Man får tydligen fråga dig vad man vill och då måste jag som filmintresserad fråga vilka filmer du tycker är värda att spara till eftervärlden, det vill säga – vad tittar du på? Att du gillar Game of thrones förlåter jag, då det är tv, men annars? Är inte film en viktig kulturfråga att diskutera? Lasse Andersson
Jag tror nog vi kan spara allt eftersom vi har energi nog att lagra allt. Om vi vill.
Och att tv-serier tar över en del av filmens roll är ju intressant. Ekonomiskt har det blivit mer lönsamt att dra ut en story över 20 timmar än att smälla av den i långfilmsformat. Men det handlar om bredbandets roll i kulturen, våra nya datavardagsrum … Jag tror att bio kommer bli mer och mer specialtillställningar, att bara visa en rulle i en mörk salong kommer inte räcka.
Filmpolitik är naturligtvis jätteviktigt eftersom filmen är en av de allra största kulturformerna. Väldigt, väldigt mycket av vår berättelse om världen styrs av filmens sätt att diskutera. Att vi då har ett land som USA som dominerar filmutbudet så totalt är naturligtvis en politisk fråga, inte bara en ekonomisk. Dock tycker jag människors förmåga att se igenom propaganda är mycket större än vi tror. Det är knappast så att världens inställning till USA:s krig i Irak blivit mer förstående trots alla amerikanska tv-serier och filmer som handlar om ”the good guys” mot ”the bad guys”. Propaganda överförd mellan kulturer blir ofta mer avslöjande än propagerande (ta Independence day där USA:s president åker jaktflyg och slåss mot aliens … inte så lyckad kanske …).
Men det görs mycket bra film i USA också, så en sådan diskussion blir ofta snedvriden. Det finns ju ingen anledning att se dålig svensk eller fransk film bara för att den görs utanför den amerikanska filmindustrin.
Den absolut mest absurda filmupplevelse jag själv haft var när jag med min vän satt i Paris och såg en Ingmar Bergman-festival. Till vår fasa visades Åh alla dessa kvinnor av Bergman och publiken satt tyst och hummade i tro att det var en djup kulturfilm (det är Bergmans sämsta försök att vara rolig). När vi då skrattade åt Jarl Kulle försökte publiken få oss utslängda.
Berättelser tolkas alltså, och i den tolkningen sker halva skapandet. Jag har två favoritfilmer på riktigt, som jag gärna ser om. Offret av Tarkovskij på grund av dess innehåll. Och Brazil av Terry Gilliam. Att få se den subversiva rörmokaren Robert de Niro försvinna i tidningspapper är fantastiskt.
Att just dessa blivit favoriter handlar om sammanhanget jag först såg dem i. Tolkningen biter sig kvar. Självklart är jag oerhört spänd på vad Gilliam nu gör med Brazil-storyn med sin uppföljning The Zero Theorem. Kommer 18 juli. Han gör ju fantastiska filmer med väldigt stora magplask emellanåt.
