Så mässar prylbantar-profeten Ryan Nicodemus i dokumentären ”Minimalism”, en av de mest sedda på Netflix just nu. Filmen följer Nicodemus med kompanjon, två sköna singelkillar, som hoppat av sina karriärer, slutat knarka konsumtion och gett sig ut på vägarna för att predika de få ägodelarnas frälsning. De är omslagspojkar för ”minimalismen”, en ny väckelserörelse för sekulära stadsbor som rensar sina hem från saker som saknar ”mening” för att få ”tid och energi”. Vissa ”hoppar av ekorrhjulet” helt och hållet, flyttar till ett litet spartanskt trähus på hjul för hålla nere omkostnaderna och minska sitt ekologiska avtryck. Tänk ”Henri David Thoreau men med wifi”, som tidningen Boston Globe kärnfullt formulerade det. Declutter, downsize eller prylbantning är närbesläktade fenomen. Inredningstidningar, Instagram och den minimalistiska bloggosfären svämmar över av bilder på sladdfria hem och antiseptiska helkaklade köksmiljöer.
Alla skaffar också en ”kapselgarderob” med få utvalda kvalitetsplagg (läs svindyra merinoull-koftor och designerjeans). En annan stark trend är att rensa bokhyllan och vända bokryggarna in mot väggen för ”ett visuellt lugn”, som en minimalistbloggare uttrycker det.
Rörelsens ekologiska och konsumtionskritiska ideal är inspirerande. Och visst skulle de flesta vilja slippa sladdtrassel i hörnen och må bättre av att äga färre prylar. Men det är något som skaver.
De bokskrivande och bloggande minimalist-predikanterna har samma medelklassiga bakgrund. Den största svenska minimalist-bloggen drivs av powerparet Elisabeth Byström, civilekonom på Finansinspektionen, och civilingenjören Johan Ernfors som nyligen gett ut boken ”Prylbanta” på Norstedts förlag. Deras ”resa” började när de backpackade genom Asien och såg fattiga människor på gatan och ”de tycktes ändå mer lyckliga, närvarande och mindre stressade … De levde enklare liv med färre distraktioner där relationer och tid med varandra stod i fokus”, skriver de på Instagram. Om de talade med någon av de fattiga människorna framgår inte. Inte heller om minimalismparet någon gång funderat över sin privilegierade position i den postkoloniala världsekonomin. Dessutom verkar de helt ha missat de hundratals forskningsstudier som visar att (ofrivillig) fattigdom skapar skadlig stress, ofta leder till ensamhet, ohälsa och en förtidig död. I en DN-intervju säger Johan Ernfors dessutom: ”De som drabbas av utmattningssyndrom eller utbrändhet påtalar ofta att överbelamrade hem gör dem stressade.”
Men är verkligen vårstädning i garderoben det bästa botemedlet mot utbrändhetsepidemin?
Städar bort klassbegreppet
En annan framstående minimalist är den avhoppade stjärnadvokaten Michael Wernstedt. Han äger endast 100 ägodelar och bor i kollektiv på Östermalm med inhyrd städhjälp och kock. Michael Wernstedt är också partiledare för ”Initiativet”, minimalismrörelsens politiska gren, som än så länge saknar partiprogram. Planen är att politiken ska formas genom workshops på nätet. Initiativet och en uppsjö av nyutkomna minimalismböcker hyllar fritiden, men det talas väldigt lite om politiska krav på arbetstidsförkortning. Minimalisterna har också städat bort alla föreställningar om klass. I stället är det ”lägre utgifter som utgör grunden för finansiell frihet”, som en bloggare föreslår. Säg det till en ensamstående förälder med en arbetarlön eller en fattigpensionär. De flesta kan säkert leva lite mer ekonomiskt i vardagen men det är ofta ett medelklassprivilegium att gå ner i arbetstid utan att gå ner sig i privatekonomisk oro.
Inte heller kvinnors energislukande projektledarroll i hemmet, osäkra anställningar eller ett hårdare tempo i arbetslivet är något som upptar minimalisternas tankevärld. Den politiska analysen stannar i det egna lilla livet. Initiativets partiprogram och prylbantarnas kliniska lägenheter ekar lika tomma som deras maktanalys.
I sina värsta former framstår den nya minimalism-rörelsen som ett fattigdoms-lajv för bortskämda innerstadsmäniskor som vill distansera sig från arbetarklassens vulgära prylsamlande. De skalar ner, lever ”enkelt” men behåller sin status genom ett privilegierat poserande i sociala medier. Medelklassamerikaner kan sälja sina dyra lägenheter, flytta till små trähus på hjul och skryta om det i Youtube-kanaler. Samtidigt lever var fjortonde amerikansk familj i husvagn, utan att ha något annat val. Få skulle kalla trailer park-folket för minimalister, desto vanligare är den avhumaniserande benämningen ”vitt skräp”.
Kommersiell paradox
Och så var det där med klimatet. I stridsskriften ”Det här förändrar allt” skriver aktivisten och författaren Naomi Klein att ”vår ekonomi är i krig med många livsformer på jorden, inklusive människan”. Men i väntan på den totala omställning av det ekonomiska systemet som Klein efterlyser, kanske minimalismen kan utgöra en vapenvila med fossilkapitalet? När klimatkollapsen är så nära förestående borde vi väl ändå pröva alla vägar ut ur konsumtionssamhället? Problemet är att prylbantningen framträder mer som en rituell snuttefilt än en framkomlig väg ut ur det här samhället. Att sortera kalsonger i garderoben är säkert rogivande men världen brinner likväl utanför det gardinbefriade fönstret. Minimalist-rörelsens lyx-asketiska uppror bidrar med sitt privilegierade poserande paradoxalt nog till en kommersialisering av konsumtionskritiken. Rörelsens predikanter uppmanar oss att köpa deras instruktionsböcker, slänga gammalt skräp och skaffa nya, mer meningsfulla (dyra) prylar. Allt ska bort (men avstå för guds skull inte från din Macbook).
Ian Svenonius skriver i tidskriften The Jacobin att minimalisternas tankegods delvis skapats av teknikjätten Apple som ”har vänt världen upp och ner genom att göra ägodelar till fattigdomssymboler och att inte äga någonting signalerar välstånd och makt”. När den sista boken eller vinylskivan rensats bort och vi har allt i molnet förskjuts makten från bokhyllan till ett gäng techbolag i Kalifornien.
Men det behöver inte vara så här. Det finns en progressiv potential i prylbantarnas konsumtionskritik, men då måste de lämna kapselgarderoberna och kliva upp på barrikaderna. Annars riskerar minimalismen att bli en sista döstädning för en planet som snart går ur tiden.
