BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Ekonomerna har fel
Det är en nationalekonom vid universitetet i Pennsylvania, Joel Waldfogel, som skriver så i boken ”Scroogenomics. Why You Shouldn’t Buy Presents for the Holidays” från 2009. Eftersom var och en av oss bäst känner våra egna preferenser är det slöseri att någon annan lägger ut pengar på en gåva, som i bästa fall bara är ungefär vad vi egentligen vill ha. ”Nationalekonomisk teori, och sunda förnuftet”, skriver Waldfogel,” säger oss att det skapar större tillfredsställelse per utlagd euro, dollar eller sikel att köpa saker till oss själva i stället för att köpa saker åt andra”. Han önskar att denna ”dysfunktionella institution” som gåvotraditionen är kunde försvinna och ersättas med något som är verkligt ”nyttomaximerande” – nämligen att ge bort kontanter.
Två andra ekonomer, vid namn Stephen Dubner och Steven Levitt, resonerar på liknande sätt: i en artikel i New York Times beklagar de att människor är ovilliga att ge presenter i form av kontanter. Denna ovilja beror på att pengar anses vara en tarvlig gåva; det är ett ”socialt tabu” som dessvärre ”krossar ekonomens dröm om ett utbyte som är vackert i sin effektivitet”.
Ja, vad ska man säga? Ekonomerna har ju rätt. Jag vet själv bäst vad jag vill ha, och jag har ofta både fått och antagligen gett bort presenter som inte uppfyller mina eller mina vänners önskningar. För samma summa hade både jag och de kunnat få någonting som vi begär mer. Ändå vet vi ju alla samtidigt att ekonomerna har fel. För gåvor mellan vänner är inte till för att vara nyttomaximerande eller effektiva – lika lite som själva vänskapen är till för att vara nyttomaximerande eller effektiv för de individer som ingår i den.
Irrationella och känslodrivna
Ekonomernas rationalitet kommer till korta här eftersom de inte förstår vad vänskap är. Eftersom de tillämpar en logik som inte är tillämpbar på just det här området. De flesta förstår det intuitivt och vi skulle nog också kunna förklara varför. Och vet ni, jag är så glad över att vi förstår det och kan förklara vår förståelse! Om någon kallar oss ”irrationella” eller ”känslodrivna” så strunt i det. Sådana ord betyder ju bara att vi inte tycker att vänskapens skönhet ligger i effektivitet; att vi försöker upprätthålla andra värderingar än de ekonomerna står för här. Än så länge lever något slags humanism kvar mitt i den iskalla beräkningens universum med sitt ”cash only”, som Karl Marx en gång beskrev det borgerliga samhället.
Jag skriver än så länge. För när Sandel skriver att synen på gåvor som värdeförstörelse är uttryck för en uppfattning om att ”rätt sätt att behandla vänner är att tillfredsställa deras preferenser – inte att utmana, utveckla eller fördjupa dem” börjar jag bli lite orolig. Då börjar jag fundera på om vi kanske ändå är på väg i samma riktning som ekonomerna. Fast utan att blanda in cash.
En kompis till mig sa en gång att jag är värdelös på att peppa. Det är jag nog, men jag tror också att jag vill vara det. Kanske som en reaktion mot alla Facebook-utrop som ”styrkekramar” och ”bästa” och ”geniet” i repliker mellan vänner där. Facebook är i och för sig inte verkligheten, men jag har ändå en känsla av att förväntningar på vänskap mer och mer börjar handla om en förväntan på bekräftelse. En vän ska säga ”jag förstår dig, du har rätt i din känsla, det du gör och vill och känner är riktigt”. En vän ska inte säga ”du tolkar din situation fel, du bör inte handla så där, jag håller inte alls med dig”. Alltså: en vän ska bekräfta en i ens ”preferenser”.
Eller är jag för hård? Det är klart att man ska vara beredd att lyssna på och stötta en vän när hen har det jobbigt i tillvaron. Men att alltid hålla med och aldrig kritisera är någonting annat.
Kritik är bara kritik
Vänskap ”när sig av en öppen reciprocitet som inte rättar sig efter tillfälliga nyttokalkyler eller givna förhållanden utan styrs av kravet på symmetri i individernas affektiva och moraliska engagemang”, skriver historikern Pierre Rosanvallon i ”Ett samhälle av jämlikar”. Symmetri i engagemang – det är det enda vänskapen kräver. I den ideala vänskapen finns inte något maktförhållande, det vill säga där finns inte något som gör att jag inte kan vara ärlig mot dig eftersom jag talar från en privilegierad position. Där råder jämlikhet. Och när jämlikhet råder blir kritik inte någonting annat än kritik. Då kan den som utsätts för kritik också bemöta denna, kan ge den kritiserande personen rätt eller fel. Kritik betyder då inte maktutövande eller kränkning eller försök att tysta den andra. Det betyder bara engagemang.
Om förväntningar på vänskap mer och mer handlar om förväntningar på bekräftelse så kan det bero på att ett ekonomiskt tänkande spiller över på områden där det inte hör hemma. Men det kan också bero på att vi börjar bli så ovana vid jämlika relationer att en ingrediens i sådana – rättfram kritik – känns omöjlig att tillämpa.
