Det är nu precis hundra år sedan det som kommit att kallas potatisrevolutionen ledde fram till införandet av allmän och lika rösträtt i Sverige, året därpå. Men principen om en person, en röst nådde aldrig till arbetsplatserna.
Något som Bo Rothstein, professor i statsvetenskap, kallar för en demokratisk paradox.
– De senaste fyra decennierna har varit den politiska demokratins segertid i världen, men också den period då diskussionerna om ekonomisk demokrati helt kommit att upphöra. Sedan löntagarfonderna avvecklades har frågan varit stendöd och inom socialdemokratin har det närmast etablerats ett tankeförbud i frågan, säger han.
Ekonomiska undersåtar
Debatten om ekonomisk demokrati var länge livlig i arbetarrörelsen. S-ministern Ernst Wigforss uttryckte det på 1920-talet som att vi blivit ”politiska medborgare” men ”ekonomiska undersåtar”. I dag är det i stället sällsynt att höra ledande socialdemokrater ens beröra frågan. Ett av få exempel som sticker ut är en rapport som Stockholms arbetarekommun tog fram 2015, skriven av Magnus Nilsson (S).
– Vi pratar ofta om tre former av demokrati, den politiska som blivit verklighet genom rösträtten, den sociala som genomförts med välfärdsstaten. Sedan har vi den ekonomiska demokratin där det egentligen inte hänt någonting på de senaste 100 åren, och det är inte direkt en valfråga i år, säger Magnus Nilsson, som i dag är politisk sekreterare åt utrikesministern.
Nytt sätt att baka
För svensk del har en anda av samförstånd präglat relationen mellan facken och arbetsgivarna sedan det mönsterbildande Saltsjöbadsavtalet skrevs år 1938. I denna uppdelning har det inte funnits en tydlig plats för företag som ägs och styrs av arbetarna själva.
– Fackföreningarna är en bromskloss, de har låst sig vid tanken om två parter som skriver kollektivavtal. Facken har blivit skickliga på att förhandla om den givna kakan, men kan inte tänka sig ett nytt sätt att baka den på, säger Bo Rothstein.
En annan orsak till att frågan tystnat i Sverige är motståndet som de kollektiva löntagarfonderna mötte på 1980-talet. Idén om att bredda ägandet av de stora företagen ledde till att högern lyckades mobilisera sin största demonstration någonsin, den fjärde oktober 1983.
– Det har satt djupa märken. Jag tror att frågorna är brända inom arbetarrörelsen efter löntagarfonderna, med tanke på det massiva motståndet, säger Magnus Nilsson.
Frågan lever
Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt håller dock inte med om att frågan är död inom vänstern. När Sjöstedt nyligen presenterade sin framtidsvision i SVT:s programserie ”Tal till nationen” beskrev han hur han såg framför sig ett samhälle där företagen ägs av medarbetarna själva.
– Den traditionella fackföreningsrörelsen har varit ganska ljum inför det här, men frågan lever i Vänsterpartiet. Arbetsplatserna har en central del i människors liv och då är det också naturligt att man får vara med och bestämma där, säger han till Dagens ETC.
Hur vill ni gynna personalägande i praktiken?
– Vi vill underlätta skattelagstiftningen och göra det lättare för personalen att ta över när det saknas arvingar vid generationsskiften. Den statliga banken SBAB ska ha ett ansvar att hjälpa till med långivning för lösa finansieringen. Vi ska lära av andra länders modeller, säger Jonas Sjöstedt.
Det finns exempel
I ett internationellt perspektiv finns många exempel på personalägda företag, inte minst från Frankrike och USA där det finns underlättande lagstiftning, vilket ETC tidigare skrivit om. I Sverige är sådana företag mer sällsynta, men exempel finns såsom Ljuders Nickelsilverfabrik i Småland och skolföretaget Magelungen med 280 delägare.
– Det är inom företag som dessa som frågan lever i dag. Tillsammans med de krav som nu kommer från uppstartsföretag i IT-sektorn, säger Bo Rothstein.
Under rubriken ”det nya näringslivets behov” på DN Debatt i mars 2015 formulerade sex IT-entreprenörer sina krav på politiken. Det första kravet var att det ska göras lättare att dela ägande med anställda. I ett öppet brev 2016 skrev Spotify-grundaren Daniel Ek att det vore ”fantastiskt om just Sverige blev landet där medarbetarna blev delägare i företagen där de arbetar.”
– En politisk allians mellan den intellektuella vänstern och den nya entreprenöriella ekonomin borde vara en möjlig väg framåt, säger Bo Rothstein.
