Varför röstar folk på det ena eller det andra partiet? När väljare tillfrågas om varför de valt ett parti i riksdagsvalet uppger majoriteten tunga samhällsfrågor såsom ”Sveriges ekonomi”, ”Arbetslösheten”, ”Ekonomiska politiken” och dylikt. Och de senaste decennierna har väljarna uppgivit att framförallt Socialdemokraterna och Moderaterna är de partier som har bäst ekonomisk politik och högst förtroende i sådana frågor.
Men sett till hur partierna presterat under sina respektive regeringsperioder ger en annan bild. Sedan början av 1990-talet har arbetslösheten varierat kring en nivå som både höger och vänster beskrivit som massarbetslöshet: runt 6–8 procent. Decennierna dessförinnan var arbetslösheten kring 2 procent. Sedan 1991 har moderatledda regeringar styrt 11 år och socialdemokratiska regeringar 14 år. Varken blå eller röda regeringar har utifrån det perspektivet lyckats särskilt bra med sin ekonomiska politik. Och under åren med låg arbetslöshet lyckades de ungefär lika bra, åtminstone jämfört med de senaste åren.
Trots det visade SCB:s och SVT:s enkätundersökningar i samband med riksdagsvalet 2014 att M och S har långt mer förtroende än övriga partier i nästan alla de ekonomiska frågor som väljarna uppger som viktiga. Särskilt starkt stöd har S och M i de tunga frågorna om arbetsmarknad och jobbskapande.
Sverigedemokraterna, vars väljarstöd har ökat stadigt senaste åren, hamnade vid dessa undersökningar långt efter i alla frågor förutom ”integration/invandring” och även där låg de relativt jämnt med S och M.
Förvillande lik politik
Debatterna om skatter och finanspolitik är oftast livliga mellan S och M, men vid en närmare granskning är partiernas ekonomiska politik förvillande lika. Och när politiken jämförs med den övergripande samhällsutvecklingen de senaste decennierna blir skillnaderna ännu otydligare.
Sett till den ekonomiska utvecklingen har varken socialdemokratiska eller högerledda regeringar i praktiken lyckats särskilt tydligt med vare sig högerns eller vänsterns hjärtefrågor.
Arbetslösheten har pendlat kring ungefär samma höga nivåer sedan 1990-talets mitt. Sysselsättningsgraden (andel sysselsatta bland dem i arbetsför ålder) har under samma period legat på relativt låg nivå jämfört med tidigare.
Inkomstklyftorna har också ökat stadigt sedan 1980-talet, utan några riktigt tydliga trendbrott under vare sig blåa eller röda regeringar. Både S och M har dessutom drivit likartad politik som lett till att varu- och tjänstemarknader avreglerats och privatiseringarna ökat långsiktigt. Skatterna sänktes kraftigt under Alliansen 2006–2014, men att döma av den nuvarande socialdemokratiska regeringen verkar inte heller det vara någon stor konfliktfråga längre.
Den främsta förklaringen till detta är att både S och M, liksom övriga riksdagspartier, arbetar för en politik som på ett övergripande plan utgår från en och samma teori. Åtminstone sedan 1990-talets början har samtliga partier varit överens om att staten ska hålla hårt i slantarna (”krona-för-krona”) och penningpolitiken ska fokusera på att hålla nere inflationen.
Denna politik kan till stor del motiveras utifrån teorin att arbetslösheten är ett nödvändigt ont i samhället som på lång sikt styrs av den flexibilitet som skapas av regler och institutioner.
Teorin om jämviktsarbetslösheten går ut på att det finns en lägsta nivå för arbetslöshet som Sverige tål om vi inte ska få problem med inflation. Arbetslösheten antas, i denna version av teorin, på lång sikt främst avgöras av hur villkoren för arbetslösa och anställda ser ut, medan efterfrågan inte anses ha någon långsiktig effekt. Det är alltså till exempel meningslöst för staten att ta stora lån och investera för att höja efterfrågan eftersom det inte kan sänka arbetslösheten annat än tillfälligt.
