Svar: Det är sant att de flesta har samma siffermaterial att tillgå. Alla använder Statistiska centralbyrån, OECD, IMF med flera som sprutar ut siffror regelbundet om utveckling och förändring. Men även alla offentliga budgetar innehåller spännande statistik, men de flesta journalister får aldrig tid att granska siffrorna själva. Man jobbar mest utifrån pressmeddelanden och referat av andras slutsatser. Och då blir det såklart skillnad när någon annan tar samma siffror men ger en alternativ förklaring till vad som händer. Sedan handlar det också om att man som politiker gärna väljer olika siffror, men när man pratar om dem låter det som om de handlade om samma sak.

Paradexemplet är när Reinfeldt säger att det skapats 250 000 nya jobb under sin regeringstid. Samtidigt säger oppositionen att arbetslösheten faktiskt ökat. Kan bägge verkligen ha rätt? Javisst! Reinfeldt räknar inte med att vi blivit fler i Sverige, de ökade antalen jobb beror på fler människor och därmed behov av mer tjänster och kommunikationer och … ja mat. Men att arbetslösheten ökat beror på att färre är sysselsatta av alla dessa som kan jobba. Fler går utan jobb både i antal men också som procent av antalet som skulle kunna arbeta.

Idag är mer än vad tionde människa i Sverige som kan och vill jobba utan arbete. Sådana här diskussioner kan ju göra en trött och uppgiven. Siffertrixande och ”vem kan man lita på”. Jag brukar svara att man kan lita på sig själv. Alla kan förstå ekonomi. Och i grunden är de olika åsikterna om ekonomi något mycket viktigt och bra.

Ekonomi är inte objektivt, det är politik, om en ekonom tror att sänkta skatter är bra för ett samhälle så letar han (det är oftast en han) bevis och siffror på det. Själv utgår jag från att ekonomins uppgift är att åstadkomma social rättvisa, då letar jag exempel och siffror som visar hur det ska kunna ske. Lite grann handlar debatten alltså om vad man tycker ekonomin är till för. Varför ska vi ha den egentligen?

Det riktigt stora problemet uppstår när krafter använder siffror och sammanställningar så envetet ensidigt att de förvandlas till ekonomiska myter som sen styr all diskussion. Ett exempel är påståendet att staten har en jättestor skuld – statsskuld – och att vi därför måste minska den ytterligare. Vi har inte råd med satsningar, säger man. Det här är inte sant. Och det är faktiskt så att det står i finanspropositionerna och vårbudgeten. Man behöver inte vara ekonom eller leta i databaser för att se det här. Allt finns publicerat. Så ibland har man lust att ropa till journalister att ”read the fucking manual”. Här kan du göra det.