Arbetslösheten är politikernas aber. En hög arbetslöshet ger legitimitetsproblem och missnöje. Men arbetslösheten kan också bli ett skäl till att ta så kallade ”obekväma beslut” att genomföra försämringar i arbetsrätten och åtstramningar. I dessa fall förklarar politikerna och deras vapendragare i medierna att arbete är som vilken annan vara som helst. Den är styrd av en relation mellan utbud och efterfrågan. När utbudet av arbete är högt och efterfrågan låg, det vill säga när det råder en hög arbetslöshet, blir lösningen att sänka priset på varan arbete. Då hoppas man att efterfrågan ska öka. Eller så monterar man ner arbetsrätten. Paradoxalt nog hoppas man då på att arbetslösheten ska bli mindre om det blir lättare att avskeda folk.
Men man glömmer att arbete inte kan existera som vilken annan vara som helst. Arbetskraften är oundvikligen kopplad till den människa som säljer den. Det är inte en vara som kan tas i bruk hela tiden, som kan utnyttjas hur som helst. Arbete är därför omgärdat av ett regelverk, av bestämmelser i lag som har kommit till genom klasskamp. Där arbetare har ställt krav och vunnit gentemot arbetsköparna. Det är detta regelverk som nu anses omodernt och stelbent.
I Frankrike diskuteras ett lagförslag som innebär avsevärda försämringar av arbetsrätten. Frankrikes höga arbetslöshet, som ligger runt tio procent, uppges vara skälet till att arbetstiderna ska förlängas och att det ska bli lättare att avskeda folk. Frankrike införde 35 timmars arbetsvecka år 2000, och då var ett av skälen till reformen att man ville minska arbetslösheten. Genom att dela på jobben skulle fler kunna få arbete. Men nu ska arbetslösheten bekämpas med helt andra medel. Längre arbetstider med ett billigare pris på övertid är receptet mot arbetslöshet, enligt förslaget. Lagförslaget skulle innebära en ”flexibilisering.” Denna flexibilitet antas vara lösningen på precis allt. Det kallas för sänkta trösklar. Bort med dessa omoderna regler och lagar, fram för den fria marknaden! Men flexibilitet innebär inte mindre krångel, det innebär helt enkelt att ta bort ett befintligt skydd. Att flexibilisera innebär att ge mer makt till arbetsköparna, som redan har ett mycket bra förhandlingsläge eftersom arbetslösheten är hög. Det anmärkningsvärda i det franska förslaget är att det kommer från en regering som själva betecknar sig som socialistiska.
Det franska förslaget har mötts av intensiva protester och missnöje under mars månad. Dessa protester har inte varit verkningslösa. Regeringen har tvingats omformulera och tona ner förslaget. Men protesterna fortsätter, med kravet på att slopa lagförslaget i sin helhet. Liknande protester mot ett liknande förslag inträffade i Frankrike 2006. Även då var arbetslösheten ett skäl, och förslaget skulle göra det lättare att anställa (läs avskeda) ungdomar. Arbetsgivaren skulle inte behöva ange skäl till att säga upp personer under 26 år och anställningarna skulle vara provanställningar på två års tid. Även detta gav upphov till enorma protester, framförallt bland de ungdomar som skulle drabbas av förslaget. Till slut drogs det tillbaka. Tio år senare försöker en ny regering med liknande reformer och möts återigen och dundrade protester.
Det franska förslaget om att reformera arbetsmarknaden på ett sätt som innebär försämringar för de arbetande visar på den tröttsamma tendensen att försöka lösa problem med mer åtstramningar och nedskärningar, genom att flytta makt från arbete till kapital. Men de massiva protesterna visar också att det finns många som tycker att detta är oacceptabelt, som inte köper dessa försämringar som ett medel som ska verka i det allmänna bästa. Att deras röster faktiskt gör skillnad. Det kan vara värt att påminna sig om när det känns som att alla politiker, även de som kallar sig socialister, förespråkar samma politik. Att marknaden inte har sin gilla gång och det bara är för folket att anpassa sig.
