BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Efter att Sveriges BNP krympte med sju procent under den akuta krisen, 2008–2009, skedde en återhämtning med hög tillväxt 2010, innan ett nytt bakslag, orsakat av stora skuldproblem i bland annat Grekland, gav låg tillväxt i flera år. Men 2014–15 tog det fart igen och lågkonjunkturen var över, åtminstone för Sveriges del.
Enligt skolboksdefinitionen är det högkonjunktur när det råder hög sysselsättning, hög investeringstakt och stigande priser, det vill säga inflation. Om vi checkar av de tre faktorerna kan vi se att sysselsättningsgraden – andelen av befolkningen som är i arbete – har ökat successivt sedan bottenåret 2010. Den är hög i internationell jämförelse, men faktiskt inte lika hög som innan 2008. Industrins investeringar har också stigit på senare år, men ligger fortfarande lägre än åren innan krisen.
Prishöjande flaskhalsar
Enligt teorin ska hög sysselsättning och kapacitetsutnyttjande leda till flaskhalsar som orsakar stigande priser och löner. Löneutvecklingen har legat stabilt mellan två och tre procent på årsbasis sedan krisen och har inte skjutit fart. Inflationen är strax under två procent och därmed uppfylls Riksbankens inflationsmål (som är att hålla inflationen omkring två procent). Det är betydligt bättre än för några år sedan, 2013–2015, då konsumentprisindex till och med sjönk under noll (deflation).
Men då ska vi betänka att Riksbankens reporänta sänktes till noll år 2015 och till -0,5 procent för ett år sedan. Minusräntan bestraffar sparande, vilket ska få investeringar och konsumtion att ta fart och priserna stiga, är det tänkt. Riksbanken har även köpt statsobligationer, vilket är ett sätt att pressa räntorna och göra det billigare för staten att låna (det är så nära vi kommer att ”dra igång sedelpressarna” i en modern ekonomi).
”Minusräntan okonventionell”
Den extremt expansiva penningpolitiken har alltså gett resultat, men Riksbanken erkänner att minusräntan är ”okonventionell”. Det finns goda skäl att undra: vad för slags högkonjunktur är det som behöver dopas av en minusränta? Varför krävs extraordinära åtgärder för att få fart på ekonomin, som trots det bara når halvfart? Det har förbryllat ekonomer, och olika svar har givits. Till stor del handlar det om att ekonomin inte lyfter i stora delar av omvärlden. Billig import och låga energipriser pressar de allmänna priserna även här.
Ett annat skäl är att medan penningpolitiken är expansiv är den ekonomiska politiken mindre så. Efter Alliansens gigantiska skattesänkningar har skatterna höjts något sedan 2014. De offentliga investeringarna ligger på samma nivå som före och under lågkonjunkturen. Medan de privata investeringarna tog fart igen 2014 hämmas den offentliga sektorn av de strama budgetregler som lever kvar sedan 1990-talskrisen och som binder staten till ett finansiellt överskott över en konjunkturcykel. Visserligen ska överskottsmålet sänkas från en procent till 0,33, men principen är kvar, vilket begränsar möjligheten till stora lånefinansierade investeringar.
Hushållen spenderar allt mer
Kontentan är att det inte tycks räcka med att det är extremt billigt att låna. För att ekonomin ska ta fart måste även offentlig sektor, företag och konsumenter kunna och vilja använda pengarna till investeringar och konsumtion. För det krävs framtidstro och investeringsmöjligheter.
Medan den offentliga sektorns möjligheter begränsas av självpåtagna budgetregler spenderar hushållen allt mer (lånade) pengar, främst på bostäder. De låga räntorna driver upp priserna på bostäder och i nästa led hushållens lån. Det gäller främst i storstäderna; småhusen i Stockholm och Malmö är snart fem gånger dyrare än 1986. Hushållens skulder i förhållande till den disponibla inkomsten har nästan fördubblats sedan 1990-talet.
