Unge Alexander Ernstberger köper häromåret en 253 kvadratmeter stor villa på Lidingö med sjöutsikt för rekordhöga 50 miljoner kronor. Han äger och kör en helikopter men också en Porsche 911 Turbo.
Hans likaledes unge medägare David Persson Rothman köper en stor fastighet på Värmdö för 23 miljoner. Han äger också en bostadsrätt på Östermalm, en svart Ferrari Berlinetta F12 och en BMW M7X.
Behöver de sina dyra hus, helikoptern och lyxåken? Knappast. Ernstberger lär flyga sin helikopter bara några gånger om året och Lidingöbron lämpar sig knappast för fartövningar med Porschen. Det handlar om livsstilsmarkörer, att tala om för hela världen att så här gör vi som finns på toppen.
Ibland dyker rapporter upp om hur det är att som ensamstående försöka leva på några kronor om dagen från socialen och aldrig kunna ta semester, och det är viktigt att detta blir synligt.
Men det avgörande för de växande klyftorna är att ”dom däruppe” som Ernstberger och Persson Rothman drar ifrån.
Det beror på att de som har kapitalinkomster, det vill säga de som tjänar pengar på att flytta runt pengar, tjänar mycket mer än vanliga löntagare, och har för varje år accelererat ifrån dem ännu en liten bit. Vanliga inkomsttagare tjänar också mer, men inte alls lika mycket.
Politiska beslut från alla sorters svenska regeringar har också ökat klyftorna. Vi har fått sänkt bolagsskatt och lägre marginalskatt. Fastighets-, förmögenhets- och arvsskatten har avskaffats. Det sistnämnda är unikt i Europa. Göran Perssons, Silvio Berlusconis och Albaniens regeringar är ensamma om att ha slopat arvsskatten.
Samtidigt har hos oss ersättningarna till pensionärer, sjuka och arbetslösa inte följt den allmänna löneutvecklingen. Resultatet är förstås ökade klyftor.
En gång i tiden är ojämlikhet en stor politisk fråga här hemma. Vi har en uppmärksammad låginkomstutredning, men den läggs ner.
Några år senare tar frågan om ojämlikhet fart igen. Vi får då en minister för jämlikhetsfrågor och på socialdemokraternas förstamajmärke står Ökad jämlikhet, men sedan tar andra problem över. Komna till 80-talet poppar dock ojämlikheten åter upp på agendan, bland annat därför att alla kan se att de rika blir rikare.
Finansministrar tycks mena att de i praktiken är maktlösa: ”Höjer vi förmögenhetsskatten går de pengarna någon annanstans”, förklarar Kjell-Olof Feldt på ett socialdemokratiskt partistyrelsemöte.
Inte långt efter detta sagts får vi flera akuta valutakriser, en lång rad sparpaket i välfärden och en exploderande arbetslöshet. Någonstans här i mängden av problem slocknar frågan om ojämlikhet. Men också därför att de som nu dominerar dagordningen helst inte vill tala om ekonomiska klyftor.
Arthur C Brooks, ledare för nyliberala American Enterprise Institute har sagt i klartext vad det handlar om: ”Vi behöver inte mer jämlikhet. Vi behöver mer ojämlikhet. För det är mer rättvist”.
De senaste fyrtio åren har därför snart sagt varje försök att diskutera ojämlikheten viftats undan av ekonomerna. Först förnekelse, klyftorna har inte växt. Sedan bagatellisering, ojämlikhet är inte det stora problemet. Till sist smutskastar ekonomerna dem som lyfter fram orättvisorna.
Noterbart är därför att de forskare som på allvar försöker diskutera ojämlikheten inte är ekonomer, utan epidemiologer som Richard Wilkinson och Kate Pickett med sin bok ”Jämlikhetsanden” från 2009.
När den kommer ut i Sverige och får lysande recensioner går Stefan Fölster, Svenskt Näringslivs chefsekonom, till attack. Boken är en bild av att ”en hel yrkeskår lever på att odla klasskampsmyten”, betald av skumma särintressen och att ”varenda diagram” i boken är ”gravt manipulerat”.
