Pengarna måste alltid röra sig eftersom hela ekonomin bygger på lån som ska ge intäkter. Minut för minut, sekund för sekund. Allt i ekonomin är ju ett slags lån. Även den som köper en aktie lånar ju ut sina pengar till bolaget och förväntar sig ränta – avkastning tillbaka.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Den som köper en bil lånar, den som bygger ut hus lånar och den som betalar ett hotell under en resa lånar från banken med kreditkortet, även om lånet bara handlar om några timmar eller några minuter.
Flödet stannade av
Men när bankerna inte litar på varandra (vilket var det som hände när den amerikanska storbanken Lehman Brothers gick i konkurs eftersom de inte fick låna pengar till likviditeten) så stannar hela flödet.
Handelsbanken lånade inte ut till SEB som inte lånade ut till Swedbank som till slut bara kunde klara sig genom att låna från Riksbanken. Finanskrisen ledde sedan till sänkta räntor, försvunnen inflation och inte (som vid tidigare finanskriser) motsatsen. Detta då världens centralbanker unisont skickade in enorma summor nya pengar i systemet för att ”återskapa förtroendet”.
Centralbanker är detsamma som att staten gör det, att vi har ”oberoende” centralbanker handlar bara om att besluten inte ska påverkas av politiska åsikter eller alternativa teorier om hur ekonomin ska kunna må bra. Centralbankerna styrs i praktiken av samma ekonomiska teorier, och därmed rullar samma åtgärder ut över hela världen. Efter några skälvande dagar började bankerna återigen fungera. Det vill säga, man började återigen låna varandra pengar inom finanskapitalet. Däremot lånade man inte ut till det som kunde lösa krisen – investeringar.
Minusränta, eller åtminstone nollränta, är ingen ny sak. Det har funnits i Japan sedan bankkriserna där på 1990-talet. Men nu började Federal Reserve i USA, Bank of England och Europeiska centralbanken använda minusränta, och självklart följde de små lydiga ”Följa John”-bankerna som den svenska Riksbanken efter – för de små centralbankerna kan i praktiken inte agera emot de trender de stora skapar. Men vad betyder det egentligen?
Pengarna går inte till medborgarna
När en centralbank producerar väldigt mycket digitala pengar som går in i finanssystemet så betyder det att samhällets samlade lån ökar enormt. Enligt IMF skickade de stora staterna in 17 000 miljarder dollar för att stävja finanskrisen. Det är i så fall den största enskilda offentliga stödinsats mänskligheten gjort. För alla de politiker som är emot bidrag och offentlig expansion så borde detta vara en mardröm, men det finns ingen borgerlig eller socialdemokratisk makthavare som har kritiserat det här.
Orsaken är att pengarna inte går till medborgarna. Det är skapade pengar som ökar det finansiella systemet, luftpengar skulle någon kanske skriva som trodde att pengar har ett värde baserat på ett samhälles produktion eller ett samhälles sparade guldtackor. Men pengars enda värde är att de godkänns som betalmedel av de som tar emot dem. Och när en bank plötsligt gratis kan låna tio, hundra, ja flera hundra miljarder så är det ju inget bankägarna klagar över.
Enligt de ekonomiska teorier som styr nyliberalismen borde detta pengaflöde leda till kraftigt ökad konsumtion, inflation och höjda löner. Ju mer pengar, desto mer fart på ekonomin. Men det är inte det som hänt.
Pengarna har inneburit att bankernas ”säkerhet”, det vill säga icke använda kapital, har ökat (vilket ju är en märklig tanke eftersom det är gratispengar) samtidigt som det mesta av pengarna använts för olika finansiella spel. Derivat har varit bankernas nya spelplan. Och givetvis börsmanipulationer där de stora bankerna i USA kunnat köpa sina egna aktier och därmed ”höja värdet” på bankerna.
Ett sådant exempel var historien bakom Islands bankers enorma uppgång på 00-talet. De isländska bankerna köpte sina egna aktier och blev allt ”rikare” och mer ”värda” tills luften gick ur alltihop när de började utmana andra länders banker om marknadsandelar.
Farlig spiral åt fel håll
Åtta år efter finanskrisen har de amerikanska stora bankerna ökat sina värden med 84 procent och tredubblat kontanterna i sina system. Men grundorsaken är att Federal Reserve och de andra centralbankerna ökat skulderna/lånen så att de idag är tre gånger hela världens BNP.
Alla de samlade stödprogrammen (det kallas kvantitativa lättnader) från USA, EU och Japan beräknas till 116 500 miljarder kronor. Men varför måste staterna genomföra denna långtidsräddning via minusräntorna? Globalt handlar det om att staterna är inmålade i ett hörn av ägarna till bankerna.
Det är nämligen inte så att banker blivit så stora som de är – så stora att de är ”för stora för att få falla” – av sig själva. Det är inte effektiva insatser i samhällets ekonomi med stöd till sparare, företagare eller husbyggare som skapat storleken.
Istället är det så att banker jorden runt ständigt monopoliseras och hela tiden gjort det med centralbankernas godkännande. De amerikanska bankerna har ätit upp de svagare och de svenska bankerna har gjort samma sak. Inte bara banker – idag anses det helt självklart att en bank ska äga försäkringsbolag eller stora fondbolag, allt mer av finanskapitalet samlas runt några få och det är klart att de till slut blir för stora.
Det här är något som var svårt före 1999 då USA tog bort restriktionerna för bankernas sammanslagningar. Och andra länder tog efter. Det kan vara viktigt att komma ihåg: de stora megabankerna är skapade genom att politiken accepterat och till och med stött utvecklingen. Centralbanker har länge menat att större banker är säkrare banker. Men i själva verket är större banker bara mer makt.
Det enda som kan hålla igång systemet när bankerna inte är intresserade av att fungera som samhällets investeringsmotorer är minusräntor och ökad finansspekulation. Och det här är en farlig spiral åt fel håll. För det är ju inte bara banker som spekulerar. Allt större del av kapitalet som normalt skulle användas till nya företag och investeringar söker sig istället till just finansplaceringar som i grunden bygger på de billiga pengarna minusräntan skapat. Trots billiga lån blir det mer lönsamt att inte investera utan hellre spela.
När centralbankerna skapat dessa minusräntor har man haft olika argument. I Sverige hörs det lite absurda argumentet att riksbanken vill få fart på inflationen. Men det har inte fungerat.
I stället har det till slut inneburit att centralbankerna själva köper upp lån från staterna vilket teoretiskt ska göra det nödvändigt för banker och finansinstitut att börja låna ut till annat än statens obligationer. Men även det har misslyckats. Bankerna lånar inte ut till produktion och konsumtion. Man lånar ut till placeringar. Företagen själva lånar därför allt mer direkt via egna obligationer.
Inte heller har de billiga pengarna gjort att företag och finansinstitut velat överföra en del av överskottet till högre löner för anställda. Konsumtionen stöds i stället via nya lån, korta som långa, som löntagarna får mycket svårt att betala om minusräntan plötsligt blir en vanlig ränta.
Idag talar centralbankerna om att ”undantaget” måste få ett slut. Höjningar ska komma ”snart”. Men i Japan har den här situationen gällt i över 30 år nu. Snart kan alltså vara en väldigt lång tid.
De ekonomiska teorierna har fel
Jo, de ekonomiska teorierna säger att minusränta inte kan fungera och absolut inte fortsätta hur länge som helst. Men de ekonomiska teorierna har fel.
För den verkliga orsaken till minusränta, nödvändigheten att ständigt stödja och rädda de stora privata bankerna som är ”för stora för att falla” kommer inte att försvinna.
