Nu kan man kanske inte förvänta sig att statistiknyheter ska övertrumfa kändisskandaler, men de nya siffrorna förtjänade ändå viss uppmärksamhet.
Låt oss ta ett exempel: 2014 levde 400 000 svenska barn och ungdomar – 18,5 procent – i hushåll med ”låg disponibel inkomst”, alltså med mindre än 60 procent av medianinkomsten. En ökning med 5,5 procentenheter sedan 2006 och nytt rekord.
Inte sedan välfärdsstatens barndom har ojämlikheten varit så skriande.
Mest utsatta är barn till singelmammor. Idag växer nästan hälften (46 procent) av dem upp i relativ fattigdom, jämfört med 13 procent i början av 90-talet.
Men det är inte bara fattigdomen som ökat, utan också rikedomen. Det ena brukar ju som bekant komma med det andra.
I SCB:s databas kan man dela in befolkningen i deciler, det vill säga tiondelar. Vilket är behändigt om man vill få syn på de växande klassklyftorna.
Låt oss rulla tillbaks tiden till 1991. Då plockade den mest välmående tiondelen hem 20 procent av de disponibla inkomsterna (efter skatter och transfereringar), medan den fattigaste tiondelen fick 4,4 procent. Sedan dess har svenskarna fått ett ordentligt standardlyft. Men vissa har fått det mycket bättre än andra. För den översta tiondelen har inkomsterna fördubblats (+ 104 procent), och deras andel har ökat till 25,3 procent. Sedan sjunker påslaget stadigt ju längre ner på klasstegen vi kommer. Decilgrupp fem, som kan få representera medelsvensson, har fått en ökning med 50 procent, medan den tiondel som tjänar minst knappt sett någon förbättring alls på 25 år.
Hur kan dessa siffror illustreras?
Låt oss säga att lille Pelle fyller år och bjuder nio av sina klasskompisar på kalas. När det blir dags för tårta greppar Kalle – som är något av klassens odygding – tårtspaden och skär åt sig en fjärdedel, medan de andra barnen vid bordet får nöja sig med allt mindre bitar. Maja, som är sist, får bara en tunn skiva. En åttondel av vad Kalle fick.
Maja blir med all rätt ledsen och börjar gråta. Och ilskan riktar hon lämpligen mot Kalle. Men vem ska Sveriges låginkomsttagare skylla på?
Kanske på sig själva, för att de varit lata? Eller på välfärdsstaten, som gjort det alltför olönsamt att arbeta? Sådan är åtminstone sensmoralen i den liberalkonservativa ”arbetslinjen”, där strategin har varit att försämra stödet till de som lever i ”utanförskap” och samtidigt sänka skatterna för den som ”är i arbete”. Något som ”avsiktligt och framgångsrikt har bidragit till att skapa större inkomstskillnader mellan förvärvsarbetande och icke förvärvsarbetande”, som tre nationalekonomer sammanfattar resultatet i en rapport till Finanspolitiska rådet.
Till skillnad från vad Fredrik Reinfeldt och Anders Borg förespeglade var ambitionen inte att göra det ”mer lönsamt att arbeta”. I själva verket ville man pressa ner lägstalönerna – något allianspartierna numera inte ens bryr sig om att linda in i fluffigt nyspråk.
Det folkhem som en gång byggdes med ambitionen att det inte skulle finnas några ”privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn” – som Per Albin Hansson uttryckte det – är sedan länge förpassat till muséet. Bland dagens styvbarn hittar vi långtidsarbetslösa, sjuka och löst anställda. Men kelgrisarna är egentligen inte den stora massan med jobb, utan samhällets absoluta toppskikt. Det är den rikaste hundradelen som har roffat åt sig mest.
Varje år släpper LO en rapport om makteliten i Sverige, och varje år konstaterar man att eliten dragit ifrån ännu mer. 1980 tjänade en toppdirektör i näringslivet nio gånger så mycket som en arbetare. 2013 kammade en VD hem i snitt 50 arbetarlöner.
För att inte tala om de finansbaroner som cashat in miljardvinster på alltifrån bankaktier till skattefinansierade äldreboenden.
En grundförklaring är att arbetsgivarnas makt har ökat och att finansmarknaderna tillåtits löpa fritt. Men bakom skiftet ligger också en serie skattelättnader: sänkt marginalskatt och bolagsskatt, avskaffad förmögenhets- och arvsskatt, och inte minst en tillplattad fastighetsskatt – allt under förevändning att alla skulle tjäna på det. Denna ”trickle down-teori” är numera passé, men politiken den har motiverat består.
Den rödgröna regeringen har visserligen höjt taket i a-kassan, avskaffat den bortre parentesen i sjukförsäkringen och trappat av jobbskatteavdraget något för höginkomsttagare. Men för att vi ska få en märkbar minskning av inkomstklyftorna krävs mer vågade reformer. Särskilt på skatteområdet. Och där syns inte tillstymmelse till nytänkande. Magdalena Andersson kör vidare i Anders Borgs hjulspår.
Under tiden växer missnöjet bland det ombildade folkhemmets styvbarn. Och på kalaset bråkar de förfördelade ungarna om smulorna, allt medan Kalle obesvärat smackar vidare på sin enorma tårtbit – kanske till tonerna av Anna Books ”En himmel för två”.
