En demokrati kan inte tillåta ett skattefrälse

Skatteflykten fortsätter oförtrutet, visar Gabriel Zucman i boken Gömda rikedomar.

Vilka är vinnarna? Skatteflyktingarna förstås, men också de banker, konsultbolag och juristfirmor som byggts upp runt fusket, som inte bara har kontor i skatteparadisen, utan på Wall Street, i City of London och vid Stureplan.

Förlorare är alla som får betala priset när välfärden dräneras, samtidigt som skatterna sänkts för de rika i ett försök att blidka dem.

Skatteflykten är ”en av de främsta drivkrafterna bakom den växande ekonomiska ojämlikheten”, skriver Thomas Piketty i förordet till Gömda rikedomar. Den bryter också mot en av demokratins grundprinciper: att alla ska följa samma lagar och regler, rik som fattig. En demokrati kan inte tillåta ett skattefrälse. Då bryts den sönder.

Den som vill minska klyftorna och rädda folkstyret bör alltså hänga på låset till schweiziska banker och till Ugland House på Caymanöarna, där 19 000 företag har sina filialer. Och istället för att ge sig på människor som flyr från krig och terror borde kanske nätmobben rikta vreden mot skatteflyktingarna och deras medhjälpare?

Som journalist får man dock nöja sig med att gräva och analysera.

På senare år har en rad läckor legat till grund för avslöjanden i svensk och internationell press. Jag tillhör själv dem som skrivit om skatteflykten, särskilt om de svenskägda riskkapitalbolag som skyfflat välfärdsvinster till Luxemburg och Jersey.

Skatteverket har också prövat flera fall, och samtidigt hävdat att strömmen av rikt folk som plockat hem sina förmögenheter blivit allt stridare.

Gabriel Zucmans undersökning sår dock tvivel. Han visar att kampen mot skatteparadisen är långt ifrån över, att mycket återstår att göra.

Hur ser det till exempel ut bland svenska storföretag? Och bland de förmögna?

Dagens ETC kommer fortsätta syna skatteflykten. För demokratins skull.