”De som har det sämst får ta smällarna”

En har inte råd att fortsätta träna för att anläggningen är för långt bort. En annan tvingas tacka nej till feriejobbet för att bussen dit är för dyr. En tredje plankar skamset på tunnel­banan för att kunna bada med sina kompisar.

Det är verkligheten för många barn i Sverige idag. För trots att ”lika villkor” i teorin ska gälla är det i praktiken lite si och så med det. I en rykande färsk rapport – Vinstlott eller nitlott? Gratis kollektivtrafik för barn minskar socialt utanförskap – visar barnrättsorganisationen Majblomman att möjligheten att få subventionerad kollektivtrafik skiljer sig åt beroende på var i landet man bor.

– I 60 procent av kommunerna åker inga barn alls gratis. Det är förfärligt att det ska spela roll var du växer upp i Sverige och så kan vi inte ha det. Vi vill därför att det här ska bli nästa nationella strategi, efter fria glasögon, säger Åse Henell, ­generalsekreterare, ­Majblommans riksförbund.

Rätt till meningsfull fritid

För den som undrar varför det är ett problem att vissa barn får subventionerade resor och andra inte har Åse Henell fem svar.

– För det första kan nämnas risken för att bli utestängd från sociala sammanhang när man inte kan ta bussen till träningen, till en kompis, till biblioteket för att plugga. Det andra vi stöter på är ungdom­ar som hör av sig för att de inte kan ta sig till helgjobbet, vilket gör problemet till en arbetsmarknadspolitisk fråga, säger hon och lägger till att barnkonventionen faktiskt slår fast att barn och unga har rätt till en meningsfull fritid, vilket i praktiken innebär att samhället måste erbjuda den infrastruktur som behövs, som exempelvis kostnadsfria resor.

– Sen är det också viktigt i den klimatkris vi står inför att man lär ut vikten av att åka kollektivt. Och en femte grej är att att de som tjuvåker ska slippa skam.

Det vi ser är att barnfattigdom minskat pyttelite, men däremot har segregationen ökat jättemycket.

Åse Henell är medveten om att både förutsättningar och intresse för frågan skiljer sig åt mellan kommunerna. Det är därför hon vill lyfta den till nationell nivå.

– Från de 170 kommuner som svarade fick vi höra nästan unisont att det inte finns någon diskussion kring kollektivtrafik och ungdomars rörlighet. Beslut som tas är ofta sådana som tas ad hoc inför sommaren, eller så är de del av något valfläsk.

Hur har klyftorna mellan rika och fattiga barn utvecklats på sistone?

– Det vi ser är att barnfattigdom minskat pyttelite, men däremot har segregationen ökat jättemycket. De rika har blivit rikare och de som inte har det så gott ställt har blivit fattigare. Det såg vi nu under pandemin att trångbodda klarade skolan sämre, att ungdomar hoppade av gymnasiet, att de som har det sämst fått ta de största smällarna.

I rapporten får partiledare eller företrädare för våra riksdagspartier kommentera era fynd. Hur tycker du de tacklar frågan i praktiken?

– Vänsterpartiet har ju varit väldigt duktiga på att driva våra frågor och hjälpt till att driva igenom glasögonreformen.

– Sen har vi också Ebba Busch och idrottsminister Jakob Forssmed (bägge KD, red:s.anm.) som har föreslagit ett fritidskort laddat med pengar till fritidsaktiviteter. Men de förklarar ingenstans hur barnen ska ta sig dit. Idrottsministern har tidigare nämnt folkhälsan och möjligheten att cykla, men problemet för barn i fattiga familjer är att man inte ens har en cykel. Det gäller att tänka mer på helheten.