Så det var bara att tanka ner appen, och några minuter senare satt jag i baksätet på en Ford Focus, rattad av en latinamerikan som försökte fylla ut sin deltidslön.
Det var inget fel på den resan. Eller på de efterföljande.
Framför allt var det billigt.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Så hade jag då tagit del av ”gig-ekonomin”, nyordet på mångas läppar. Det kommer från musikvärlden, där band kallas in på tillfälliga spelningar, gig.
Lösa förbindelser gäller
Enligt Freelancers union – en amerikansk ”fackförening” för ”fristående arbetare” med 350 000 medlemmar – jobbar 55 miljoner amerikaner numera på frilansbasis, som gig-arbetare. De utför olika uppdrag, säljer sin arbetskraft och sina tjänster till företag och konsumenter, utan att vara reguljärt anställda. Allt oftare via plattformar och företag som Uber.
Och USA fungerar ju ofta som en kristallkula för svenska trendspanare.
”Dagens arbetstagare behöver vänja sig vid en framtid utan fasta anställningar och guldklocka, för vi har än så länge bara sett början av gig-ekonomin, den nya arbetsmarknaden”, skrev SEB:s nyhetssajt Makeit nyligen.
Hädanefter är det alltså flexibla jobb och lösa förbindelser som gäller.
Nu är förstås inte framtiden skriven än, men visst pekar det ditåt.
Förra året var 638 000 svenskar ”tidsbegränsat anställda”, enligt SCB. Sedan 1990-talet har andelen ökat från 10 till 15 procent, samtidigt som längre vikariat ersatts av mer osäkra former som ”vid behov” och ”per timma”.
Sedan Alliansen införde anställningsformen ”allmän visstid” har den blivit oerhört populär bland arbetsgivare som är på jakt efter anpasslig och billig arbetskraft. Det handlar om sms-anställningar och springvik med ett obefintligt eller svårförutsägbart schema, där man varken garanteras en viss mängd jobb eller en rimlig månadslön.
I den här gruppen ingår också alla som arbetar för exempelvis Uber, men som får lönen utbetald av PaySalary, Cool Company, Frilans Finans och andra ”egenanställningsbolag” som sköter fakturering, skatteinbetalningar och dylikt.
Motvillig trend
Det hela beskrivs vanligtvis som väldigt flexibelt och praktiskt. Och så är det säkert – i alla fall för företagen och mellanhänderna. Men hur känner arbetarna?
SCB frågade alla visstidsanställda om de föredrog fast eller tidsbegränsad anställning, och det visade sig att sju av tio hellre ville ha ett fast jobb. Räknar man bort dem som samtidigt pluggade på heltid så ökade andelen till åtta av tio. ”2 procent tidsbegränsat anställda och 98 procent fast anställda skulle alltså kunna vara den fördelning som gällde om alla anställda fick den anställning de själva föredrar”, konstaterar LO i en rapport.
Samtidigt har F-skattandet ökat i en rad branscher. 2016 fanns det inte mindre än 852 000 registrerade enmansföretag i Sverige – en ökning med fler än 200 000 på tio år.
Även detta har drivits på av politikerna, särskilt av den tidigare Alliansregeringen, som sporrade folk att bli egenföretagare gjorde det lättare att få F-skattsedel.
Forskare och utredare har varnat för att F-skattetrenden inte bara beror på en blomstrande entreprenörsanda, utan också på att folk mer eller mindre tvingats bli företagare i brist på andra alternativ och ofta mot sin egentliga vilja.
En undersökning från Företagarna visar att 16 procent av dagens soloföretagare är ofrivilliga entreprenörer. Det handlar till exempel om hantverkare, konsulter och journalister som hellre hade haft en anställning, men i stället drivits att starta firma. De har ofta lägre inkomst, sämre försäkringar och har en usel pension att se fram emot.
Anställningar i gråzon
I antologin ”När anställda blir företagare” påpekar arbetslivsforskaren Annette Thörnquist att F-skattandet blir ett problem om arbetare ”anlitas som uppdragstagare och egenföretagare i det uppenbara syftet att kringgå kollektivavtal, arbetsrätt, skatter och arbetsgivaravgifter”. Om F-skattare utnyttjas av arbetsgivare som vill slippa socialt ansvar och kapa kostnader.
Och så blir det ofta. Inte sällan handlar det om ett ”falskt egenföretagande”, menar hon, ett ”fenomen i gråzonen mellan reguljär anställning och självständigt egenföretagande”, där en enmansföretagare jobbar i ett anställningsliknande förhållande.
Det är i och för sig inget nytt fenomen. Annette Thörnquist lyfter fram en historisk parallell, nämligen mellankrigstidens svenska granitindustrin, där arbetslösa stenhuggare blev ”sina egna” i ett försök att försörja sig, och där de krisdrabbade industrierna såg en möjlighet att pressa priserna.
Hon beskriver utnyttjandet av enmansföretagare som ett ”exploateringsmönster”, samtidigt som det mer eller mindre ofrivilliga företagandet kan ses som en desperat ”försörjningsstrategi” – något som blir vanligare på arbetsmarknader där det är hård konkurrens om jobben och där arbetstagarna och facken är försvagade.
Marknaden som tvingar
Exploateringsmönster. Desperata försörjningsstrategier. Så kan man också beskriva mycket av den framväxande ”gigekonomin”.
Visst öppnar den nya tekniken upp möjligheter för samarbete och utveckling. Men också för kapitalintressen att tjäna miljarder på att utnyttja människors utsatthet.
I ett omskrivet reportage i nättidningen Breakit provade journalisten Erik Wisterberg på att jobba som matbud under ett par veckor – bland annat för Uber Eats. Uber norpade åt sig 30 procent av intäkterna på varje körning. Även mellanhanden PaySalary tjänade pengar. Erik Wisterbergs snittlön per timme blev 39 kronor. Före skatt.
Vilket förstås ingen kan leva på.
Något liknande tjänade säkert de som körde runt mig i Dallas under ett par dagar.
Vi samåkte visserligen frivilligt, ingen tvingade oss. Förutom marknaden.
