#Lön hela dagen konstaterar att kvinnor har högre utbildning än män men lägre lön inom alla sektorer och i stort sett alla yrken på den svenska arbetsmarknaden. I siffror: Varje månad tjänar kvinnor i genomsnitt 3 900 kronor mindre än män. På ett år blir skillnaden 46 800 kronor.
Löneskillnaden mellan kvinnor och män är alltså 10,7 procent. Omräknat i tid betyder det att män får betalt för hela sin arbetsdag från klockan 8–17, medan kvinnor jobbar gratis efter kl. 16:09, varje dag.
Störst skillnad i högstusjobb
Samma dag släppte Stockholms universitet en studie i sociologi om könslönegapet. Den visar att lönegapet mellan kvinnor och män sedan 1980-talet har minskat inom de flesta yrkeskategorierna – men inte inom de yrken som har högst prestige. Även denna studie konstaterar att könslönegapet inte kan förklaras av kvinnors utbildningsnivå eller arbetslivserfarenhet.
Resultatet visar att utvecklingen för könslönegapet i yrken med hög prestige skiljer sig åt jämfört med utvecklingen för yrken som har lägre prestige, det vill säga låg- och medelprestigeyrken. I dessa yrken har könslönegapet mellan 1980-talet och 2010 minskat betydligt, vilket också är resultatet för genomsnittet av alla jobb.
Klassperspektivet hisnar
Dagen därpå presenterade LO sin årliga rapport Sveriges jämställdhetsbarometer 2020.
Tid, makt och pengar – jämställda och jämlika möjligheter att försörja sig livet ut. Här analyseras lönerna inte bara relaterat till kön, utan även till klass.
Och det är här det blir verkligt intressant, om alla de olika aktuella rapporterna läggs samman. För trots att könslönegapet alltså är störst i yrken med hög prestige är de ett annat mönster som framträder markant – det är arbetarkvinnorna som drabbas värst. Allra, allra värst. Och det handlar inte bara om lön. Nästan oavsett vilket område LO kartlägger i sin rapport – anställningsvillkoren, lönerna, arbetsmiljön och pensionerna – har kvinnor i arbetaryrken de sämsta villkoren och män i tjänstemannayrken de bästa (män i arbetaryrken och kvinnor i tjänstemannayrken placerar sig oftast mitt emellan, och har många gånger ganska likvärdiga villkor).
LO har sedan några år tillbaka valt att visa siffrorna för vad de kallar för faktisk månadslön, det vill säga att inte räkna om alla löner till motsvarande heltid – eftersom långt ifrån alla jobbar heltid. Och med denna mätmetod blir skillnaderna mellan könen hisnande: Den genomsnittliga faktiska månadslönen är 21 360 kronor före skatt för kvinnor i arbetaryrken och 27 435 kronor för män i arbetaryrken. För kvinnor i tjänstemannayrken är den faktiska månadslönen 34 410 kronor och för män 43 750 kronor.
Varför så stora skillnader i ett land som brukar framhållas som världens bästa på jämställdhet, och som av EU utsetts till ”bäst i klassen” på att agera för att hejda könslönegapet? Jo, för att kvinnor i arbetaryrken i genomsnitt jobbar 80 procent av en heltid, medan män i tjänstemannayrken jobbar i 97 procent av en heltid.
Tryggheten sticker ut
Men skillnaden stannar alltså inte vid lön. Ännu större skillnad ser vi om vi tittar på trygghet och arbetsmiljö. De trygga jobben är extremt ojämställt fördelade. Deltidsarbete såväl som tidsbegränsade anställningar är vanligast bland kvinnor i arbetaryrken. Och medan könslönegapet minskat över tid har utvecklingen vad gäller trygghet i anställning gått i motsatt riktning. LO kallar det för ”en omvandling i riktning emot ökad fragmentisering”. En utveckling som innebär att arbetsgivares möjlighet till ökad flexibilitet har ökat på bekostnad av arbetstagarnas behov av trygghet, kontroll och inflytande.
Arbetarkvinnor har sällan de trygga jobben. LO:s jämställdhetsbarometer visar att endast 44 procent av kvinnor i arbetaryrken har en anställning som innebär att jobbet både är fast och på heltid. Jämför vi arbetarkvinnor och tjänstemannakvinnor är skillnaden påtaglig – bland kvinnor i tjänstemannayrken är motsvarande andel 69 procent.
