Runt 500 kollektivavtal ska tecknas och över 3,4 miljoner anställda ska få nya löner. Årets avtalsrörelse är ovanligt omfattande på grund av en mängd kollektivavtal som går ut samtidigt. Blir det som facken inom industrin vill kommer förhandlingarna leda till löneökningar på 4,2 procent. Det är i alla fall den siffran som facken gått ut och krävt.
– Det känns väldigt väl avvägt. Vi tycker att det är rimligt, säger Marie Nilsson, ordförande för IF Metall.
De senaste två åren har lönerna ökat med ungefär fyra procent per år. Dessförinnan, mellan 2010 och 2022, var ökningarna betydligt lägre. Då handlade det om cirka 2,5 procent årligen. Att industrifacken nu kräver över fyra procent har arbetsgivarsidan kallat bekymmersamt.
– Facket kommer med ett lönekrav som, om det skulle bli verklighet, skulle innebära den högsta löneökningsnivån sedan industriavtalet kom till för snart 30 år sedan. Det skvallrar om en bild av ekonomin som inte delas av någon annan seriös bedömare, sa Teknikföretagens förhandlingschef Tomas Undin till Tidningen Näringslivet när kravet presenterades i början av november.
Henrik Stävberg, förhandlingschef på Innovations- och Kemiindustrierna, IKEM, höll med.
– Kravet om 4,2 procent är fullkomligt orealistiskt. Vi förväntar oss ett större ansvarstagande än så av motparterna, sa han i ett pressmeddelande.
Läge att trappa upp
Men Marie Nilsson menar att deras krav är rimligt och att det som sticker ut snarare är åren med låga löneökningar.
– Efter finanskrisen backade vi tillbaka, för att vi såg att vi låg lite högt i vår löneandel jämfört med våra konkurrenter i andra europeiska länder. Då gjorde vi bedömningen att vi behöver sakta ner lite för att återhämta svensk industris konkurrenskraft. Inför förra avtalsrörelsen sa vi att det nu är läge att trappa upp våra krav, säger hon.
Men den verkliga dragkampen om lönerna dröjer ett tag, enligt Marie Nilsson. Först de sista veckorna innan det nya märket ska vara satt, den 31 mars, kommer de förhandlingarna igång på allvar.
– I mars har vi upploppet, då pratar vi nivåer och avtalets längd till exempel. Nu i januari och februari handlar det mer om kansliöverläggningar, att se över avtalstexterna och noga gå igenom de krav som våra delegationer ställt och motparternas krav.
Bekymrad motpart
En annan av de saker som splittrar partnerna är kravet om arbetstidsförkortning. Facken inom industrin vill se en uppgörelse i kollektivavtalen, och kräver ökade avsättningar till de system finns i avtalen redan idag. Det handlar bland annat om tidsbanker som en anställd kan samla timmar i – ett system som har funnits sedan slutet av 90-talet. Teknikföretagen kräver i årets avtalsrörelse att avtalet om arbetstidsförkortning rivs upp, något som Industriarbetsgivarna stämmer in i.
– Vi har varit tydliga med att vi ställer krav, precis som vi har gjort i varenda avtalsrörelse de senaste 20 åren. Skillnaden i år är att motparten är lite bekymrad, för att de upplever att det finns ett möjligt lagstiftningshot, säger Marie Nilsson.
De två förmodat största stridsfrågorna är alltså redan formulerade i och med industrifackens krav – som även blir vägledande för de övriga fackförbunden. Flera LO-förbund som Transport har också hunnit växla avtal med egna specifika krav. De är hittills de enda som kräver en högre löneökning än 4,2 procent. Idag, onsdag, ska dessutom ett annat av de största förbunden, Handels, lämna sina krav till arbetsgivarorganisationen.
