på grund av den lägre beskattningen på vinster minskade statens inkomster. Samtidigt skedde en finansialisering av ekonomin där det istället för varuproduktion många gånger blev mer lönsamt att tjäna pengar på pengar.
Detta medförde att 95 procent av alla pengar som är i omlopp används till att spekulera i aktie- eller valutakursförändringar. Endast resterande fem procent används till produktiva ändamål. Sammantaget skapar konsekvenserna av marknadsliberalismen en ojämn utveckling, med kraftigt växande inkomstklyftor som många tidigare förespråkare nu förkastar. Och den ojämna utvecklingen syns inte bara på en global nivå i skillnader mellan länder, utan också inom regioner, kommuner och städer. En utveckling som särskilt i Sverige har gått väldigt fort.
– Det vi ser och har sett ett antal år är att hela Sverige håller på att trasas sönder av den här utvecklingen. Stad och land glider isär. Det skapas en ny motsättning mellan glesbygd och centralort, när skolor och sjukhus läggs ned för att centralorten och tillväxtcentra upplevs dra till sig alla resurser. Den socioekonomiska konfliktlinjen har förstärkts mellan dem med bättre och sämre villkor och det har skapat grogrund för en snabbt växande högerextremism och främlingsfientlighet.
Större nollsummespel
Men det är inte bara en socioekonomisk problematik som kan avhjälpas med rimligare ekonomisk omfördelning, utan också en sociokulturell – och den är betydligt mer komplicerad, menar Abrahamsson:
– En sociokulturell konfliktlinje är ett mycket större nollsummespel för där handlar det om att förändra maktordningar. De mycket riktiga kraven vi ställer på jämställdhet, mänskliga rättigheter och grön skatteväxling upplevs som ett hot av de samhällsgrupper som känner sig som förlorare i en värld i förändring. Men det finns hopp, folk är engagerade på kommunal nivå, det finns en motkraft. Det börjar bli dags för ett nationellt rådslag, där folkbildning kan spela en viktig roll genom sina studiecirklar. Det handlar om att öka förmågan hos människor till global utblick, att bli världsmedborgare. Den främsta uppgiften är att ställa sig frågan: hur kan vi börja leva tillsammans?”