Men Wilkinson kan i en replik redogöra för att han är finansierad av etablerade forskningsstiftelser och diagrammen är direkt hämtade från WHO:s, FN:s och Världsbankens statistik.
Ojämlikheten blir på allvar en fråga kring 1990 när vinsterna överallt stiger mer än lönerna. Det ska de inte göra enligt läroboken. Först förnekar därför ekonomerna att det är så. Sedan medger man det, men att det är oundvikligt, på grund av den tekniska utvecklingen. Men forskare som kan teknologifrågorna dementerar att det haft någon betydelse.
Till slut går det inte att förneka att det är finansialiseringen av ekonomierna och aktieägarnas krav på utdelningar som gör att vinsterna pressas upp.
Under det nya seklets första årtionde kommer nu en hel flod av böcker som menar att också mindre fördelningspolitik och sänkta kapital- och inkomstskatter spelar en stor roll för ojämlikheten.
Det är framförallt forskare som Thomas Piketty, Anthony Atkinson och Angus Deaton som bryter isen om ojämlikheten. Piketty beskriver sin utgångspunkt i att många ekonomer fastnat i ”obetydliga matematiska problem” på bekostnad av historieforskning och samarbete med andra samhällsvetenskaper. Hans bok ”Kapitalet i tjugoförsta århundrandet” är en bild av vad ekonomer med denna öppna attityd kan åstadkomma.
På nolltid blir klyftorna en rätt stor fråga på båda sidor av Atlanten. Det verkliga genombrottet sker antagligen med Branko Milanovic via hans elefantkurva. Kurvan visar att västvärldens låg- och medelklass med stagnerade inkomster kläms mellan den fattiga världens nya starka medelklass och den allra rikaste enprocenten i väst, som Milanovic kallar ”de globala plutokraterna”.
Nu ockuperar unga Wall Street i New York och ropar ”vi är de 99 procenten”. Plötsligt finns det i nyhetsflödet i USA att en heltidsarbetande genomsnittsarbetare hade högre reallön för fyra årtionden sedan än i dag.
I Sverige avviker vi genom att ha haft reallöneökningar, men genom att de rikas kapitalinkomster dragit iväg så mycket ökar klyftorna snabbare hos oss än i andra OECD-länder. 2017 hade vi i Sverige 184 miljardärer. För 20 år sedan fanns det bara 35 namn på listan.
Den mesta av ojämlikhetsdebatten både globalt och här hemma har handlat om plånbokens storlek. Men sociologen Göran Therborn vill vidga frågan till att också handla om för tidig död, ohälsa, förnedring, underkuvande, diskriminering, utestängning från kunskap, maktlöshet, stress, otrygghet, låg självtillit och mycket annat.
Särskilt dödlighetstalen är oroväckande. Mellan 1990 och 2008, under Bushs och Clintons år med till synes oavbruten högkonjunktur, sjönk medellivslängden för vita amerikanska män utan högskoleexamen med tre år, medan vita lågutbildade kvinnors liv förkortades med fem år.
Här hemma är risken att dö i cancer 35-40 procent högre i de lågutbildade klasserna. Det handlar förstås både om att deras jobb är mer utsatta, men också att de inte som många välutbildade har privata sjukförsäkringar, som tillsammans med talets gåva gör det lättare att komma fram i vårdköerna.
Det inses lätt att en debatt om ojämlikhet också måste handla om samhällets institutioner. Kan vi ha en sjukvård som gör att dödligheten i cancer skiljer sig markant beroende på inkomst eller en skola som sorterar rika från fattiga?
Texten är ett utdrag ur Björn Elmbrants kommande bok ”Marknadens tyranni – och hur vi kan rädda demokratin”. Utdraget utgör början av kapitel tio, ”Varför klyftorna växer”. Boken ges ut på Leopard förlag.
