Tidigare var Elinor Odeberg utredare för Socialdemokraterna och fackförbundet Kommunal, i grunden är hon ekonomisk historiker, och idag jobbar hon som chefsekonom på tankesmedjan Arena Idé och är aktuell med boken ”Dyrtid”.
– Jag var på finansdepartementet när inflationen började stiga, och har funderat en hel del så här i backspegeln på vad man kunnat göra annorlunda, säger hon när Dagens ETC träffar henne.
Sveriges läge idag är att landet har en högre inflation än andra EU-stater, stora prishöjningar inom många områden, en negativ bnp-utveckling och en valuta som tappat mycket i förhållande till andra.
– För det första har vi haft en övertro på att marknaden ska lösa de här problemen av sig självt, säger Elinor Odeberg.
– Om vi jämför med andra europeiska länder så har vi låtit prishöjningarna slå igenom fullt ut. Det handlar om för stor konsumtion efter pandemin och sedan ett krig där Ryssland attackerade Ukraina med påföljande brist på energi, spannmål, gödsel – många kritiska varor som behövs för livsmedelsproduktion, uppvärmning, transporter med mera.
Därför lyckades Spanien
Enligt Elinor Odeberg borde Sverige, precis som en del andra länder, ha agerat mer direkt. Hon tar upp Spanien som ett exempel.
– Trots att Spanien hade ett väldigt starkt beroende av rysk energi, till skillnad från Sverige som inte hade någon import av rysk energi att tala om, så har Sverige betydligt högre inflation och högre energipriser. Det beror på att den spanska regeringen valde att sätta pristak och svälja en del av de här kostnaderna så de inte spred sig i resten av ekonomin.
– Det visade sig att detta var strategiskt rätt för att förhindra att den här elprischocken utvecklade sig till en fullskalig inflation.
I Sverige gjordes enligt Elinor Odeberg i princip ingenting. Istället väntade man på att de höjda priserna skulle leda till att folk konsumerade mindre el, och att efterfrågan och utbud skulle börja matcha varandra. Men uppenbart är att marknadsmekanismerna inte har fungerat.
Istället borde staten i Sverige ha svalt en del av kostnaderna genom regleringar, pristak, indexeringar och liknande snarare än att lägga över allt på hushållen.
”Då blev det rödpenna”
Det har också funnits en övertro på centralbankernas kapacitet att få ner inflationen. I princip har alla frågor om prishöjningar hänvisats till Riksbanken, trots att det funnits finanspolitiska verktyg som kunnat hantera situationen. Svenska politiker var fångade, och är fortfarande fångna, i förståelsen att när inflationen är hög så ska penningpolitiken strama åt med högre räntor.
– Den poäng jag vill göra är att höga svenska boräntor inte kommer att lösa en importerad inflation. De här kriserna är inte inom Riksbankens kontroll, säger Elinor Odeberg.
Men att Sverige inte gjorde något i ett tidigt skede – det var fortfarande en socialdemokratisk regering – handlar väldigt mycket om att man menade att detta var Riksbankens uppdrag, anser Elinor Odeberg.
– När jag jobbade för finansministern och försökte formulera punkter om detta så blev det rödpenna. Rollerna var att finansministern bara ska säga att han har förtroende för Riksbanken och hänvisa till den.
Konflikterna om inflation
Följden blev att politiken bakband sig själv, och i valrörelsen som följde kunde man inte svara när väljarna utkrävde ansvar av politikerna och inte av teknokraterna på Riksbanken.
För att förstå detta måste man gå tillbaka till 90-talskriserna då centralbankernas oberoende blev på modet, och man trodde att detta tack vare den omutliga marknaden skulle skydda oss från nya prischocker. Inflationen var mycket hög och lösningen var då att låta experterna ta hand om inflationen.
– Jag vill mena att det finns väldigt många intressekonflikter i hur man kan bekämpa inflation, det är samma sak som med skatter, och då kan man undra om skatter också ska ligga på en oberoende institution?
– Eller tänker vi att väljarna har möjlighet att ta ställning till ökad arbetslöshet, avstannat bostadsbyggande och liknande som riskerar att bli konsekvensen av räntehöjningarna som man hoppas ska få ner inflationen?
”Sten på folks bördor”
Det finns inga stora, avgörande skillnader mellan de politiska blocken här, utan det handlar mest om nyansskillnader mellan partierna. Det mest radikala förslaget hittills är en tillfällig höjning av barnbidraget, och det i ett läge när reallönerna går tillbaka till 2016 års nivå.
– Den svenska reallönesänkningen är bland de kraftigaste i hela EU. Och även om inflationen går ner så kommer saker och ting att vara lika dyra som de är nu.
– Jag skulle vilja säga att svenska politiker och den svenska debatten fortfarande är fångade i föreställningen att inflationen är Riksbankens uppgift och att det är högre räntor som får ner inflationen. Det är en väldigt marknadsoptimistisk syn på hur prissättning fungerar.
