Förändringarna kan te sig små om man ser till enskilda år, men de senaste dryga tio åren har flera dramatiska förändringar skett av den fackliga organisationsgraden i Sverige. Det övergripande mönstret är en kraftig tillbakagång för fackföreningsrörelsen när det gäller såväl antalet som andelen medlemmar.
Utvecklingen rymmer visserligen stora variationer mellan förbund, sektorer och löntagargrupper, tjänstemännen har lyckats organisera fler medan vissa förbund på arbetarsidan sticker ut rejält åt andra hållet. Hotell och restaurangsektorn organiserar i dag bara 30 procent av de anställda.
Sedan 2007 har vi vant oss vid att tjänstemannafacken lyckas bättre med sina medlemstal, men nu ser vi plötsligt en ny trend – nu sjunker även deras antal medlemmar. Varför? Möjligen innebär högkonjunkturen att fler upplever att de kan klara sig själva utan fackets hjälp.
Spiralen snurrar neråt
Men det är inte tjänstemannafacken som står för den mest intressanta förändringen. Samtidigt som den fackliga organisationsgraden har sjunkit totalt sett, från 77 procent 2006 till dagens 67 procent är tappet störst i arbetaryrken. För arbetare (som organiseras av LO:s förbund) har organisationsgraden sjunkit oavbrutet under hela tidsperioden. Och kurvan ser inte ut att vända.
Om nedgången i facklig anslutning hos arbetare och tjänstemän fortsätter i samma takt som under åren 2017 och 2018 beräknas den fackliga organisationsgraden för löntagare totalt sett gå ned från 67 procent 2018 till 63 procent 2023, spår rapportförfattaren Anders Kjellberg.
När trenden pekar i riktning mot att endast hälften av arbetarna inom en snar framtid är medlemmar i facket ökar risken att den fackliga normen i den svenska modellen börjar ifrågasättas. Det kan förstärka en nedåtgående spiral, där de låga medlemssiffrorna urholkar fackets legitimitet och förhandlingskrav, vilket leder till sämre resultat i avtal och svagare lokal rekryteringsförmåga, vilket leder till ytterligare sjunkande medlemssiffror – spiralen fortsätter snurra neråt – och när facken fortsätter försvagas kan vi räkna med att det på sikt leder till sämre löner och villkor för vanliga knegare.
Särskilt utsatta
Ett annat orosmoln är att skillnaden i organisationsgrad har ökat kraftigt även mellan inrikes och utrikes födda arbetare, från att ha legat på samma nivå 2006 (77 procent) till att idag vara 63 procent för inrikes födda arbetare och 49 procent för utrikes födda. De senaste två åren har organisationsgraden sjunkit tre gånger mer för utrikes födda arbetare.
Det är allvarligt av era skäl. Den som inte kan språket och har kunskap om den svenska modellen och arbetsmarknaden löper en större risk att exploateras. Detta förvärras av att många nyanlända arbetar i de branscher som har lägst täckningsgrad av kollektivavtal och präglas av usla villkor.
Denna utveckling är särkilt allvarlig i ljuset av att nästan hela den framtida sysselsättningsökningen spås ske just bland utrikes födda. Redan 2019-2020 förväntas åtta av tio nya jobb gå till denna kategori, enligt Arbetsförmedlingen.
Arbetsgivarna garanterar modellen
Som trenden ser ut kan man fråga sig i vilken grad den svenska modellen, som bygger på jämstarka parter (fack och arbetsgivare) på arbetsmarknaden, är på väg att falla. Det finns naturligtvis en gräns för hur försvagat facket kan bli i en sådan maktbalans innan modellen inte längre kan upprätthållas. Vi är inte där än, men vi närmar oss en sådan brytpunkt.
Anledningen till att vi inte nått den än stavas arbetsgivarsidan; tvärtemot den fackliga sidan, kännetecknas arbetsgivarnas organisationsgrad av stabilitet – och detsamma gäller kollektivavtalens täckningsgrad över tid.
Varför? Arbetsgivarna har ett intresse av att köpa fredsplikt, så länge de är medlemmar i en arbetsgivarorganisation och har kollektivavtal kan ju inte arbetarna gå i strejk under avtalsperioden – det är en ekonomisk garanti – och att den är värdefull syns i statistiken. 2017 var arbetsgivarnas organisationsgrad hela 88 procent (mätt i andelen löntagare som arbetar hos arbetsgivare anslutna till en arbetsgivarorganisation). Men hur länge till? Hotet om strejk tappar i kraft i takt med färre fackmedlemmar.
Sverige står allt mer ensamt
Är det läge att ge upp, att acceptera lagstadgade minimilöner – som 22 av EU:s 28 medlemsländer har i dagsläget? Eller åtminstone allmängiltigförklaring av kollektivavtal för hela branscher, vilket bland annat Norge infört. Har den svenska modellen spelat ut sin roll?
