Ett exempel är den snabba framväxten av ”privata” sjukvårdsförsäkringar. Här sker en direkt statlig sponsring via förmånliga bruttolöneavdrag. Samtidigt sker en indirekt statlig sponsring där privata vårdgivare, försäkringsbolag och försäkringstagare åker snålskjuts på det som byggts upp med offentliga medel.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Stora samhällsgrupper är samtidigt reellt och/eller formellt utestängda från den gömda välfärden. Vad gäller ”privata” sjukvårdsförsäkringar får du inte vara en citron som höjer premierna för persikorna, det vill säga att du ska helst vara frisk och kry för att få teckna en försäkring.
Samtidigt måste du ha en villig arbetsgivare för att kunna göra bruttolöneavdrag, något som innebär att den gömda välfärden skapar ett nytt förhållande arbetsgivare – arbetstagare snarare än stat – medborgare, detta trots att staten står för mycket av kostnaderna.
Den gömda välfärden växer på bekostnad av den synliga välfärden, den välfärd som traditionellt har varit den offentliga och gemensamma. Det finns en rad faktorer som verkar urholkande på den offentliga välfärden. Några av dessa är den direkta och indirekta sponsring som nämndes ovan, det vill säga att skattemedel som kunde ha gått till den offentliga välfärden i stället styrs mot den gömda välfärden.
Samtidigt minskar skatteviljan hos de som inte längre drar nytta av den offentliga välfärden. När de mest röststarka medborgarna lämnar den offentliga välfärden har de inte heller någon anledning att ställa de ansvariga till svars för problemen, något som kan vara rätt så skönt för politikerna.
Den gömda välfärden är beroende av den privata välfärdsindustrin, som också den har vuxit fram via statliga beslut och stödåtgärder. Beroendet kan exemplifieras med ”privata” sjukvårdsförsäkringar: utan ett landsomfattande nät av privata vårdgivare på alla vårdnivåer skulle inte försäkringsbolagen haft någonstans att skicka sina 650 000 försäkringstagare, då offentligt drivna vårdinrättningar inte tar emot försäkringspatienter.
Samtidigt tenderar de privata vårdgivarna att, på olika sätt, bli allt mer beroende av försäkringsbolagen och deras kunder. Det finns alltså ett ömsesidigt beroende mellan privat drift och ”privat” finansiering, eller med andra ord mellan vinster i välfärden och framväxten av privata sjukvårdsförsäkringar.
Att vinster i välfärden driver fram en ny välfärdsmodell, byggd på halvprivat finansiering av centrala välfärdstjänster, är något som har missats i debatten om vinster i välfärden. Det skulle kunna vara ett av de starkaste argumenten mot en vinstdriven och allt starkare välfärdsindustri, vars direktörer åter är på krigsstigen.
Dagens strid om vinster i välfärden jämförs med förra århundradets strid om löntagarfonder. Det sägs vara samma övergrepp nu som då. Det sägs att det ska demonstreras på Stockholms gator så som skedde den 4 oktober 1983.
Jämförelsen haltar. Löntagarfonderna var den starka, reformistiska arbetarrörelsens offensiva försök att ta ett första steg mot ekonomisk demokrati. Motståndet mot vinster i välfärden är den svaga, splittrade arbetarrörelsens defensiva försök att återvinna något av det som var självklart på den tiden: en välfärdssektor bortom marknadsekonomins logik och kontroll.
I det perspektivet blir det tydligt vilka som har flyttat fram sina positioner. En framflyttning som hade varit omöjlig utan den reformistiska arbetarrörelsens eftergifter från 1980-talet och framåt. En process som, ironiskt nog, inleddes med att de största välfärdsbolagen bildades med kapital från de avvecklade löntagarfonderna.
Ska vi fortsätta på den inslagna välfärdsvägen? Som med alla stora samtidsfrågor krävs en rak diskussion om skillnaderna mellan olika alternativ. Frågan förtjänar alltså bättre än taktiska och smått absurda resonemang om att privata och halvprivata lösningar är särskilt gynnsamma för det gemensamma och det offentliga.
Tyvärr kan den sortens taktiserande vara effektivt. Motståndare till den traditionella välfärdsmodellen vet att den är populär i breda folklager. Därför sägs halvprivata välfärdslösningar vara helt i linje med den svenska välfärdsmodellen, detta trots att halvprivata välfärdslösningar är raka motsatsen till denna modell.
Hur vi organiserar svensk välfärd är först och främst en politisk fråga. Vi kan välja att ha ett progressivt och ambitiöst skattesystem med högklassiga välfärdstjänster enligt Gustav Möllers devis om att endast det bästa är gott nog åt folket. Eller också har vi låga skatter och låter folk ta individuellt ansvar för sin välfärd, ofta med extra skattelättnader åt de välbeställda.
Oavsett vilken välfärdsmodell vi föredrar är det viktigt att klargöra vad vi talar om, och vad som står på spel. Det finns två välfärdsvägar att välja mellan. Den ena går mot ökad satsning på skattefinansierade välfärdstjänster och den andra går mot ökad halvprivat finansiering och minskat offentligt åtagande.
Många vill fortsätta på den inslagna vägen. De vill ytterligare sänka skatterna på arbete, företagande och ägande. Samtidigt vill de stimulera framväxten av den gömda välfärden, där sådant som rutavdrag och utebliven förmånsbeskattning av sjukvårdsförsäkringar innebär att staten medfinansierar privata lösningar på välfärdsområdet.
Vilket är alternativet till denna utveckling? Alternativet är att återta och vidareutveckla den traditionella svenska välfärdsmodellen, att på nytt betrakta expansion av den offentliga sektorn som en demokratiseringsprocess där medborgerliga rättigheter blir allt fler och allt starkare med tiden.
En sådan modell kräver en långsamt stigande snarare än fallande skattekvot. En sådan modell kräver att vi återigen undandrar vård, skola och omsorg från marknadens logik och kontroll.
Jag skulle aldrig ta begreppet svenska värderingar i min mun. Men är det något som var typiskt svenskt, och nästan lika världsberömt som Borg och Stenmark, så var det en gemensam välfärd till följd av den offentliga driften och finansieringen av centrala välfärdstjänster.