Denna syn tar inte heller ställning till att svenska företag konkurrerar på marknader som i praktiken är oligopolstyrda, där några få företag bestämmer priserna. Det gäller till exempel livsmedel, banker, elbolag och även andra. Sverige har många områden som styrs av få företag, deras kunder har ingen annanstans att gå om företagens priser ökar.
– I det läget blir högre räntor bara att lägga ytterligare sten på folks bördor, säger Elinor Odeberg.
Vinsterna ska synas i lönen
Många uppmärksammar också att svenska löntagare har haft en lägre nominell löneutveckling jämfört med Tyskland och andra EU-länder. Att köpkraften ändå ökat beror i hög grad på skatterna sänkts och att inflationen varit låg, något som dessutom slår ojämlikt. Dessutom har de löneavtal som slöts senast applåderats eftersom kraven var så låga och inte kompenserade för inflationen. Många ekonomer sa att det var att ta ansvar för samhällsekonomin.
Nu kräver till exempel tyska fackföreningar arbetstidsförkortningar och minst 8,5 procent i höjningar. I Sverige med låga lönehöjningar kommer skattesänkningar inte att kunna kompensera reallönesänkningarna.
– Jag tror inte att efterfrågan är helt oviktig för att förstå inflation, men det är bara en liten tårtbit av det som förklarar inflationen. I ljuset av de stora vinsterna som många företag gör, både exportindustrin som tjänat mycket på kronförsvagningen, livsmedelsjättarna och bankerna, så finns det utrymme för högre lönehöjningarna, menar Elinor Odeberg.
– I förlängningen så blir det orimligt att det är löntagarna som ska stå tillbaka när inflationen är hög. Löneförhandlingarna ska vara baserade på produktivitet och lönsamhet, inte på att bekämpa inflationen.
Kommer märket överleva?
Inflationen kastar också ljus på hur den svenska lönebildningen ser ut. Det så kallade märket, den nivå som avtalen höjs med, sätts med utgångspunkt från industrin trots att industriarbetarna blir allt färre i Sverige. Detta försvårar att höja lönerna för lågavlönade kvinnor och betyder att utjämningarna mellan män och kvinnor halkar efter.
I Sverige har lönehöjningarna varit mindre än i till exempel Tyskland och andra länder under senare år, så att även om köpkraften ökat i Sverige så har det i hög grad berott på sänkta skatter och inte på lönehöjningar. Idag när inflationen stigit kraftigt och lönehöjningarna är små kommer reallönerna och köpkraften att minska väsentligt.
– Vi får väl se om märket överlever, men jag fördjupar mig inte i det i den här diskussionen. Min huvudsakliga tanke är att rädslan för pris-löne-spiral är ganska ogrundad. Den stora faran för inflationen är snarare än pris-vinst-spiral, säger Elinor Odeberg.
”Drivas från hus och hem”
Hon anser också att politiken måste använda finanspolitik och inte lämna över allt till penningpolitik och Riksbanken.
– Det stora problemet är dock att finanspolitiken varit nära nog obefintlig. Den hade kunnat lindra trycket på hushållen och välfärden. Till exempel inflationsskyddas inte välfärden, det är jättestort problem när vi har så här stora kostnadsökningar. Det innebär att vi står inför nedskärningar som inte sett sedan 90-talskrisen. Riksbanken har sitt inflationsmål och dess verktyg är att trycka pengar och reglera räntan och nu har man gjort vad de kan enligt sin teoribildning. Nu hoppas man snarare på en metafysisk stärkning av kronan och svensk ekonomi genom att politiker och institutioner ska tala positivt om Sverige och framhålla hur bra det egentligen är här.
Elinor Odeberg menar att ett problem är att Riksbankens medel är för trubbiga.
– Under en rad år har vi haft en för låg inflation i förhållande till målet. Då har man haft en historiskt expansiv penningpolitik, obligationsköp och till och med minusränta – och ändå har man inte fått upp inflationen. Då kan man fråga sig varför skulle räntan få effekt för att få ner inflationen när den uppenbarligen inte hade effekt på att få upp den? Det som i stället hänt är att vi fått dramatiskt ökade förmögenhetsklyftor som också ökats på av rut, rot, avskaffad förmögenhetsskatt och ingen fastighetsskatt.
Allt detta har gjort att när penningpolitiken vänder 180 grader och vi ska få ner inflationen genom höja räntorna så har vissa gruppen inga marginaler alls.
– Vissa ska alltså drivas från hus och hem för att vissa ska sluta gå på restaurang. I Sverige äger sju av tio arbetare sina bostäder, dessutom påverkas hyresgästerna dubbelt när fastighetsägarna vill ut högre hyror efter ökade räntekostnader. Om räntorna går ner så får hyresgästerna inte sänkt hyra utan det kommer att ha tecknats in som en högre vinstmarginal.
