Magdalena Anderssons (S) vårbudget är ett försök att korrigera den budget man tvingades ta över när alliansens budget vann riksdagsomröstningen i höstas. Decemberöverenskommelsen gav sedan Stefan Löfven och Andersson möjlighet att få igenom sina budgetar framöver genom att alliansen inte går fram med en gemensam motbudget. För våren 2015 innebär det korrigeringar och mindre justeringar samtidigt som stora skatteförändringar inte går att genomföra (skatterna fastställs för ett år i taget).
Vårbudgeten går därför inte att bedöma utifrån de enskilda förslagen. Det man får titta på är riktningen. Vad är det regeringen egentligen planerar? Vad är det finansdepartementet ser de kommande åren?
Då blir resultatet rejält nedslående för den som vill ha en rödgrön politik.
Regeringen satsar nämligen på att det gemensamma ska bli mindre och det privata större.
Hoppas på privat sektor
Låt oss börja med finansdepartementets prognos om ekonomin i stort. I år tror man svensk BNP ska gå över 4 000 miljarder kronor för första gången. Sedan ska ekonomin växa med över två procent varje år. Innan nästa val räknar man med BNP på 4 600 miljarder (löpande priser) vilket är en rejält ökad kaka att i så fall fördela.
Men det märkliga är att vårbudgeten faktiskt minskar den offentliga konsumtionens ökning mer än vad alliansen gjorde (diagram 1). Istället är det privat konsumtion regeringen satsar mest på.
Ordet konsumtion är ibland missförstått. Offentlig konsumtion betyder vård, skola och omsorg. Privat konsumtion betyder i högre grad köp av saker, resor och andra tjänster. Vad som ökar säger alltså en del om vad samhället satsar på.
Att offentlig konsumtion i tider av massarbetslöshet inte får ta ett rejält skutt uppåt betyder att Socialdemokraterna och Miljöpartiet räknar med att den privata sektorn ska lösa både arbetslösheten och mycket av välfärdssektorns problem. Det här rimmar mycket illa med löften om en rättvisare ekonomisk politik.
Skatterna ligger stilla
I borgerliga medier presenterades regeringens skatteförslag som något dramatiskt och allianspartierna hängde givetvis på. Men tittar man på skattekvoten så är det en väldigt liten justering som regeringen gör (2). Möjligen en enstaka procent av BNP under mandatperioden.
Det här betyder att skattesänkningarna som Anders Borg (M) genomförde och som jämfört med bibehållna skatter från 2006 innebär en sänkt skatteinkomst med 239 miljarder år 2014, nu bromsas och kommer 2019 innebära 236 miljarder i lägre intäkt än om 2006 års skattenivå gällt.
Inte mycket till återställare med andra ord. Tvärtom kan man säga att regeringen låser fast alliansens skattesänkningar i sina prognoser för de kommande åren.
Ingen kraftsamling för trygghet och miljö
Skatternas fastlåsning betyder att budgeten inte bryter en nedåtgående trend för tryggheten i landet. År från år har Borg lyckats minska på trygghetssystemens andel av BNP. Men vårbudgeten kommer detta fortsätta, ja, till och med i högre fart (3).
Det är svårt att få ihop denna minskning med tal om ökad trygghet. När BNP ökar är det uppenbarligen inte till sjuka och människor med behov som de nya resurserna ska gå.
För Miljöpartiet måste budgeten vara en märklig upplevelse. Trots att Åsa Romson gått ut och sagt att nytt globalt klimatavtal ska säljas in genom att klimatomställningen ska ge ökad tillväxt, så kommer den ökade tillväxten i Sverige innebära att när mandatperioden är slut har regeringen satsat mindre än vad alliansen gjorde som andel av BNP (4). Det är svårt att förstå logiken i att bjuda de borgerliga på den godbiten.
Ska tåget gå i tid?
Den kanske största debatten kring klimatomställning och kommunikationer i Sverige har varit det allt sämre järnvägssystemet. I vårbudgeten lovar regeringen därför att ”satsa” över 600 miljoner kronor på underhåll och ”kommande år” 1,2 miljarder per år.
Men tittar vi i relation till BNP betyder det att man minskar kommunikationernas andel jämfört med alliansåren före 2010 och man behåller ungefär samma låga nivå som Borg hade den sista perioden (5).
Tanken att tågen ska kunna gå i tid med de här staplarna i bakgrunden känns väldigt osäker. Det finns ingen omställning att tala om. För en sådan kostar.
Kassan är välfylld
Vårbudgeten är en justering men prognoserna för framtida år är en inriktning regeringen säger sig ha. Magdalena Anderssons huvudargument mot stora satsningar är att staten har underskott. Men samtidigt redovisar hon offentliga sektorns offentliga finansiella nettoförmögenhet: 751 miljarder kronor.
Att påstå att det inte finns resurser att investera är helt enkelt inte sant. Det skulle faktiskt räcka med att offentliga sektorn nästa år slutade skicka 120 nya miljarder till börsen, för att en rejäl offentlig investeringsboom skulle vara möjlig.
Det finns resurser till omställning och jobbskapande.
Men det finns idag ingen budget för det.