Vi kan vara på väg ditåt.
Men fortfarande finns tunga skäl att hålla emot.
Dagens ETC har i en rad tidigare texter visat att jämfört med många andra EU-länder vinner den svenska modellen. Sysselsättningen är högst i EU, anställda får reallöneökningar (och även näringslivet tjänar pengar).
Vi kommer att utsättas för press från EU den kommande mandatperioden. Och den här gången kommer inte hotet från den växande högerpopulistiska gruppen.
I takt med att växande sociala klyftor blivit ett allt större problem ökar trycket på att EU ska ta sig an sociala frågor. Vi har sett det förverkligas genom att unionen öppnat ett nytt område för EU-politik i och med överenskommelsen om den sociala pelaren och det sociala protokollet. Det är inte fel. Miniminivåer om arbetsmiljöfrågor är positivt, men vi bör vara vaksamma. För dessutom har politikerna även sneglat på lönesättningen som en metod att minska klyftorna. Trots att det står i artikel 153 i EU:s fördrag att unionen inte ska ägna sig åt att bestämma löner i Europa så lyfts frågan.
I Frankrike talar president Emmanuel Macron om vikten av minimilöner.
Han får medhåll av socialdemokraten och holländaren Frans Timmerman, vice ordförande i EU-kommissionen och spetskandidat i EU-valet.
Kommissionens ordförande, Jean-Claude Juncker, anser att lagstadgade lägsta löner kan minska klyftorna, och därmed oron, i Europa.
Relativt nyligen, 2015, övergav Tyskland den svenskliknande förhandlingsmodellen och införde lagstadgade minimilöner. Tidningen Arbetet skrev i förra veckan att det florerar ett rykte om att Tyskland, under sitt EU-ordförandeskap nästa år, ska driva på för att införa en EU-minimilön.
Fackföreningar är oftast positiva.
Sverige står allt mer ensamt.
Las-reformen kan förvärra
Frågan är förstås om de nya siffror om fackens försvagade ställning, som presenterades under tisdagen riskerar att förändra Sveriges inställning på EU-nivå?
Det är inte troligt. Inte än.
Tack vare att kollektivavtalen trots allt täcker så stor del av arbetsmarknaden vill egentligen ingen i Sverige ha en annan modell än den rådande. Den levererar. Men vad händer om facken försvagas ytterligare?
Om den kommande aviserade Las-reformen landar i ett försvagat anställningsskydd, som gör människor räddare – och därmed mindre benägna att våga driva krav – riskerar situationen naturligtvis att förvärras. Antifackliga politiska reformer som en försvagad strejkrätt är ytterligare ett exempel som riskerar att dra spiralen neråt. Så vad kan göras?
Organisera!
Vi ska fixa detta
Facken är naturligtvis medvetna om detta. Redan 2006 fastställde LO-styrelsen ett mål om att höja organisationsgraden med tre procentenheter till 82 procent, eftersom den ansågs vara för låg. Hur gick det? I dag är LO på 59 procent och kurvan pekar som sagt neråt…
I LO:s verksamhetsplan 2017–2020 behandlas frågan under rubriken ”Organisera eller dö”. Planen är att kontakta icke-medlemmar och medlemmar ute på arbetsplatserna för att få dem att gå med i facket respektive inte gå ur, samt att stödja de förtroendevalda så att de lyckas med denna uppgift. I slutet av 2018 beslutade även LO:s styrelse att LO ska spela en mer aktiv roll vad gäller bland annat skolinformation. Korrekt analys, fina ord, rätt tänkt – men än ser vi inte att det vänder.
Och att det vänder är en ödesfråga. Med försvagade fack urholkas den svenska modellen och då kan vi räkna med lägre löner och sämre villkor. Detta kan i sin tur bli skadligt för svensk ekonomi och hela samhällsutvecklingen.
Vi får inte låta det ske. Så vad kan du och jag göra?
Är du själv medlem i ett fackförbund?
Självklart, svarar du förhoppningsvis. Men det räcker inte. Om du inte varit det tidigare, är det dags att bli aktiv. Driva lokala frågor, visa resultat och synas på arbetsplatsen så att alla nyanställda får frågan om de vill bli medlemmar. Detta är upp till oss alla om vi ska fixa det här.
Blir det lätt? Nej, särskilt inte med tanke på jobben som flyttar utomlands, kapitalets rörlighet och utbredningen av otrygga anställningsformerna, upphandlingar där oseriösa företag ”vinner” över de med kollektivavtal, underleverantörer som anlitar underleverantörer i långa kedjor och de stora industriarbetsplatsernas tillbakagång.
Men varken lagstadgade minimilöner eller en allmängiltigförklaring av kollektivavtalen, garanterad av staten, gynnar i längden arbetarklassen. För varför ska du i så fall vara medlem i en fackförening? Och om allt färre är det – vem ska stå upp för oss?
