Som mycket annat handlar det om att man vill åstadkomma något annat än det man formellt diskuterar.
Från borgerliga ekonomer varnas det för inflation som en del i kampen mellan vinst och lön. De menar att löneökningar innebär att inflationen tar fart.
Det är ett mycket märkligt argument och det finns ingen statistik som tyder på det. Tvärtom.
Påståendet att löntagarna skapar inflationen är mycket märkligt eftersom alla ekonomer vet att löntagarna faktiskt inte styr priser överhuvudtaget.
Ägarna sätter priser
Det är en av de grundläggande maktrelationen inom vårt ekonomiska system. Det finns ingen möjlighet för löntagare att styra priserna, ingen löntagare får bestämma ett bolags priser eller avtal med priser. Det är helt och hållet ägarnas makt.
Det är ägare av industri, av distribution och försäljning som påverkar priset genom att bestämma vad andra ska betala för varan eller tjänsten.
Om priserna stiger beror det på att några aktivt tagit beslut att höja sina priser, orsakerna kan förvisso vara flera: höjda energipriser, höjda råvarupriser eller en jakt på höjda vinster. I varje del av en vara eller en tjänst är det ägarna som sätter priserna. Inte löntagarna.
Så ska man diskutera inflation bör man börja med att titta på de som styr priserna.
Det här kan statistik också visa.
Intäkt för frysta löner
Det kanske starkaste argumentet mot att lönerna skulle vara det som driver fram inflationen är att det faktiskt är priserna som stiger först.
Om man gör ett diagram över produktionspriserna (alltså fabrikens pris) och löneutvecklingen sedan 1960-talet så kan man enkelt se vilken kurva som stiger först.
Hela tiden ökar priserna först, vilket tvingar fram högre löner när arbetarna kompenserar sig för prisökningarna.
Prisökningarna tar fart under det första kvartalet 1969.
Tre kvartal senare börjar lönerna öka snabbare. Några år senare händer samma sak. Prisökningarna accelererar från tredje kvartalet 1972 och lönerna börjar öka först under andra kvartalet 1974. Så här kan vi fortsätta under hela perioden.
Men låt oss hoppa framåt i tiden. I början av år 2000 tar prisökningarna fart igen. Det tar något år innan lönerna då börjar höjas. Och så fortsätter det. Inflationen går upp igen 2005 men lönerna rör sig långsamt. Och på samma sätt 2019.
Ändå tas varje ny inflationsrapport till intäkt för att löneökningarna måste hållas tillbaka. Det är en märklig blindhet medierna och nationalekonomerna visar upp här.
Väljer den lata vägen
Sedan 60-talet har produktionspriserna börjat stiga innan lönerna tar fart. Som minst har det dröjt ett år innan producentpriserna lett till högre löner. Som mest två år.
Eftersläpningen beror bland annat på att det tar ett tag innan högre produktionspriser slår igenom i högre priser i affärerna. Men också för att löner omförhandlas mer sällan än producentpriserna som kan stiga eller sjunka från en dag till en annan.
Om någon ska anklagas för att ”driva på” inflationen så bör det ju rimligen vara den som höjer sitt pris först.
Det kan tyckas vara konstigt att företag höjer sina priser när tiderna börjar bli bättre och man lättare kan sälja. Men målet för företaget är ju inte att producera och sälja så mycket som möjligt, utan att gå med så stor vinst som möjligt.
I tider av hård konkurrens kan man ibland tvingas till sänkta priser trots bättre konjunktur, men oftast gäller motsatsen.
Det är enklare att få upp en vinst snabbt genom att höja sina priser än genom att producera billigare eller sälja mer.
Så länge inget tvingar företagen att sänka priserna så väljer de den lata vägen.
Och det är detta val som sätter i gång den spiral som blir inflation.
