Men så har det inte alltid fungerat.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

En gång i tiden hade SAP en ideologi som hjälpte ledningen att navigera i det politiska landskapet, samtidigt som man fick understöd av progressiva akademiker och tiotusentals gräsrötter. Därigenom blev politiken ofta förankrad och slagkraftig i stället för missriktad.

Värsta bostadssituationen i Europa

För något år sedan ramlade jag över en antologi med den i nutidens ögon uppfriskande titeln ”Bostadspolitik och samhällsplanering” – utgiven på Tidens förlag för exakt femtio år sedan. Den rymmer ett antal intressanta texter om de gångna decenniernas socialdemokratiska folkhemsbygge. Bland annat berättar nationalekonomen Gunnar Myrdal en anekdot om hur 1930- och 40-talets bostadsoffensiv föddes.

Året var 1932. Socialdemokraterna hade just fått 42 procent av rösterna i andrakammarvalet och kunnat bildat regering under Per Albin Hansson. Man hade gått till val på en offensiv krispolitik för att bekämpa depressionen och massarbetslösheten, med offentliga jobb, investeringar och sociala reformer på agendan. Men man hade inte snackat så mycket om bostadsfrågor. Vilket kan tyckas märkligt. Bostadsbristen var skriande och standarden över lag usel. I städerna bodde hälften av familjerna i lägenheter om ett rum och kök eller mindre, ofta med flera barn, och inneboende. Om de alls hade ett hem vill säga. Bostadssituationen i Stockholm var den näst sämsta i Europa – bara Helsingforsborna hade det sämre. Samtidigt var hyrorna högst i Europa, vilket sorterade bort många fattiga.

Allt detta som ett resultat av att bostadsbyggandet var en uteslutande privat affär. Tidens dominerande idé var nämligen att det offentliga inte skulle lägga sig i bostadsfrågan, och absolut inte bygga hyreshus. Bostäder skulle byggas och förvaltas privat, på en fri marknad. Det sågs inte som en politisk fråga. Inte heller inom arbetarrörelsen. Inte än.

Progressiv politik kom i rullning

Men det fanns de som tänkte annorlunda. Dit hörde ett antal progressiva arkitekter, men också nationalekonomer knutna till Stockholms högskola, däribland Gunnar Myrdal.

Tillsammans med arkitekten Uno Åhrén begärde Myrdal ett möte med den nyinstallerade socialministern Gustav Möller. ”Vi framhöll att det var hög tid att bostadsfrågan som socialt problem togs upp på allvar”, skriver Myrdal. ”Den borde ges betydelse både i krispolitiken och i planhushållningen på längre sikt.” De föreslog en första statistisk analys av bostadsproblemet, något de själva kunde åstadkomma oavlönat, med Möllers välsignelse. ”Vi lovade att på denna grundval dra upp huvudlinjerna till ett bostadspolitiskt program.”

Möller hade kallsinnigt konstaterat att han hade fullt upp med att bekämpa arbetslösheten och att bygga ut socialförsäkringen. Antagligen satte han också låg tilltro till ”unga idealister från den intellektuella överklassen utan praktisk erfarenhet”, gissar Myrdal.

Men skam den som ger sig. De unga akademikerna stegade i stället upp till finansminister Ernst Wigforss, som genast fastnade för idén. Och så var bollen i rullning.

Tidsbomber i basorganisationen

Redan i februari 1933 kunde Myrdal och Åhrén leverera resultatet av den offentliga utredningen, som också trycktes i en privatupplaga av Kooperativa förbundets bokförlag. ”Den skickade vi sedan i tusentals exemplar ut till kvinno- och ungdomsklubbar och studiecirklar i hela landet med uppmaningen att skulle låta höra av sig till partiinstanserna, i första hand till socialministern, om de efter avslutade studier och diskussion kom till den uppfattningen att något radikalt skulle göras åt bostadsfrågan”, skriver Myrdal.

Avsikten var att ”plantera ut tidsbomber i rikspolitikens lokala basorganisationer med direkt syfte att ruska om ledningen uppe i toppen”.

