Grattis – du är jätterik!

En märklig detalj är att politiken från och med att den finansiella förmögenheten började bli stor efter år 2000, samtidigt började registrera något man kallar ”avsättning till pensioner”. Detta är en mycket stor summa på 432 miljarder som växer ännu mer framöver. Så här måste privata företag göra, man fonderar löntagares pensioner. Och orsaken är ju att ett företag kan försvinna och gå i konkurs. Men en stat kan inte göra det. Staten betalar ju årligen pensionärer med intäkter från medborgarna. Statens omfördelar inom ekonomin.

När då en stat stoppar undan pengar i en fondering som kallas ”avsättning” så betyder det att man faktiskt skapar en skuld som inte finns. Enda motivet för att göra det är att man därigenom kan redovisa en lägre finansiell förmögenhet än man faktiskt har.

Det är som om du stoppar pengar i en spargris och sedan hävdar att inte har några pengar, eftersom att de tillhör grisen.

Tillgångar och skulderna är i stort enkelt men sedan blir det lite svårare. När man gör en sammanställning av vad vår stat, våra kommuner, våra landsting och våra offentliga fonder äger och vad man lånat så blir det för en lekman en lätt absurd sammanställning.

Vi har tillgångar på 1 695 miljarder i form av obligationer. Men tittar man på skulder så har vi samtidigt 1 579 miljarder obligationer vi gett ut. Det här beror på att en del av offentlig sektor (pensionsfonder) köper obligationerna från företag och en annan del (staten) ger ut statsobligationer.

Från bostäder till banker

Det mesta av de pengar den offentliga sektorn har är placerade i företag. Den offentliga sektorn har lånat ut och placerat 1 628 miljarder kronor i företag i form av obligationer, andra lån och aktier. Andelen har expanderat kraftig sedan 1995 – från 30 till nästan 40 procent av den offentliga sektorns finansiella tillgångar.

Riksbanken ”trycker pengar” åt staten. Efter finanskrisen hade staten tillgångar – alltså pengar – hos Riksbanken på drygt 250 miljarder kronor och noll i skulder. Idag är balansen negativ för staten, minus tolv miljarder. Det är kanske ytterligare ett sätt (förutom avsättningarna till pensioner) att kunna redovisa en lägre förmögenhet.

Bostadsinstituten stod 1995 för 24 procent av de offentliga placeringarna, nu är det under tre procent. Bankernas andel av placeringarna har samtidigt ökat från elva till 20 procent. Den offentliga sektorns placeringar har gått från bostadsfinansiering till företag och banker.

Hushållen är inte någon stor utlånare till staten – det handlar om åtta procent av den offentliga upplåningen och andelen har varit oförändrad sedan 1995.

Fantomsmärta återstår

År 1995 hade den svenska staten en utlandsskuld på 600 miljarder kronor. Det har präglat drygt 30 år av budgetdiskussionerna. Det handlar om Göran Perssons berömda resa till New York 1994 då han mötte unga finansvalpar som inte var imponerade av dåvarande finansministern. Svenska staten hade då tillgångar utomlands på 54 miljarder och lån på 651 miljarder. Det var då han myntade begreppet: ”Den som är satt i skuld är inte fri.” Och det har vi levt med sedan dess.

Men! Idag har vi – den svenska staten – en skuld till ­utlandet på 471 miljarder och samtidigt har staten lånat ut 1 035 miljarder till andra länder. Vi sitter här nu med plus 600 miljarder kronor. Ändå lever detta med en utlandsskuld som inte finns kvar som en fantomsmärta.

Så vad är kontentan av denna genomgång av den finansiella förmögenhet som du – och alla andra svenskar – har del i. Jo, vi är inte fattiga. Vi har enorma resurser att göra de investeringar och den utjämning vi vill se i samhället.

Siffrorna är framför allt viktiga för alla miljöaktivister som tror att det råder brist på pengar för att ställa om klimatet. Och för de inom V, MP eller S som på allvar tror att det är ”ansvarsfullt” att offentlig sektor bygger upp en finansiell förmögenhet som inte används till annat än att ligga på konton.

Det är inte resurser vi saknar för att ställa om snabbt.

Det är politisk vilja.