Hushållens konsumtion ökar stadigt med omkring tre procent per år, men sker alltså i allt högre grad med lånade pengar. Det innebär förstås en ökad utsatthet, för både höjda räntor och sjunkande bostadspriser. Detta är en riskfaktor, och medan de flesta ekonomer vill dämpa utvecklingen genom exempelvis återinförd fastighetsskatt, slopade ränteavdrag och starkare amorteringskrav är detta politiskt känsligt. Även rut- och rotavdrag är i princip en subventionering av eget boende, och tillsammans kostar dessa avdrag staten enorma belopp och spär på klyftorna medan nyttan för den bostadsägande klassen är begränsad eftersom den får betala genom ökad belåning.
Spekulativa verksamheter
För företagen gäller att investeringar måste vara lönsamma. Låg ränta förbättrar kalkylen, men generellt sett har företagen, alltsedan 1970-talet, haft allt svårare att hitta lönsamma, produktiva investeringar för sitt ständigt växande kapital. Fenomenet kallas ibland för överackumulation, och har drivit in näringslivet i allt djärvare finansiella och spekulativa verksamheter (som riskfyllda bostadslån) och in i tidigare skyddade sektorer som offentligt finansierad välfärd och utbildning, allt för att hitta avkastning på sitt kapital.
En fundamental orsak till svårigheterna pekades ut redan av Marx: företagen är beroende av arbetare, dels som arbetskraft, dels som konsumenter. Medan det ligger i företagens enskilda intresse att betala så låga löner som möjligt, ligger det i företagens kollektiva intresse att lönerna är höga eftersom det ökar efterfrågan på deras varor. För att göra en lång historia kort kan man säga att efterkrigstidens välfärdsutveckling ledde till höga löner men allt lägre vinster, vilket provocerade fram det nyliberala skiftet som återställde vinstnivåerna genom att pressa tillbaka lönerna. Priset är dock växande klyftor, ökad instabilitet med återkommande krascher och lågkonjunkturer, och ännu större problem att hitta lönsamma avsättningar (överackumulation).
Det kan alltså rent av ligga i näringslivets (kollektiva) intresse att höja lönerna och skatterna för att på så sätt få fart på konsumtion och investeringar – men företagen är oförmögna att inse det eftersom det hotar deras (enskilda) vinster. Hushållen, å sin sida, gynnas knappast heller av en politik som urgröper välfärden och ökar klyftorna och som ändå betalas genom lån (vilket bara gör bankerna glada). Men regeringen vågar inte utmana de (enskilda) intressena hos näringsliv och bostadsägare genom att höja skatter och sänka avdrag.
Det är faktiskt inte heller säkert att det vore det bästa, åtminstone just nu. Det pågår en lågmäld debatt inom arbetarrörelsen, där exempelvis LO vill se kraftiga, lånefinansierade offentliga investeringar, i första hand för att minska arbetslösheten. Regeringen, däremot, håller fast vid budgetdisciplinen. I botten ligger frågan om konjunkturen.
Enligt keynesiansk ekonomisk teori bör staten strama åt under högkonjunktur, genom att till exempel höja skatterna och ”samla i ladorna” inför bistrare tider. Skattesänkningar och stora investeringar är däremot påkallade under lågkonjunkturer för att få fart på ekonomin.
Skör högkonjunktur
Även om vi nu ser tecken på högkonjunktur är det alltså en skör och riskabel sådan, uppumpad av minusränta, höga privatlån och låga skatter. Den grundar sig i en väldigt expansiv penningpolitik, men motverkas av en stram ekonomisk politik. Att strama åt ytterligare genom stora skattehöjningar kan vara riskabelt (vilket inte står i motsättning till att öka skattesystemets progressivitet i syfte att minska klyftorna). Om vi dessutom ser till de underliggande och olösta lönsamhetsproblemen så talar detta för LO:s förslag: ett stort offentligt investeringsprogram som förmår dra igång hela ekonomin.
Det finns också andra skäl till det: klimatomställningen, välfärden, bostadsbristen och arbetslösheten, till exempel.
