Samtidigt har arbetarklassens kvinnor genom historien arbetat, och arbetar fortfarande, för att försörja sig och sina familjer.
Hemarbetet och barnomsorgen har dock traditionellt sett fallit utanför ramarna för det högt värderade, produktiva lönearbetet – trots att det är avgörande för samhällsbygget och för mänsklig överlevnad.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Statsvetaren Maria Carbin, som är forskare vid Umeå centrum för genusstudier, ifrågasätter att kvinnors inträde på arbetsmarknaden med lönearbete på heltid ses som en utgångspunkt för kvinnors frigörelse.
Hon är nyfiken på varför de grundläggande formerna för organisering av arbetet inte kritiseras av feministiska debattörer.
– Om man tittar historiskt så är det naturligtvis frigörande att ha en egen lön jämfört med att inte ha det. Däremot har det blivit som att det enda arbete som räknas är lönearbetet. Frågan är om målet med ett heltids lönearbete verkligen innebär mer frihet, säger Maria Carbin.
Feminister har länge har visat på problemen med den segregerade arbetsmarknaden där löner, arbetsvillkor och karriärmöjligheter ser olika ut för kvinnor och män.
Dessutom har feministiska debattörer de senaste femton åren kommit att bli bra på att inte bara ta in kön i sin kritik av hur arbetsmarknaden och välfärdssystemen är utformade, utan även klass, ras, etnicitet och sexuell läggning.
Maria Carbin kritiserar dock att lönearbetet fortsatt är en självklar utgångspunkt för mycket av den här kritiken.
– Det finns i dag en besatthet i den feministiska rörelsen av att fokusera på den heterosexuella vita arbetande medelklassmannen som norm, och då fastnar argumenten i ett jämförande. Det gör att den feministiska debatten håller sig inom ramarna. Inom mainstream-feminismen så kan det pratas klass, men kritiken av kapitalismen har försvunnit. Då missuppfattas den här typen av samhällskritik, där lönearbetet ifrågasätts, som konservativ, säger Maria Carbin.
I juni släppte Maria Carbin en bok på temat, tillsammans med historikern Johanna Overud, sociologen Elin Kvist, och statsvetaren Katharina Tollin som heter ”Feminism som lönearbete”.
Inledningen till boken tar avstamp i en krönika som Nina Björk skrev för tolv år sedan, där hon menade att ”storleken på vår dagliga produktion av varor och tjänster vilar på att vi alla förtränger ett ljud. Ljudet av ett barn som lämnas.”
Nina Björks kritik av lönearbetsnormen misstolkades och hon anklagades för att vara en konservativ bakåtsträvare. Men när Maria Carbin läste krönikan kände hon att hon idémässigt hade hittat hem.
– Jag har haft de här tankarna om relationen mellan lönearbete och hemarbete länge och blev jätteglad när Nina Björk skrev det där inlägget. Hennes kritik handlade om något större, hon problematiserade normen om allas åtta timmars lönearbete och hela tillväxtidén och jag tyckte det där var jättehäftigt. Sedan kom hela debatten tyvärr att handla om dagis och Nina Björk placerades i ett konservativt hörn, säger Maria Carbin.
Reaktionerna på krönikan visar att hemmafrun är ett politiskt laddat koncept. Efter att ha läst krönikan bestämde sig Maria Carbin för att börja forska om frågorna.
Tillsammans med kollegorna formulerade hon en feministisk arbetskritik som hämtar inspiration från både hemmafrurörelsen och från 70-talets italienska marxistiska feminister.
Hur känner du själv inför att lämna barnen på förskolan?
– Jag tycker att det är en fantastisk lösning som vi har i Sverige, jag tror verkligen på den typen av kollektiva modeller. Jag har inget svar, men jag tycker samtidigt att vi ska problematisera den här idén om att lämna ifrån oss våra barn för att lönearbeta åtta timmar per dag. Många småbarnsföräldrar kan nog tänka sig att jobba mindre för att få vara med sina barn.
I en tillväxtsträvande ekonomi blir det en förlustaffär om någon lönearbetar ett par timmar mindre för att själv ta hand om barnen, eller själv klippa gräset, i stället för att betala någon annan för att göra det.
Maria Carbin menar att denna logik riskerar att reducera våra nära relationer och hemarbetet till att handla om konsumtion.
– Hemarbetet har varufierats genom att det har skapats en marknad med rutreformen. Om vi vill vara hemma och läsa läxor med våra barn så ryms det liksom inte i dagens modell, säger hon.
Om vi slutar att lönearbeta, klarar sig välfärdsstaten då?
– Jag tror kanske inte riktigt att den frågan är aktuell, alltså att sluta lönearbeta helt. Jag tror däremot på minskat lönearbete, och att vi skulle klara oss utan hetsen efter tillväxt men det blir ett annat system såklart. Det är mycket som vi klarar oss utan, man kanske inte behöver byta grill varje år och åka till Thailand. Men man blir så lätt moraliserande i de där diskussionerna, att man borde vara mer med barn och vara hemma och odla tomater. Men vänstern måste ha utopier och visioner, vi måste fråga oss hur vi vill ha det, och sedan utgå från det, säger Maria Carbin.
Maria Carbin om ...
... rutavdrag: ”Det har förstärkt klassamhället. Att det saluförts som en jämställdhetsfråga är egentligen obegripligt. Det är bara på grund av normen om allas heltidsarbete som det blivit möjligt.”
... hemmafruar: ”Att det finns en hemmafruorganisation som stridit för rätten till lön för de som väljer att stanna hemma med sina barn är intressant, och strider mot föreställningen om hemmafrun som apolitisk.”
... utopism: ”Det är viktigt att tänka visionärt i dag, och inte enbart kritisera det rådande kapitalistiska systemet.”
