Och tittar vi i ett kortare perspektiv, sedan 2015 och räknar militärkostnaderna i kronor och ören i stället för i förhållande till BNP så har pengarna till försvaret – oräknat extra tilldelningar – ökat med cirka 10 procent.

Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141  

Och nu vill Socialdemokraterna alltså, med stöd av MP och V, öka det med ytterligare 15 procent under kommande mandatperiod, medan M, Kd, och C vill ge ungefär 20 procent mer. Sverigedemokraterna och Liberalerna vill öka anslagen allra mest, de vill ha en ökning på mellan 20 och 25 procent.

Men på lite längre sikt vill tre av allianspartierna dessutom öka försvarskostnaden mer –  till 2 procent av BNP, vilket betyder mer än en fördubbling av nuvarande anslag. I reda pengar handlar det om att försvaret i framtiden ska få runt 100 miljarder kronor om året. Plus det som BNP ökar.

Detta stämmer också väl överens med vad Nato kräver av sina medlemmar, att de ska satsa minst 2 procent av BNP på sin krigsmakt.

Ryssen kommer

Som skäl till de nya satsningarna på försvaret, den kostnadspost som så sent som för ett par år sedan kallades särintresse av den moderate finansministern och statsministern, brukar anges den ryska invasionen av Krim och en allmän rysk upprustning.

Den ryska upprustningen kan diskuteras. Efter kalla kriget hamnade det forna Sovjetunionen och blivande Ryssland i en djup ekonomisk kris. I praktiken genomförde då Sovjet–Ryssland en mycket kraftig nedrustning. När sedan ekonomin vände uppåt genomgick det ryska försvaret en rejäl upprustning och modernisering, trots detta var den ryska krigsmakten mycket svagare än under Sovjettiden.

De ryska försvarskostnaderna har gått upp och ned, mycket beroende på landets oljeintäkter och olika sanktioner. Under 2008 och 2009 uppgick försvarskostnaderna till cirka 2 procent av bruttonationalprodukten. Men sedan sjönk Rysslands BNP kraftigt och landet genomgick nya ekonomiska kriser.

Trots kriserna behöll Ryssland ungefär samma anslag till sitt försvar vilket fick till följd att försvarets andel av BNP ökade kraftigt, trots att inte mer pengar betalades ut. I Sverige var förhållandet det motsatta: samtidigt som de faktiska anslagna av pengarna till försvaret ökade så minskade andelen av BNP.

Ryssland har sedan förstärkt sin försvarsbudget och genomfört en rad militära satsningar. Förra året bröts dock den tendensen på grund av Rysslands ekonomiska problem, 2017 minskade enligt beräkningar av Sipri, Ryssland försvarsutgifter med cirka 17 procent.

Osannolikt scenario

Den svenska satsningen på försvaret motiveras med att Sverige försvarsförmåga har minskat under de senaste åren samtidigt som situationen i norra Europa blivit mer spänd. Under flera år riktade Ryssland en större kraft på att stärka sina militära positioner i västra delarna av landet och i Kaliningrad vid Östersjön.

Men under de senaste åren har Ryssland koncentrerat sin styrka på de mellersta delarna, inte minst efter invasionen av Krim och stödet till de upproriska proryska miliserna i Ukraina. Satsningen på Östersjön och Sveriges närområde har fått stå tillbaka.

Men det är sant att det svenska försvaret försvagats och det gäller framför allt incidentförsvaret. Sverige har idag svårt att avvisa utländskt flyg och främmande rörelser vid våra gränser. Många menar att ett litet land måste kunna hålla koll på sina gränser för att bli respekterat.

Men att det skulle finnas anledning för Sverige att bygga upp ett invasionsförsvar är en helt annan sak. De scenarier som bygger på att främmande makt, Ryssland, skulle invadera och ockupera är mycket osannolika.

Stabil situation i Baltikum

I stället handlar de flesta scenarier som anhängare av upprustning av det svenska försvaret för fram om en kris där Ryssland anfaller de baltiska staterna. Då skulle Sverige ha en viktig strategisk betydelse, framför allt genom Gotland.

En av de främsta förespråkarna för svensk upprustning är organisationen Kungliga Krigsvetenskapsakademien där Karlis Neretnieks hävdar att säkerhetsläget förändrats radikalt efter den ryska annekteringen av Kim.

– En följd av detta är att Sverige måste stärka sitt försvar och göra det svårare för Ryssland att ”låna” svenskt territorium för att bedriva krigföring i Baltikum och försöka hindra Nato att ingripa. Som ett andra steg ska vi också gå med i Nato, säger han.

Kritiker av dessa scenarier som Sven Hirdman, Lars Ingelsten och Pierre Schori menar dock att det finns inte någon faktabakgrund som stöder att risken för Sverige har ökat. Deras analys utgår bland annat ifrån att situationen i Baltikum är mer stabil än tidigare och att alla krigsplanerna bygger på att länderna i Baltikum, för övrigt medlemmar i Nato, skulle attackeras av Ryssland.

Närmar sig Nato

Den svenska debatten har på senare tid dominerats av en semantisk fråga, Alliansen och försvarsberedningen menar att ett angrepp på Sverige ”inte kan uteslutas” i stället för den gamla skrivningen som säger att ett angrepp är ”osannolikt”. Vad skillnaden egentligen är är svår att slå fast.

Däremot är det klart att Sverige genom olika avtal och övningar ytterligare närmat sig Nato. Att Sverige dessutom beslutat sig för att köpa in det amerikanska robotsystemet Patriot gör att banden med Nato ytterligare stärkts. Kostnaden för systemet är tio miljarder i det första skede och sedan det dubbla i drift, underhåll och uppdateringar.

Uppenbart är att Sverige satsar stora pengar på en militär upprustning, att skälen militärpolitiskt inte är uppenbara och att landet närmar sig Nato med hög hastighet.

Anmärkningsvärt är att det finns en så stor enighet, med undantag för frågan om en formell anslutning till Nato, mellan de svenska riksdagspartierna.