BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det har visat sig att trots att arbetsmarknaderna i både USA, Storbritannien och delar av Euro-området nått rekordlåg arbetslöshet och genomfört en återhämtning efter finanskrisen 2008, så vägrar reallönerna – alltså lönerna när inflationen är borträknad – att öka. Senast vid runt fyra procents arbetslöshet (sådan den mäts i de här ekonomierna) brukar löneökningarna sätta fart, och centralbankerna står beredda att höja räntorna för att bromsa ekonomierna och begränsa löneökningarna. Men de har fått vänta förgäves (även om tecken på ökade löner nyligen märkts i Euro-området). Nu talas det om att gränsen kanske ligger på tre procent i stället eller att sambandet mellan låg arbetslöshet och reallöneökningar kanske helt upphört (det finns statistik som tyder på det).
Det finns egentligen två sätt att förklara det här. Det ena fokuserar på produktiviteten. Om inte ekonomin blir effektivare finns det helt enkelt inget överskott att fördela mellan ökade vinster och reallöner. Det andra handlar om arbetsmarknaden, har den förändrats så mycket att de gamla sambanden inte längre gäller? De här två faktorerna hänger samman och båda verkar påverka utfallet.
Andelen av överskottet i ekonomin som går till löner i stället för vinster har minskat från 55 till 51 procent mellan 1970 och 2015, enligt the Economist. En rapport som släpptes av ECB i våras, ”On the Optimal Labour Share” av forskarna Jakub Growiec, Peter McAdam och Jakub Muck vid universitet i Warszawa, visar ett den klena reallöneutvecklingen i sig kan vara en av flera faktorer som påverkar produktiviteten, det vill säga hur effektiv ekonomin blir. Eftersom det finns andra möjligheter att minska kostnaderna än att öka effektiviteten kan delar av ekonomin låsas in i lägre produktivitet.
Forskarna uppskattar att en optimal fördelning skulle innebära att ytterligare 17 procent av överskottet i ekonomin borde gå till löner i stället för till vinst, men det är naturligtvis en osäker siffra. Det väsentliga är att de höga vinsterna på lönernas bekostnad nämns av kretsar nära centralbanken som ett viktigt problem.
Ökad sysselsättning en synvilla
Men minst lika viktigt är att det nu allmänt erkänns att den ökade sysselsättningen i många västländer delvis är en synvilla. Det är inte fasta heltidsjobb som har ökat, det är tillfälliga anställningar, deltidsanställningar, sms-jobb och det som antropologen David Graeber kallar ”bullshit jobs” och i stället för massarbetslöshet har vi fått en situation där arbetsmarknaden delas och många tvingas arbeta för låga löner, på deltid och med osäkra arbetsförhållanden. Detta är välkänt för de flesta, men det nya är att centralbankscheferna, som har ansvar för hela ekonomierna, nu oroar sig för den långsiktiga effekten. Neel Kashkari, som är chef för Minneapolis Federal Reserve i USA, påpekade för företagare som klagade över att ingen ville arbeta åt dem (enligt the Guardian 12/7 2018):
– Om ni inte höjer lönerna, då låter det ju bara som gnäll.
Delad arbetsmarknad
ECB:s ordförande Mario Draghi deklarerade i somras att behovet av löneökningar i Europas starka ekonomier är ”odiskutabelt”.
Den holländska centralbanken släppte en rapport i februari som visade att andelen tillfälligt anställda i Nederländerna har ökat från 25 procent till 38 procent mellan 1980 och 2016, vilket påverkar hela arbetsmarknaden. Deras bedömning är att drygt hälften av den uteblivna reallöneökningen berodde på att arbetsmarknaden, som de uttryckte det, ”gröps ur”, enligt Servaas Storm vid Institute for New Economic Thinking. Effekten markeras ytterligare av att Frankrike, som i mindre utsträckning delat sin arbetsmarknad, hör till de länder inom Euro-området där reallönerna faktiskt ökat under de senaste åren – samtidigt som den öppna arbetslösheten är hög. Även i Sverige har reallönerna ökat, men också vår arbetsmarknad är på väg att delas.