Trots att det inom nationalekonomin finns många andra teorier om arbetslöshet som helt förkastar teorin om jämviktsarbetslösheten, har varken S eller M, eller något annat parti, lagt fram något förslag för att staten ska pressa ned arbetslösheten genom ökad konsumtion och efterfrågan. Tidigare präglade denna typ av förslag och synsätt både vänstern och högerns ekonomiska politik. Teorierna existerar fortfarande inom nationalekonomisk forskning men har i praktiken försvunnit ur den politiska debatten.
Såväl socialdemokratiska som moderata väljare uppger likväl att respektive parti för den bästa politiken för deras egen privatekonomi, trots att väljarbaserna traditionellt tillhör olika samhällsskikt med olika ekonomiska förutsättningar.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Svårt koppla effekter till år
Från vänster framhålls gärna att de år Sverige haft vänsterregeringar sammanfaller med bättre ekonomiska resultat, såsom högre BNP-tillväxt, jämfört med de år vi haft borgerliga regeringar. Det är förvisso sant. Den ekonomiska tillväxten, BNP, har varit särskilt svag de senaste åren då Alliansen varit vid makten, och legat på ungefär samma nivå sedan 2007.
Det är däremot inte självklart vem som bör få äran för vad under vilket år. Dels därför att ekonomiska teorier ofta tar fasta på långsiktiga samband och konsekvenser. Få om någon menar att utvecklingen ett specifikt årtal kan isoleras till just det årtalet, såtillvida inte regeringen gjort något extremt.
Därtill, eftersom partierna är så pass överens om den övergripande inriktningen på den ekonomiska politiken får det betraktas som en öppen fråga om den politiska oppositionen hade lyckats så värst mycket bättre eller sämre jämfört med den ena eller andra regeringen. Frågan är snarast om inte oppositionen hade valt att föra ungefär samma politik som dåtida regering förde.
Majoriteten av väljarna värderar och röstar med andra ord på konkurrerande riksdagspartier som till synes lyckats lika bra med samhällsekonomin och som alla arbetar för en snarlik övergripande inriktning på den ekonomiska politiken.
Bortförklarar fakta
Frågan är hur detta går ihop med väljarnas egna uppfattningar om ekonomin som en av de viktigaste frågorna för val av parti. Drew Westen, amerikansk professor i psykologi, beskriver i sin bok The Political Brain från 2007 att mycket forskning tyder på att känslor styr politiska sympatier mycket mer än fakta.
Och värre än så – många människor, de flesta om man ska tro Westen, har en fantastisk förmåga att bortförklara fakta, för att vidhålla egna förutbestämda värderingar och åsikter. Åtminstone om det inte stämmer med den egna politiska övertygelsen.
Westen nämner bland annat studier där deltagarna fått se motsägelsefulla citat från politiker de sympatiserar med. Deltagarna verkade främst fokusera på att bortförklara det motsägelsefulla när det gällde politikern de gillade medan nya fakta på kort sikt verkade ha begränsat inflytande över politiska övertygelser.
I ett uppmärksammat experiment på liknande tema från 2013 studerade Dan Kahnan, professor vid Yale, med kollegor hur duktiga 1 111 personer var på att lösa matematiska problem. Räkneuppgifterna handlade dels om politiskt okänsliga frågor, som effekterna av en ny hudkräm, och dels om mer politiska frågor, som regleringen av vapeninnehav.
Deltagarna hade ungefär lika svårt att räkna rätt när resultaten rörde hudkrämen, med hänsyn till deras respektive matematiska förmåga. Värre var det när frågorna rörde vapenregleringar. Siffrorna i räkneuppgifterna var slumpmässiga så att de ibland visade att regleringar hade positiva effekter för samhället och ibland negativa. Resultaten visade att deltagarnas politiska övertygelser spelade stor roll för om de räknade rätt eller inte, beroende på om resultaten krockade med deras åsikter.
Deltagare med vänsteråsikter räknade ofta fel om resultaten visade att regleringar ledde till ökad brottslighet. Deltagare med högeråsikter räknade mer fel om resultaten visade att regleringar ledde till minskad brottslighet.
Denna typ av resultat bör tolkas försiktigt och på längre sikt blir sambanden mer komplexa. Men att det går att visa på sådana samband när det handlar om matematik skulle kunna betyda att olika partier kan attrahera väljare med liknande ekonomiska politik, främst baserat på olika retorik.
