Inledningsvis höll den chilenska regeringen och högerpresidenten Sebastian Piñera fast vid den diskursen: Kravallerna var ideologiskt drivna, radikaliserade ungdomar ur medel- och överklassen sökte återuppväcka romantiken från kampen mot diktaturen – med liten sympati från allmänheten. Om de inte rentav var organiserade av utländska agenter.
Men i mitten av oktober demonstrerade mer än en miljon människor i Santiago, kanske en femtedel av stadens befolkning. Och den senaste opinionsundersökningen visar att bara 14 procent stödjer Piñera idag, mot 70 procent som har en negativ uppfattning om honom.
Enligt en annan opinionsundersökning tror 79 procent av de tillfrågade att ”demonstrationerna kommer ha positiva följder”, medan bara 9 procent tror de skadat Chile.
Det har blivit uppenbart att upproret speglar ett bredare missnöje – men mot vad? Var Chile inte en framgångssaga?
Dyrt att leva i landet
Chile har privatiserat vatten, el, gas och kollektivtrafik, pensioner baserade på fonder som PPM-delen i Sverige, och ett lapptäcke av privata sjukförsäkringar liknande USA före Obamacare. Många skolor är privata och högre utbildning är avgiftsbelagd. Chile placerar sig konsekvent högt i internationella index som Economic Freedom.
Det förmodade miraklet ligger i att Chile sedan 1990 ungefär femdubblat sin BNP, som idag är den högsta i Latinamerika; i regionen i genomsnitt tredubblades den under samma tid. Med officiella siffror har fattigdomen halverats på 10 år.
Så vad är det demonstranterna är så arga på?
Två svar brukar återkomma i intervjuer och diskussioner på deras egna forum: ojämlikheten och hur dyrt det är att leva i landet.
På Gini-indexet över ojämlikhet, som går från 0 till 1, får Chile 0,48 enligt Världsbankens beräkning, vilket gör det till det 19:e ojämlikaste landet i världen; i Sydamerika ligger bara Colombia före, och Paraguay praktiskt i stort sett jämsides. Alla andra länder på samma nivå ligger i Centralamerika, Karibien eller Afrika och de flesta är extremt fattiga.
– Chiles ekonomi bygger på jordbruk, fiske och gruvdrift, med liten industri. De flesta jobb det genererar, som i fruktodlingar, vingårdar och fiskodlingar, är dåligt betalda, och dominerade av transnationella företag. De genererar värde i landet, men det når knappast resten av ekonomin innan det försvinner ut ur den igen. Företagsvinster och inkomster för de allra översta inkomstskikten blåser upp statistiken, men de märks inte för folk i allmänhet, säger Andres Pizarro, chilensk ekonom numera verksam i Argentina.
I någon annans fickor
Chiles BNP/capita är runt 150 000 svenska kronor. Men av alla arbetande chilenare tjänar, enligt forskningsstiftelsen Fundacíon Sol, 54 procent under 350 000 chilenska pesos efter skatt i månaden, vilket blir runt 4 500 kronor, eller 54 000 kronor per år. En genomsnittlig pension är samtidigt runt 300 000 pesos för män och 200 000 för kvinnor. Siffrorna tycks bekräfta att merparten av alla rikedomar som produceras i landet hamnar någon annanstans än i folkmajoritetens fickor.
– Att leva i här innebär att dra på sig miljontals pesos i studieskulder och när man kommer ut från universitetet hamnar man ändå på ett jobb för 300 000 pesos varav man lägger en stor del på resan till och från jobbet, och att bo kvar hos föräldrarna eftersom det är omöjligt att ha råd med en lägenhet, att man kan arbeta 30 år och fortfarande få en pension som inte går att leva på, och att be att man inte blir sjuk eftersom det skulle göra en bankrutt, säger Melanie, som är antropolog men arbetar på biblioteket på ett privat universitet, och deltar i protesterna sedan de började.
Eftersom hon deltar i protesterna vill hon inte framträda med bild och efternamn.
– Jämförelser av fattigdom mellan Chile och andra länder fångar inte upp att det är ett land där nästan allt kostar. Det är inte samma sak att vara fattig någonstans där utbildning, sjukvård och annan samhällsservice trots allt är gratis, säger Andres Pizarro.
”Min hyra är hälften av lönen”
Enligt en genomgång av spanskspråkiga BBC har Chile de högsta hyrorna i Latinamerika, den näst dyraste kollektivtrafiken efter Brasilien (där biljettpriserna också ledde till stora demonstrationer för ett par år sedan), de tredje högsta elräkningarna och de dyraste medicinerna. Sidan Expatistan, som sammanställer en lång rad källor på länders prisnivåer i en algoritm, räknar fram att levnadsomkostnaderna är 60 procent högre i Chile än i Argentina, ett land med jämförbara lönenivåer. Men varken BBC eller Expatistan tar med kostnaderna för utbildning, privat vård och privat sjukförsäkring i beräkningen.
– Min hyra är nästan hälften av min lön, och jag hjälper varje månad min mamma eftersom hennes pension inte räcker till vårdkostnaderna. Och jag ser ändå mig själv som priviligerad. Många har kontokortsskulder över öronen för att de inte klarar sig till månadens slut. Det finns en epidemi av beroende av lugnande och ångestdämpande mediciner som människor tar för att orka med vardagslivets press, säger Maximilians, en annan demonstrant, som själv arbetar på ett lyxhotell och bor i centrala Santiago.
Tillväxt på papperet
En intressant fråga är: BNP beräknas genom att summera försäljningsvärdet av allt som landet producerar under ett år. Med tanke på att mycket som är gratis i andra länder är varor på marknaden i Chile, och många gånger till högre priser – kan det vara så att den chilenska ekonomins framgångar blåsts upp i statistiken?
– Absolut, vi har haft tillväxt på pappret som inte motsvarar vad som verkligen hänt med levnadsstandarden för folk i allmänhet, säger Andres Pizarro.
En slutsats man kan dra av upproret i Chile – en social explosion som inte föregåtts av någon uppenbar ekonomisk kris – är att det bekräftar tesen från ekonomerna Wilkinson och Pickett i boken ”Jämlikhetsanden”, att starkt ojämlika samhällen i sig framkallar stress och ångest. En annan att det är just de samhällena som skönmålas av vårt sätt att mäta och beräkna ekonomisk framgång.
