Att gå ner i arbetstid är bland de bästa arbetsrelaterade val jag har gjort.

Att hinna till dagis utan att vara sist verkade som balsam för föräldrasamvetet, och att en dag i veckan kunna checka ut efter lunch för att unna sig en långpromenad en lisa.

Men så hade jag ett val. En nedgång i lön innebar ingen ekonomisk katastrof för mig. Jag kanske inte lever i lyx, men jag har så jag klarar mig och mer därtill.

Men den deltid jag ser som en rättighet och ett politiskt livsstilsval är för andra ett straff.

Fler än hälften av kvinnor inom arbetaryrken, 53 procent, jobbar deltid. Mer än var tredje deltidsarbetande arbetarkvinna uppger att arbetsgivaren säger nej till heltid som främsta skälet till att de inte arbetar mer. För kvinnor inom tjänstemannayrken är det överlägset vanligaste skälet till deltid vård av barn eller vuxen. Motsvarande siffra bland kvinnor i arbetaryrken är bara åtta procent. Skillnaderna är hisnande.

Man kan och bör ha åsikter om hur fritt valet att för en kvinna att gå ner i arbetstid för att hon har småbarn. I en patriarkal värld med dassiga könsroller förväntas kvinnor utföra merparten av vården av anhöriga.

Men jag tror att de flesta av oss är överens om att det ligger betydligt mer frihet i ett sådant val än i arbetarkvinnans, som trots att hon är beroende av en fullständig lön tvingas till deltid och decimerad inkomst.

För en kvinna med fulltidslön på 23 000 före skatt innebär lönesänkning med 20 procent en avsevärd försämring av livskvaliteten. Vad som upplevs som frihet och en liten guldkant på tillvaron för en privilegierad kvinna som jag kan innebära ett tomt kylskåp för en annan.