Telia, till 38 procent ägt av svenska staten, lyckades genom att bjuda över samtliga konkurrenter tillskansa sig rätten att få sända turneringen.

– Då ska man var klar över att Telia för att få rätten att tv-sända fotbollsturneringen bjöd över alla andra på ett sätt som gjorde att ingen annan kan få ett sådant avtal att löna sig, säger Jan Scherman.

– Telia gjorde det för att tvinga in tittare till sin egen plattform.

Vill sälja abonnemang

Enligt uppgift bjöd Telia över tre miljarder kronor för att få rättigheterna under en treårsperiod, en ekvation som ingen annan kunde få att gå ihop. Anledningen var att man genom dessa rättigheter skulle kunna få folk att gå in i Telias egen tv-plattform, vilket skulle vara ekonomiskt fördelaktigt för bolaget.

– När Telia köpte TV4-gruppen var man egentligen bara intresserad av C More, men Bonnier vägrade sälja C More individuellt utan ville Telia ha den kanalen var man tvungen att köpa hela TV4, säger Jan Scherman.

Nu, efter affären, har Telia lagt in C More i Telia – medan resten står kvar utanför.

– Med Champions League har Telia gjort något som aldrig tidigare tillåtits eller skett i Sverige. Man vägrar låta andra tillhandahålla turneringen utan de som vill se den måste skriva ett avtal med Telia eller deras dotterbolag C More.

Comhem? Då är det kört.

Detta drabbade tv-tittare intresserade av Champions League hårt. Om de hade sina kanaler via Comhem – vilket är det vanligaste för svenska tittare – så blev de plötsligt, utan förvarning, avstängda från en av fotbollens mest intressanta turneringar. Själva kunde de inte göra något. Gick de in på hemsidorna fanns inga svar utan då skulle man tvingas ringa Comhem och C More.

På Comhem, som stängde sin telefonservice tidigt på kvällen, var det väntetider på cirka två timmar för att komma fram, och på C More motsvarande.

Samtidigt lockade Telia med att ta en ekonomiskt förmånlig prenumeration på Telia. Då skulle man skulle kunna se Champions League och annan sport. Men för att kunna ta det abonnemanget krävdes att man hade minst ett annat avtal med Telia, mobiltelefoni eller bredband.

– Detta är inget annat än en skandal, säger Jan Scherman. Först används våra pengar, det är vi skattebetalare som äger Telia, för att köpa rättigheter långt över vad de är värda, sedan tvingas vi att betala än mer till Telia för att använda dem.

– Hur har detta kunnat pågå utan att någon opponerat sig? Staten bryr sig inte längre, de struntar i mediafrågor.

Politiskt sprängstoff

Politiskt är detta en explosiv fråga, ska staten förutom att kontrollera public service-kanalerna också vara helt dominerande ägare av den största privata kanalen?

– När det gäller till exempel Polen och Ungern har de svenska partierna varit mycket kritiska mot att staten tar över ägarkontrollen av viktiga media, man kan undra om det också gäller Sverige, säger Jan Scherman.

– Vad händer här om en annan politisk kraft än idag blir ansvarig för mediapolitiken.