Men den nya budgeten – den som skulle vara ”nystart” och den som miljörörelse och radikala röster inom Socialdemokraterna hoppats på som en ändrad inriktning vad gäller investeringar och stöd till de som har det sämst – är faktiskt mptsatsen. Magdalena Andersson (S) återgår till den nyliberala inriktning som gällt i decennier för både borgerliga som socialdemokratiskt ledda regeringar.
Det ser vi på många områden.
Klyftorna fortsätter öka
När den privata konsumtionen höjs kraftigt framöver och den offentliga inte följer med, så betyder det ökade klyftor i samhället. De gemensamma välfärdssatsningarna är mindre än satsningarna på det privata. Enda undantagsåret är 2020, och allt annat vore ju absurt i en pandemikris. Men framöver innebär budgeten fortsatt ökade klyftor.
Orsaken till den här utvecklingen är inte svår att se. Det beror på att skatterna sänks i Sverige, målet är fortfarande att pressa ner skattekvoten till 42 procent. (2006 låg den istället på över 48 procent.) De här få procenten får enorma konsekvenser för vad staten och i förlängningen kommunerna har möjlighet att göra.
Miljarderna som försvann
Lägger vi samman skattesänkningarnas konsekvens på offentliga finanser så är det faktiskt 345 miljarder kronor mindre i skatteintäkt kommande år än om skattekvoten hade legat kvar på 2006 års nivå. Det är en extrem förändring – och den ser vi i hur tryggheten har förändrats. Kommande år är minskningen 169 miljarder kronor mot samma område 2006. Det är barn, gamla och sjuka som betalar priset för denna stadiga försämring.
Grön satsning blev – blå
Det stora uppdraget enligt de flesta linjetal om coronakrisens efterspel ekonomiskt, har varit tal om storskaliga satsningar på omställning. Ny, energi, renare miljö, minskade utsläpp.
Det här sker inte. Allt detta blir 0,4 procent av BNP och ska sedan minska kommande år, så att vi efter nästa val är tillbaka på samma andel som före pandemin. Ekonomiskt har de gröna inte fått ut några riktiga förändringar i budgeten, även partiets egen skattepolitiska talesperson (Rebecca Le Moine) konstaterar att budgeten innehåller cirka 30 miljarder kronor i klimatskadliga subventioner, en summa som är 2,5 gånger så stor som hela den statliga satsningen på miljön.
Det här är ett extra stort misslyckande för klimatpolitiken då offentliga sektorn inte saknar resurser för en snabb och omgående omställning. De offentliga finanserna är inte ”satta i skuld”, den offentliga finansiella förmögenheten är faktiskt – trots pandemin – över 1 000 miljarder kommande år. Och det betyder i praktiken 1 000 oanvända miljarder.
Hur lösa massarbetslösheten?
Det kanske mest märkliga är att budgeten samlat inte innehåller några satsningar på att ta Sverige från den ökade massarbetslösheten på nära tio procent, till en mer normal nivå för EU -änder. Det som genomförs är skattesänkningar för företag som anställer unga, men det är en metod som tidigare visat sig meningslös och som kostar tio miljarder per år.
Orsaken till denna märkliga passivitet för en S-regering kan ses i en sammanställning av statens investeringar i ekonomin. Trots det stora offentliga finansiella överskottet är investeringarna fortfarande under tre procent av BNP.
Det här får effekter på välfärd och trygghet – offentliga investeringar i skola, vård och omsorg skapar jobb – men också i klimatfrågan då staten är den enda aktören som kan ställa om trafik och andra infrastruktur system snabbt.
En statlig investering kan ju vara direkt klimatfarlig, som satsningar på flygplatser, men en passivitet är ändå ett tecken på att politiken inte tar tag i vare sig arbetslösheten eller klimatkrisen.
Där ligger det stora misslyckandet. Omställningen som inte blir av. Magdalena Andersson har förhandlat fram en budget som mer ska lugna de borgerliga än ställa om samhället i en grön och jämställd inriktning.
