Någon större uppmärksamhet i medierna har det inte fått. Bank-unionen är en tekniskt komplicerad fråga. Men samtidigt handlar det om daglig hantering av nästan ofattbara mängder pengar, och ifall vi skulle hamna i en ny finanskris om beslut med stora konsekvenser för miljoner människor och hela länder. Bankunionen innebär ett gemensamt regelverk för alla EU-länder och en gemensam övervakning som utförs av Europeiska centralbanken, ECB. Det skapas även en bank-akut med tillhörande krisfond som är obligatorisk bara för länderna inom euron, men dit övriga också kan ansluta sig om de vill.
– Huruvida Sverige bör göra det är en fråga som fortfarande bereds inom regeringskansliet, uppger Fredrik Kornebäck, pressekreterare på finansdepartementet.
Bankunionen är EU:s trumfkort för att hindra att något motsvarande det finansiella sammanbrottet efter 2008 någonsin upprepas.
Men kommer den klara det? Bland de som analyserat de svårgenomträngliga reglerna finns det många kritiker. En av dem är Greg Ford från den brittiska organisationen Finance Watch. Han välkomnar att kontrollen blir internationell och att de som finansierat en kraschad bank måste bidra innan den får hjälp.
– Haken är att man samtidigt inte gjort något åt det strukturella problemet att bankerna är för stora, för sammankopplade och för komplexa, så att det är tveksamt om länderna kommer våga tillämpa de mer strikta reglerna, säger Greg Ford.
Just det problemet, att bankerna blivit ”för stora för att tillåtas falla”, kan om något bli värre med unionen, tror en annan granskningsorganisation, Corporate Europe Observatory. Utöver målet att förebygga en ny finanskris finns det ett underförstått syfte att skapa en enhetlig inre marknad för finanskapitalet, argumenterar de i rapporten ”A union for big banks”, och öppna för alleuropeiska storbanker.
– Ja, absolut, om man gör säkerhetsnätet för bankerna internationellt, större och kraftigare, då uppmuntrar det också en sådan utveckling, säger Greg Ford.
”Lättare fokusera på bonusar”
Om då bankunionen, resultatet av fem års hårt arbete i finanskrisens kölvatten, blivit otillräcklig och rent av kontraproduktiv i delar, varför har det blivit så?
– Det är svåra frågor för medierna och allmänheten att ta till sig, det är lättare att fokusera på chefsbonusar exempelvis, som egentligen mer är ett symptom än grundproblemet. Bankvärlden, å andra sidan, har 1 600 lobbyister anställda i Bryssel som kostar 120 miljoner euro om året. Det ger resultat.
”Det är en ren fiktion”
Finance Watch menar bland annat att den gemensamma fonden, som ska byggas upp med bankavgifter, är helt otillräcklig.
– Den ska till slut uppgå till 55 miljarder euro. Men de 15 största europeiska bankerna har var och en en balansräkning på 1,3 triljoner euro i genomsnitt. Så om det blir kris igen skulle den här fonden kunna raderas ut oerhört snabbt – och sedan skulle det bli europeiska skattebetalare som fick skjuta till medel igen, säger Greg Ford, talesman för Finance Watch.
Med det gemensamma regelverket ska det kunna undvikas. Bankerna ska tvingas att hålla tillräckligt mycket eget kapital i reserv för att vara stabila även när det blir turbulens på finansmarknaderna – motsvarande 8 procent av utlåningen. Finance Watch påpekar att det är under hälften av de 17–20 procent som exempelvis brittiska centralbanken rekommenderat. Men också den siffran är en illusion, om man läser det finstilta i reglerna. Den ska nämligen modifieras med en ”riskbedömning” av bankens utlåning. Och stora banker ges det anmärkningsvärda förtroendet att riskbedöma sina egna lån.
– Europeiska storbanker brukar ge sina lån till 30–35 procents riskvikt i genomsnitt. Så där kan de plötsligt dra ned sina reserver till en tredjedel. De talar om ”optimering”, vilket bara betyder att manipulera systemet. Lån till stater får ges 0 procents riskvikt, vilket betyder att en bank i teorin kan lasta på sig hur mycket som helst. Men som vi ser på Grekland är det är en ren fiktion att de skulle vara riskfria.