Vid en första blick på siffrorna kan det se ut som att kön spelar större roll än klass om vi jämför trygga jobb. För män ligger över lag bäst till vad gäller de trygga anställningsvillkoren. Bland män i arbetaryrken är andelen med trygga jobb 75 procent. Och allra högst andel fasta anställningar på heltid har män i tjänstemannayrken, 84 procent.
Men här finns en viktig skillnad. De deltidsarbetande tjänstemannakvinnorna gör det i betydligt högre grad (25 procent) frivilligt, för att ta hand om barn. Den deltidsorsaken bland kvinnor i arbetaryrken är endast 7 procent. Arbetarkvinnorna jobbar i stället deltid för att de inte får tillgång till de trygga jobben på heltid – på deras arbetsmarknad finns inte de jobben i samma utsträckning.
Även vad gäller arbetsmiljö finns enorma skillnader i möjligheten till inflytande och kontroll. Kvinnor i arbetaryrken är helt enkelt mer styrda än andra. Var fjärde kan inte alls påverka sin arbetstakt och nära en tredjedel har ingen möjlighet att ta korta pauser under arbetsdagen. Arbetsvillkor som ger möjlighet till utveckling och stimulans är vanligare bland tjänstemän än bland arbetare.
Mycket kan göras
Sedan rörelsen #Lönheladagen bildades för åtta år sedan har klockslaget flyttats fram från klockan 15:51 till klockan 16:09. Med den förändringstakten kommer vi att nå jämställda löner först om 23 år. Så vad behöver göras?
Just nu pågår kampanjen Försvara turordningsreglerna i Las, och den är naturligtvis en viktig pusselbit. Tryggheten i anställning är hotad. Men än viktigare än Las-striden är alla de tillfälliga anställningarna och deltidstjänsterna, timvikariaten och utvecklingen av gig-jobb. Den arbetsmarknaden leder till löner det inte går att leva på – och mönstret är tydligt: Arbetarkvinnorna drabbas värst.
Vi ser det kanske allra tydligast när vi tittar på pensionerna: kvinnor som varit anställda i arbetaryrken har den lägsta totala pensionen, i genomsnitt 16 100 kronor i månaden före skatt, visar nu LO:s Jämställhetsbarometer. Högst total pension har män som varit anställda i tjänstemannayrken, 33 200 kronor i månaden. Mer än dubbelt så mycket som kvinnor i arbetaryrken! Däremellan placerade sig män som varit anställda i arbetaryrken och kvinnor som varit anställda i tjänstemannayrken, med genomsnittliga totala pensioner på 20 100 och 23 100 kronor i månaden före skatt.
Därför är de pensionskrav som nu lyfts fram i avtalsrörelsen avgörande. Statens inbetalningar till den allmänna pensionen måste öka så att både grundskyddet och inkomstpensionen kan förbättras. Men det handlar också om att åldersgränserna för kollektivavtalad tjänstepension behöver tas bort för arbetare i privat sektor så att hela arbetslivet räknas, att reglerna för att få sjukersättning måste bli mindre stränga så att den som slitits ut i ett långt arbetsliv inte ska tvingas ta ut pension i förtid, med livslångt försämrad pension som följd.
Individualiserad försäkring
Föräldraförsäkringen behöver individualiseras – självklart ska män och kvinnor ta lika ansvar för sina barn!
Dessutom behöver vi en kraftigt ökad tillsyn och skärpta sanktioner kopplat till kravet på lönekartläggning. Vi vet att det spelar roll!
Men striden handlar även om att vi måste ha mer insyn när det kommer till lön, en fråga som EU faktiskt drivit de senaste åren genom tydliga rekommendationer till medlemsländerna.
Metoo visade oss att vittnesmål om sexuella övergrepp och trakasserier kan mobilisera för förändring. Nu behöver vi på motsvarande sätt prata om våra löner – redovisa dem öppet, tänka som kollektiv och agera som kollektiv. Vi behöver höja golven, kämpa för trygghet och motverka individuell lönesättning bakom stängda dörrar.
Varför ska löner vara hemliga? En total öppenhet, gällande alla löner, på alla jobb – oavsett företagets storlek – borde vara en självklarhet, förankrad i lagstiftning. Först när vi vet hur verkligheten ser ut kan vi ju uppröras över den och gå samman för att förändra.