Hösten 1934 blev Myrdal uppkallad till socialminister Gustav Möller, som med ett underfundigt leende meddelade att regeringen beslutat att tillsätta en bostadssocial utredning, med uppdraget att mejsla fram en ny bostadspolitik. ”Det finns ett brett underlag av intresse i hela landet”, sa Möller, ”och det är ju ni inte alldeles oskyldiga till”.

Socialdepartementet hade överösts av radikala förslag från gräsrötterna, som alla hänvisade till Myrdals och Åhréns bok. Och Möller var inte sen att lyssna på rörelsen.

I ett antal rapporter lade den bostadssociala utredningen snart fram sin dom över den fria bostadsmarknaden. Genom statistiska och historiska analyser kunde man se ett tydligt mönster: bostadsbyggandet befann sig i en ständig berg- och dalbana. I kristider stannade det av, trots bostadsbrist, och när ekonomin vände uppåt gick det trögt att komma igång. I svackan hade företagen sparkat sin arbetsstyrka, och det var svårt att få fram krediter. När byggandet väl satte fart blev det i form av en spekulativ boom, som slutade i en krasch när konjunkturen vände neråt igen. Och över tid byggdes det aldrig tillräckligt för att möta behoven, i synnerhet inte för låginkomsttagare. Resultatet blev i stället höjda hyror. Utredarna kunde därför konstatera att bostadsmarknaden var såväl ”överkänslig för ekonomiska växlingar” som ojämlik, att den varken klarade av att bygga ikapp bostadsbristen eller ge folket bra bostäder till rimliga priser.

Den enda lösningen var därför att det offentliga tog ett större ansvar. Och så blev det.

Myrdalshusen blev verklighet

1935 kom den statliga satsningen på hyreshus för ”mindre bemedlade barnrika familjer”, så kallade barnrikehus eller ”Myrdalshus”. Staten lånade ut pengar, kommunen byggde själv eller i samarbete med kooperationen, hyrorna hölls nere genom subventioner.

Två år senare, 1937, kom samma satsning på pensionärshus. Och snart började kommunerna bygga för fler samhällsgrupper.

De statliga punktinsatserna ersattes också snart av en bredare giv. 1945, efter sex år av världskrig, släppte den bostadssociala utredningen sitt första slutbetänkande. Och året efter klubbade riksdagen en stor reform.

Målet – att avskaffa bostadsbristen

Politikens mål skulle nu bli att avskaffa bostadsbristen och höja standarden. Tempot i byggandet måste öka, lägenheterna måste bli större och modernare. Och att det var politiken som skulle ordna upp bostadssituationen var det nu ingen tvekan om. Inom socialdemokratin var man nämligen övertygad om att ”utrymme icke längre finns för liberalistiska betraktelsesätt i fråga om bostadsförsörjningen. Den enskilda företagsamheten har prövat sina krafter på detta område. Resultatet vet vi. Nu blir det statsmakterna och kommunerna som i förening får skapa en fullvärdig bostadsstandard”, som det uttrycktes i den socialdemokratiska partitidningen Fakta 1947.

Den nya politiken bars upp av tre pelare: en kommunal allmännytta som drevs utan vinstintresse; en hyresreglering som senare övergick i ett system som innebar kollektivt förhandlade hyror; och viktigast av allt en statlig finansiering av bostadsbyggandet genom generösa lån med lång amorteringstid och låg ränta.

Kraschen som göder SD

En politik som förändrade landet, som framåt 1970-talet hade utraderat bostadsbristen och gett svenskarna världens högsta boendestandard. Men som nu är historia. Avskaffad. Bortglömd. Baktalad.

I stället nöjer sig Socialdemokraterna med verkningslösa punktinsatser på den annars fria bostadsmarknaden, medan all kraft läggs på att efterapa ytterhögerns asylpolitik.

Samtidigt drar byggherrarna nu i nödbromsen. Spekulationsvågen är över. Snart följer antagligen kraschen. Och ur den lär partier som SD hämta ännu mer kraft.